Men spelar det nån roll? Det är uppenbart, i alla fall för mig, att det finns ett gäng av nördar, kanske till och med kompisar, om de var de innan de blev blogg- och/eller twitterkändisar eller efter det spelar ingen roll. Det är lika uppenbart att de själva tycker de är coola, det märker man snart när man läser deras bloggar och inlägg, deras twittranden och tyckanden. Men vad gör det? Det är uppenbart att flera av dem kan försörja sig på sitt internetintresse, det är uppenbart att de lever på PR, föreläsningar, debatter och på att de är internet, blogg- och/eller twitterkändisar. Men vad gör det?
För mig spelar det ingen roll att de finns, de ägnar sig mest åt en slags metadebatt om sin egen och deras mediums (vare sig det är reklam, PR, bloggar, twitter, facebook, google+ eller nåt annat). Jag är ofta lika snabb med att skaffa konton på nya internettjänster som de är men jag gör ingen affär av det och jag tillhör inget innegäng. Jag kan inte leva på mitt bloggande (även om jag kanske är den politiske bloggare som tjänar mest på sin blogg), jag får inga förfrågningar om föreläsningar, debatter och kommentarer om ditten och datten (annat än från kompisar och kompisars småföretag). Så det är nog inte bara det att man är early–adopter som gör att man kan räknas som twitter-elit, som en sociala medier-elit. Det är nåt mer också. Man bör kanske vara en man sådär mellan 30 och 45, inte äldre och inte yngre. Samt tillhöra nåt coolt innegäng som inte inberäknar griniga vänstergubbar på 55 från Göteborg.
Är man kvinna ska man knappt vara kvinna, utan mellan 15 och 22 samt skriva om mode. Men det gör knappast att man hamnar i nån slags inneklubb, nån slags twitter-elit. Trots att dessa tjejer har mångdubbelt fler läsare än innegänget så platsar de knappast i det.
Inte heller platsar griniga vänstergubbar från Handen eller Göteborg i innegänget. Inte för att vi kanske egentligen vill hamna där, men det är inte det som är frågan juts nu. snarare är det väl så att vi utdefinieras därför vi sällan skriver om coola ämnen och dessutom tar politiska frågor på allvar. Sen är ju jag också från Göteborg och det är nog också ett hinder för att vara inne. Så brukar det ju vara i nästan alla sammanhang i Sverige. Göteborgare räkans liksom inte fullt ut. Vi är ju uppenbart konstiga med tanke på att en av de mest lästa bloggarna i Göteborg är min blogg. Dessutom tillsammans med en manlig modeblogg (ung kille) och lite andra icke-typiska bloggar. En politisk blogg skriven av en gubbe som har mage att tycka till om nästan allt. Inte direkt cool, fräckt och inne kanske. Överlägset mest länkad är förstås min blogg. Konkurrens saknas.
Det är också klart lättare att bli lyssnad på, att bli nån i bloggvärlden om man redan är kändis. Som exempelvis Unni Drougge. Fast hon har förstås ett annat handikapp. Hon är kvinna och hennes blogg handlar inte om mode som ju kvinnor förväntas skriva om. Dessutom är hon enligt rådande normer för gammal, en gumma helt enkelt. Och gummor är ju inte inne, inte cool och inte häftigt.
Sen är det förstås detta med listor, det finns en uppsjö listor förstås, Bloggportalen listar oss bloggare på tvärsen och längden, det finns knuff.se, Politometern och hur många som helst andra. Min blogg ligger hyfsat högt på de flesta listor. Främst på grund av att jag har många läsare och får hyfsat med inlänkar.
Högre än min blogg på rankinglistor ligger i allmänhet bara sossebloggar (och en och annan moderat) som ingen läser, men som har extremt många inlänkar. På rankinglistor tycks manliga värden gynnas. Politiska bloggar som skrivs av medelålders män dominerar mycket stort. På rena besöksmätarlistor dominerar de unga kvinnliga modebloggarna totalt.
Innegänget från Twitter, bloggar och facebook lyser ofta med sin frånvaro eller så ligger de långt ner i kraft av få besökare men många inlänkar från sina polare i innegänget. Det är vad det gäller bloggrankinng det. På twitter har de ofta många följare och skriver en ofantlig massa smörja om jag ska var ärlig. Själv använder jag inte Twitter annat än som reklam för bloggen.
Så det är väl klart att det finns ett innegäng, en slags elit om vi nu vill använda det uttrycket, på Twitter, facebook och bloggar. Den har uppstått på samma sätt som eliter burka uppstå och klassiskt nog består den mest av män i en viss ålder. Samhället är sig likt, även på Internet. Det får vi nog leva med. Men vi bör bekämpa det. Uppkomsten av eliter, eliters dominans osv. I alla sammanhang, även på Internet. Men det gör inte medlemmarna i eliten till några skurkar eller några dåliga personer.
Eliter i sig är dock något negativt som jag ser det. Bekämpa uppkomsten av dessa, bekämpa eliterna, för jämlikhet och jämställdhet.
Intressant?
Bloggat: Martina Lind, Opassande, Beelzebjörn,
Läs även andra bloggares åsikter om Twitter, Facebook, Bloggar, Bloggar, Twittereliten, Innegäng, Elit, Samhälle, Internet, Bloggosfären, Politik
Eliter kan man tycka vad man vill om. Det Nikke, Jocke och andra har åstadkommit har placerat dem där de är – i mångas blickfång, av goda anledningar. Själv är jag en högljudd ganska lågrankad twittrare med ca 700+ följare och trivs rätt bra med det. Alex Schulman som jag inte följer eftersom jag aldrig hört killen säga ett intressant ord är en gigant med 10000+ följare eller något, men jag är inte bitter ^^ Personligen tycker jag det vore skitkul att se mer av dig därute. Elit eller inte, men du kommer sannolikt att dra med några av dina läsare, och vem vet – de kanske får med sig en varsin kompis, osv, och rumstrerar om lite i twittermaffian?
Unni kan man säga mycket om, för övrigt, men gumma…? Den damen kommer att äta Blondinbellor och Pär Strömska ”jämställdister” till frukost många år till, och få det att se elegant ut medan hon gör det 😉
Om jag är gubbe så är Unni gumma. Vi är ju i princip lika gamla. Fast jag gillade henne inte när vi hängde på samma ställe nåt år när vi var unga.
Jag har ingen aning vad de snubbarna som du nämner har åstadkommit. Har de åstadkommit nåt? Inte vet jag. Inte heller vet jag om det som de eventuellt gjort är bättre än nåt som nån annan gjort. Eller vilken social bakgrund de har. Jag vill inte var en av dem ändå. Det är liksom inte min grej. Men jag gillar inte eliter.
Twitter passar inte mig. Jag är inte tillräcklig snabb och kan inte uttrycka mig så kort. Bloggen och Facebook räcker. Andra får hålla på på Twitter. Dessutom finns inte många av min vänner IRL på Twitter. På Facebook finns de dock. Det är vanligt folks sociala medium par preference misstänker jag.
Det finns inte en twitter-elit, det finns flera. De som nu tjoar om att de tillhör en elit är personer som jag ibland aldrig hört talas om, ibland bara sett i förbifarten. För de tillhör inte de som skriver vad jag är intresserad av eller har åsikter som är uppåt väggarna konstiga.
Vänstern har sin elitklik, högern sin, modebloggarna sin, osv. Och inget av dem är så förbannat mycket elit egentligen. Blir inte det på 140 tecken.
Early-adopter är enligt mig mest ett tecken på att man för mycket tid eller för mycket pengar. Alternativt har teknik som hobby, vilket väl i och för sig kan vara kul. Inte direkt något att skryta om. Twitter passar mig dock ganska bra. Tar mindre tid och jag försökte ändå mest få folk att uppmärksamma länkar för nyheter som kanske inte hunnit till Sverige än när jag bloggade. Bloggandet tog till slut för mycket tid.
Vilket medium man använder för att nå ut med det man vill är ju ett individuellt val. Säkerligen finns det olika typer av eliter som du säger. Det blir ju oftast så. Och vi kanske är några gubbar som kan göra anspråk på att vara vänsterns bloggelit.
Tror Hampus har en poäng men jag skulle nog i de flesta fall karaktärisera grupperingarna som klickar snarare än elit. Den nu aktuella klicken ser sitt varande i medierna som en viktig del av sitt varumärkesbyggande – och flera av dem har ju uppenbarligen varit hyfsat framgångsrika med det. Därav följer också förkärleken till metadiskussioner om medierna som sådana.
Klickar bildar ett nätverk inom vilka man utvecklar en gemensam jargong, positiva omnämnanden, interna skämt, länkande, retweetande och allmänt ryggkliande.
Hampus har en stor poäng och det har också du. Det är nog preci så det fungerar. Jag ser inget negativt med att individer gör på det viset. Det är normalt mänskligt beteende. Men grupperingar/eliter/kotterier kan också ha problematiska konsekvenser.
Fast i den aktuella frågan är det väl kanske det lätt självförhärligande draget man kan reta sig lite på och det därpå följande lite distanslösa förhållandet till sin egen betydelse:)
Fast i den aktuella frågan är det väl kanske det lätt självförhärligande draget man kan reta sig lite på och det därpå följande lite distanslösa förhållandet till sin egen betydelse:)
Word!