Trotskij, ”trotskism” och andra etiketter

Återpublicerar här ett inlägg av Anders Fraurud från bloggen Uppkäftiga Uppsala som berör den debatt som Erik Svensson startade på sin blogg i samband med ett inlägg om Libyen. Jag har själva tidigare bemött Erik Svenssons inlägg och Anders Fraurud har också skrivit en mer direkt kommentar till inlägget på Erik Svenssons blogg Biology and Politics.

Trotskij, ”trotskism” och andra etiketter

Sedan arbetarrörelsens och arbetarpartiernas uppkomst har det skett ett flertal större och mindre splittringar. En del avspjälkningar inom arbetarrörelsen har försvunnit för gott medan andra levt vidare. Både dagens socialdemokratiska parti, vänsterpartiet och anarkismen har en historia som går tillbaka till splittringar kring större historiska händelser och eller stridsfrågor.

En mindre strömning som också levt vidare var den opposition inom kommunistpartierna (framförallt det ryska partiet) som till sist organiserade sig i Fjärde Internationalen (1938). Den tog namnet ”fjärde” för att den kommunistiska internationalen (som bildades 1919 och upplöstes 1943) hade varit den tredje i ordningen av arbetarinternationaler. Den som vill läsa om denna rörelses historia kan t.ex. läsa en liten bok av Pierre Frank.

Den mest kände personen inom denna opposition mot utvecklingen i Sovjet och det sovjetiska kommunistpartiet var den ryske revolutionsledaren Leo Trotskij. Ordet ”trotskist” användes av Stalin och kommunistpartierna som en etikett av skällsordskaraktär på en mängd oppositionella, även sådana som definitivt inte ville kallas det. Till att börja med tror jag inte heller att rörelsens medlemmar använde denna beteckning själva. De kallade sig istället för något som idag låter ordentligt otympligt: bolsjevik-leninister. När James P. Cannon, en av den amerikanska socialismens pionjärer som kom att bygga upp Fjärde Internationalens sektion i USA skriver om detta i slutet av 1930-talet – i boken Kampen för ett arbetarparti – så sätter han citationstecken runt ordet trotskist:

– Den samling doktriner och metoder som kallas ”trotskism” är vår tids verkliga marxism…

Socialistiska partiet i Sverige som tillhör Fjärde Internationalen uppstod som organisation betydligt senare. SP har alltså sina rötter i ”trotskismen”. Är då SP en ”trotskistisk” organisation och dess medlemmar ”trotskister”? Jag är medlem i SP men tillhör dem som anser att det varken är meningsfullt eller klokt att använda denna beteckning. För att försöka förklara varför jag tänker så måste jag föra ett resonemang om flera saker.

1. Synen på historien och personerna i den i allmänhet

Historia är just historia. Något vi kan lära oss saker från. I arbetarrörelsens historia har olika personer bidragit till olika teoribildningar genom att sammanfatta erfarenheter, genom analyser och teorier. För alla som anser att kapitalismen bör avskaffas borde det vara värdefullt att studera inte bara den aktuella verkligheten (ofta svårt nog!) och nya teorier utan också tidigare erfarenheter och analyser. Inom en stor del av den kommunistiska rörelsens historia (jag menar då den rörelse där vänsterpartiet har sina rötter) begränsades detta studium av tidigare erfarenheter och analyser till fem mäns skrifter. Innehållet i dessa skrifter sågs dessutom som den absoluta och eviga sanningen utan något historiskt sammanhang. Tyvärr återuppstod också detta sätt att betrakta teorin som ett slutet system av dogmer, skapat av de ”fem stora”: Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao, inom den Kina-influerade vänsterrörelsen i Sverige på 70-talet. Även om den tidens SP (liksom dagens) kan kritiseras för mycket så hade man inte detta synsätt. Man hade inte heller samma sätt att se på Trotskij, det han gjort eller det han skrivit som  organisationer som KFml, Kfmlr eller MLK betraktade Stalin eller Mao. Det är för mig ett första skäl till att inte kalla mig ”trotskist”. Man blir om än ofrivilligt liksom bara som en spegelbild till några som har ett helt annat sätt att se både på ledare, på auktoriteter och dogmer.

2.  Att spela i den ”historiska divisionen”

Dominerande bland de olika vänstergrupper som uppstod i början av 70-talet, blev ganska snart de som såg Sovjet under Stalin och Kina under Mao som föredömen, . Dessa grupper sökte sig också tillbaka till idéer som dominerade den kommunistiska rörelsen när den styrdes av Stalin. I denna arsenal av idéer ingick en syn på vad som hade hänt i Sovjet som förhärligade och bortförklarade förtrycket och våldet mot oliktänkande. De ”teoretiska” angreppen på dem som kallades ”trotskister” hämtades också från denna period. KFml gav t.ex. ut en bok som hette ”Marxism eller Trotskism” skriven av de bägge Uppsalaborna Wickman och Gustafsson med de allra grövsta lögnerna från Moskvaprocessernas dagar. I denna situation blev det helt nödvändigt för den lilla gruppen av anhängare till Fjärde Internationalen i Sverige att bemöta detta, t.ex. genom skriften Lögnens renässans. Det var inte en tid då det fanns utrymme för att diskutera det vettiga i att kalla sig ”trotskist”. Istället handlade det om att bemöta angreppen.

Samtidigt innebar nog detta samtidigt att betydelsen av historien fick en väl framskjuten plats på bekostnad av annat inom SP:s föregångare. Kanske finns detta delvis kvar fortfarande? Och om man accepterar att kallas och kallar sig själv ”trotskist” så innebär det att man själv så att säga befinner sig i historien medan andra är i nuet.  Om man blir kallad trotskist (eller ”trotte” som man säger) istället för SP:are eller socialist av en vänsterpartist, vilket händer, så är det som om man själv blir hänvisad till en sorts ”historisk division” medan denne spelar i nuet. Jag brukar då hävda att jag kan vara trotskist om den andre definierar sig själv i förhållande till de historiska strider där ”trotskismen” stod mot ”stalinismen”. Vad hade du varit då, vid tiden för Moskvaprocesserna? Med i den tidens kommunistparti? Stalinist alltså…

3.  Ska historiens stridsfrågor vara partiskiljande?

Historiska stridsfrågor, som synen på hur man skulle agera i förhållande till de bägge världskrigen, ryska revolutionen, fascismens framväxt och så vidare, har delat arbetarrörelsen och ställt dess olika delar mot varandra. Betyder det att det är vettigt att kräva en gemensam syn på alla strider i arbetarrörelsens historia som en grund för partiorganisering idag. Nej verkligen inte. I princip har nog inte heller de flesta organisationer inom arbetarrörelsen några sådana krav om enhet kring historien för medlemskap. Men historien finns där ändå i alla organisationer. Ofta som något kultartat som man samlas kring. När jag bevistade Vänsterpartiets senaste kongress (kommenterad på denna blogg) var t.ex. en sak som förvånade mig det faktum att man – samtidigt som man säger sig ha kastat ut liken ur garderoben – så ofta (och okritiskt) hyllade den egna historien. Vilka delar av historien som vi inte kan eller ska undvika att ha en samsyn kring vid partibildningar tror jag är en fråga om vilken typ av partiprojekt vi tänker oss. Men en allmän samsyn om att inte sträva efter ett samhälle av den typ som existerade i Sovjetunionen tror jag är helt nödvändig. Däremot är enhet kring ”trotskism”  idag definitivt en alldeles för snäv och exkluderande plattform – samtidigt som den också faktiskt är ganska oklar –  speciellt i en tid då mycket bredare enhet kring grundläggande saker som motstånd är helt nödvändigt och (dessutom borde vara) möjligt. Alltså ytterligare ett skäl att inte acceptera ”trotte-etiketten”

4. Vad är värdefullt att föra vidare idag?

Betyder det här att jag ”tar avstånd från trotskismen”? Nej inte alls. Trotskij och vänsteroppositionen liksom Fjärde Internationalen har haft fel i en hel del frågor. Men i de avgörande frågorna om hur revolutionen i Ryssland skulle leva vidare (och spridas), hur byråkratin skulle bekämpas och demokratin bli större inte mindre än under kapitalismen, i synen på vad Sovjetsamhället hade utvecklats till, i synen på kampen mot fascismen, med flera frågor så anser jag att de hade mera rätt än sina fiender: de som är det nuvarande Vänsterpartiets föregångare. Däremot tror jag inte att en gemensam samsyn om dessa frågor idag är nödvändig på samma sätt som då Sovjetunionen existerade. Men uttryck för den tidigare kampen mot urartningen i Sovjet och den kommunistiska rörelsen måste naturligtvis leva vidare. En gemensam plattform för socialism idag måste t.ex. tydligt markera att man INTE strävar efter ett samhälle av den typ som utvecklades i Sovjetunionen eller Kina, socialism måste innebära mer demokrati annars är den inte värd namnet.

Ett program för solidaritet måste också gå utöver de egna gränserna, vara internationalistiskt. Dessutom måste det uppmärksamma och förhålla sig till byråkratiproblemet inom arbetarrörelsens olika delar. Det finns säkert fler exempel. Men jag tror inte att sådana idéer idag behöver betraktas som eller med nödvändighet vara uttryck för ”trotskism”.

5.  Etiketter inom politiken som ett sätt att undvika seriös diskussion om sakfrågorna.

När man debatterar genom att sätta etiketter på andra så hindrar man nästa alltid debatten istället för att utveckla den. Så har ju ofta ”trotte-stämpeln” fungerat och fungerar så fortfarande. Men det gäller ju även för begreppets motpol. Att kalla medlemmar i vänsterpartiet för stalinister är inte både fel i sak utan också dumt och blockerande. När det gäller medlemmar i Kommunistiska partiet (f.d. KFmlr) så tycker jag inte heller att man bör använda den etiketten. Visserligen utgår de fortfarande i sitt partiprogram från Stalin: ”Som politisk rörelse ingår partiet i den historiska tradition, som med teoretisk utgångspunkt från Marx, Engels, Lenin och Stalin till sina erfarenheter räknar den ryska revolutionen 1917, den kommunistiska världsrörelsens uppkomst därefter, det socialistiska uppbyggets framgångar i Sovjetunionen under 1930- och 40-talen….”

Men jag pratar ibland med medlemmar i KP och vet att (tack och lov) inte alla håller med om detta. Dessutom tycker jag att begreppet ”stalinism” definitivt var ett användbart begrepp för att förklara fenomen från en helt annan tid och situation, men inte är så enkelt eller självklart att använda på en organisation som KP idag.

6.  Vad förklarar olika etiketter?

Ja oftast inte så mycket alls. Det är ju en svårighet. Ta begrepp som trotskist, kommunist eller socialist. Det finns olika organisationer med rötter i ”trotskismen” men de kan ha en ganska olikartad politisk praktik eller inre organisationskultur. En del av dem anser naturligtvis att deras ”tolkning” är den ”rätta trotskismen”. I en sådan tävling tycker jag inte att vi ska delta. Sen finns det de som säger att de är kommunister, men de är inte anhängare av det mesta som skett i kommunismens namn. De får ju då ständigt problemet att förklara att ”nä jag är inte en sån kommunist”. Själv tycker jag att begreppet socialist är bättre i Sverige (i andra länder ser det annorlunda ut). Visserligen finns det folk som kallar sig socialister både i socialdemokratin, vänsterpartiet och i mindre organisationer som Socialistiska partiet och andra. Men då behöver vi ju å andra sidan inte hålla på och slåss om etiketterna. Istället kan vi diskutera vad det betyder att vara socialist idag i en tid när arbetarrörelsens landvinningar både materiellt, ideologiskt och kulturellt är mer tillbakaträngda än de någonsin varit.

Anders Fraurud

Läs också:

Intressant?
Bloggat i frågan: Röda Malmö, Björnbrum1, 2, Röda Lund,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders Fraurud on Patreon!
Become a patron at Patreon!

11 svar på “Trotskij, ”trotskism” och andra etiketter”

  1. Ja…denna text kan jag skriva under på. Med en reservation. Frauruds syn på stalinism. Jag tycker inte begreppet behandlar något  överspelat utan tvärtom beskriver det en samling ide’er som utvecklades och fortfarande utvecklas i priviligierade partidiktaturmiljöer i ”Socialistiska” stater och organisationer. Dessa miljöer finns fortfarande och risk finns att de skapas igen och igen. Så förändrad är inte vår värld. De är inhumana och kontrarevolutionära. Dessutom behöver vi inte dalta med organisationer av KP:s typ och sluta kalla ett kräk för ett kräk. De är försvinnande små, är som organisationer inte kapabla att lära nåt om de vidrigheter de försvarar och deras medlemmar är i stort ointressanta att vinna för samarbete. Den viktiga gruppen framtida demokratiska socialister finns inte i miljöer som inte klarar den enklaste demokratiska pappslöjden utan i den breda arbetarrörelsen och bland idag oorganiserade. Det bästa är att tydligt markera mot rörelser av KP:s typ för att på det sättet pedagogiskt visa hur vi ser på arbetarmakt och demokrati, och söka samarbete med riktningar som inte luktar lik…

  2. Hihi, mer rätt än sina fiender? Låter lite som maoisternas devis: ”Han hade fel till en tredjedel, rätt till tvåtredjedelar”. Det viktiga är väl inte om man har mer rätt än fienderna. Utan om man har mer rätt än alla andra organisationer. 😛 Eller kanske t.o.m det i kombination med att folk också uppfattar att man har rätt.

    Och sen är jag så trött på detta ideologiserande, kategoriserande och benämnande. I princip jobbar alla åt mer eller mindre sammahåll, men envisas med att behålla så mycket skräp i bagaget att det blir omöjligt att komma överens. Förbannat synd.

  3. Hampus @ Intressant att du är trött ? Nä… Det hela är att olika vänsterorganisationer INTE drar åt samma håll. ”I princip”… Vi har olika ideal och mål. För Stalinster i KP t ex kan socialism se ut som i Maos Kina eller trettiotalets Sovjet. Partidiktatur och fackföreningsförbud. Massmord på oliktänkande. Långt från arbetarmakt och utvecklad demokrati… Men om man är Jäättetröött orkar man inte upptäcka sådana subtila skillnader. Eller hur ? 

  4. Nu vet jag inte ens vad KP är, det brukar vara så med dessa leksaksorganisationer, men brukar de dela ut flygblad där de förespråkar massmord?

    Ja, du kanske har svårt att se skillnad på massmord och arbetarmakt när du är trött. Vad vet jag.

      1. Jo, slog upp det nu. Hade bara missat att de bytt namn. Fast inte är väl alla KP:are Stalinister? Claes Malmberg?? Återigen det där gamla bagaget som släpas upp. Just nu räcker det utmärkt med att sätta stopp på privatiseringar och återanställa till offentlig sektor. Något mer lär man knappast fixa de närmsta 10 åren i vilket fall…

  5. KP är stalinister enligt alla kända definitioner. Att enstaka KP-medlemmar inte förstått deras ideologi eller politik ändrar inte det. KP säger uttryckligen själva att de har Stalins ide’er som grundstenar, (”Marx, Engels, Lenin, Stalin, Mao”…). De för en politik som i stort formades i Komintern under Stalin (”Tredje periodens politik” som slutade med Tyska kommunistpartiets undergång under Hitler). De ser Sovjet ( i a f under Stalin och Lenin) som socialistiskt och klarar inte att prestera den minsta allvarliga kritik av Stalins politik eller nån förklaring till den katastrofala utvecklingen under ”Kommunismen”. De försvarar regimen i dagens Nordkorea, liksom så gott som alla Massmordsdiktaturer i ”kommunismens” namn. Maos, Pol Pots. I undvikande och ofta överslätande formuleringar… Möjligen håller de på att glida över mot ”Folkfrontsstalinism”, den linje som Stalin proklamerade efter nederlaget i Tyskland. Den är klassamarbetande och har länge förespråkats av partidiktaturvännen och Pol Potkompisen Jan Myrdal och hans medlöpare. Myrdal har på senare år varit KP:s huvudtalare på 1:a maj både i Stockholm och Göteborg och det kan vara ett tecken på att de två i Sverige största Partidiktaturrörelserna inom vänstern håller på att närma sej varandra.

  6. KP är stalinister enligt alla kända definitioner. Att enstaka KP-medlemmar inte förstått deras ideologi eller politik ändrar inte det. KP säger uttryckligen själva att de har Stalins ide’er som grundstenar, (”Marx, Engels, Lenin, Stalin, Mao”…). De för en politik som i stort formades i Komintern under Stalin (”Tredje periodens politik” som slutade med Tyska kommunistpartiets undergång under Hitler). De ser Sovjet ( i a f under Stalin och Lenin) som socialistiskt och klarar inte att prestera den minsta allvarliga kritik av Stalins politik eller nån förklaring till den katastrofala utvecklingen under ”Kommunismen”. De försvarar regimen i dagens Nordkorea, liksom så gott som alla Massmordsdiktaturer i ”kommunismens” namn. Maos, Pol Pots. I undvikande och ofta överslätande formuleringar… Möjligen håller de på att glida över mot ”Folkfrontsstalinism”, den linje som Stalin proklamerade efter nederlaget i Tyskland. Den är klassamarbetande och har länge förespråkats av partidiktaturvännen och Pol Potkompisen Jan Myrdal och hans medlöpare. Myrdal har på senare år varit KP:s huvudtalare på 1:a maj både i Stockholm och Göteborg och det kan vara ett tecken på att de två i Sverige största Partidiktaturrörelserna inom vänstern håller på att närma sej varandra.

Kommentarer är stängda.