Relationsmänniskan

Boknytt
Vi är våra relationer
Tor Wennerberg
Natur och Kultur

Relationsmänniskan

Det sårbara människobarnet kräver långvarig omvårdnad. För att säkra spädbarnets överlevnad i en farlig värld har evolutionen därför frambringat ett medfött så kallad anknytningssystem – en drift till att forma starka känslomässiga kontakter med närstående vuxna som kan ta hand om barnet. Dels till en primär anknytningsperson (som inte behöver vara barnets biologiska mor), dels till andra viktiga vuxna (även utanför kärnfamiljen). Jämför med uttrycket; ”Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn (eller kanske ett helt dagis…).

Det starka meningsgivande och trygghetsskapande relationsbehovet har vi människor sedan med oss resten av livet. Samtidigt som vi individuellt vill lämna gruppen och nyfiket utforska världen. Vi befinner oss alltså mellan ”två grundläggande existentiella drivkrafter, att komma andra människor nära och att utveckla en egen identitet”.

Alltså: Närhet och autonomi. Anknytning och individuation. Närmande och särskiljande. Trygghet och frihet. Vi-samhörighet och självförverkligande. Kollektivism och individualism. Människonaturens dubbelsidiga såväl konfliktiva som komplementära känslomässiga verklighet.

Det är spännande saker som gediget och klargörande (men mastigt) förklaras i skribenten och psykologen Tor Wennerbergs ”Vi är våra relationer – Om anknytning, trauma och dissociation”. Drygt halva boken handlar om den problematiska desorganiserade anknytningen (relationer som inte alls funkar) – främst av intresse för personer som är yrkesaktiva inom människovårdande verksamhet.

Vidare så kallade organiserade anknytningsmönster; trygg, otrygg-undvikande, samt otrygg-ambivalent. Inledningen om anknytningsteorin i allmänhet och vissa mer generella resonemang bitvis i boken är dock intressantast för den populärvetenskapligt och medmänskligt intresserade lekmannen.

Till exempel att det evolutionärt äldre anknytningssystemet omformas av den unikt mänskliga förmågan till intersubjektivitet. Alltså människans förmåga till mentalisering, till att förstå sitt eget och andras inre känsloliv. ”Anknytningen frikopplas delvis från biologiska, instinktiva processer och blir istället kulturell och dialogisk”.

Sammantaget får vi läsare en bild av hur vi formas av våra barndomsupplevelser. Vi inser att människans kombination av intelligens och empati gör oss till unikt relationsberoende varelser. Vi får slutligen klart för oss ”människans mest grundläggande existentiella villkor – hur beroende vi i sista hand alltid är av varandra.”

Hans Norebrink

Läs mer: DN, Psykologförbundet, Mosskin, AB, Klok som en bok, Knuff,

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

239 kr hos Adlibris

Advertisements