Man kan ha lite olika förhållningssätt till angreppen mot polis och brandkår i olika göteborgsförorter. Det ena kan då vara att det enbart handlar om kriminalitet och sådant bekämpas med mer polis och hårda tag, det andra kan vara att det handlar om en politisk protest mot dåliga förhållanden. Jag menar att bägge förhållningssätten är fel.
Att det handlar om kriminalitet är delvis rätt. Handlingarna under upploppen är i allmänhet brottsliga handlingar, såväl våldet mot poliser, skadegörelsen och plundringen. Men orsaken till detta är inte att de inblandade personerna som begår de brottsliga handlingarna är patologiska brottslingar, kriminella av genetiska orsaker eller gangsters. De flesta som deltar i dessa oroligheter eller vad vi ska kalla dem är helt vanliga ungdomar, du och jag och våra barn och barnbarn. Bland dessa vanliga personer finns en del kriminella, en del brottslingar och säkerligen en del psykiskt sjuka eller störda. Så visst handlar det om kriminalitet.
Lösningen på det problemet är dock inte hårdare tag eller mer repression. Inte mer poliser. Det kan var en lösning på kort sikt, för att få stopp på pågående oroligheter. Men det är ingen lösning i det långa loppet. För långsiktiga lösningar kräver att man tar itu med orsakerna till att upplopp och kravaller uppstår. För att göra det måste man först analysera och förstå varför kravaller uppstår och vad som är orsaken.
Jag har under många år arbetat med sådan här frågeställningar i samband med toppmötesdemonstrationer och vänsteraktiviteter. I de sammanhangen har jag läst mängder med litteratur och samtalat med en stor mängd poliser. Grundorsakerna till kravaller och oroligheter är i princip aldrig att det handlar om idioter, kriminella element, patologiska brottslingar eller nåt liknande. Det finns i stort sett alltid en rationell förklaring, politisk eller social. I fallet med oroligheter i Göteborgs förorter är förklaringarna skolledighet, frustration, hopplöshet och bristande framtidstro. Sådant kan få ungdomar att agera på ett våldsamt sätt. Ofta finns det en utlösande orsak till att ungdomarna agerar som de gjort många gånger i Göteborgs förorter. Polisens gripande av två unga män var den utlösande orsaken till att man angrep poliser denna gång.
I denna förklaring och försök till analys (som ju inte bli fullständig i det aktuella fallet om man inte undersöker de inblandades egna känslor, tankar och attityder) som visar på sociala orsaker bakom oroligheterna i göteborgsförorterna finns också förklaringen till varför repression och kontroll inte kan lösa problemen. Helt enkelt därför att den typen av åtgärder inte angriper problemen utan bara problemens synliga del, symptomen, yttringarna på sjukdomen.
Denna sjukdom heter ojämlikhet och är resultatet av decenniers nedskärnings- och åtstramningspolitik med omfördelning av tillgångar från fattiga till rika. Det är den skeva fördelningen av samhällets resurser som måste angripas för att kravaller och upplopp ska kunna undvikas. För ökar man jämlikheten tar man bort de materiella grunderna till frustrationen, missnöjet och hopplösheten.
Även om oroligheterna har sociala och lösningarna är politiska så är inte bilbränder och brandbomber några politiska handlingar. Sådant kan inte leda fram till lösningar på problem. Möjligtvis kan de göra oss uppmärksamma på att problem finns, men alltför ofta leder det bara till ändå hårdare förtryck och kontroll. Något som motverkar verkliga politisk lösningar på problemen. Istället för att gå repressionsvägen för att försöka lösa problem som inte kan lösas på det viset måste politiken läggas om. Sociala problem kan bara lösas med politiska lösningar och i detta fall innebär det att politiken måste riktas in på ökad jämlikhet. Vi kan ta kravaller och upplopp som en väckarklocka på att en massa saker är fel och faktiskt försöka åtgärda det som är fel istället för att angripa symptomen.
Samtidigt ska vi komma ihåg att om människor i besvärliga omständigheter vill ha förändring och rättvisa, mer jämlikhet, lägre arbetslöshet osv då duger det inte bara att ställa till med stök och oroligheter med jämna mellanrum. Inte heller duger det till att lita på att andra ska göra jobbet och fixa problemen. Det kommer inte att ske. Man måste själva ta tag i sin situation, se till att organisera sig tillsammans med andra i samma situation och kollektivt, organiserat kräva förbättringar samt se till att förbättringar genomförs. Att politiken läggs om. Organisering och långsiktigt arbete på att förändra politiken är det politiska svaret på orättvisor. Upplopp och oroligheter är de desperatas känslomässiga reaktion och inte politik. Det är motsatsen till politik.
Brandbomber och oroligheter är inte bra. De tyder på att samhället gått mycket fel. De tyder på att politiken misslyckats och att vi som vill ha en annan värld har misslyckats. Vi har har misslyckats med att visa på att det finns hopp, att det finns andra lösningar på problemen än de nyliberala. Desperation är resultatet av hopplöshet. Politik är en konsekvens av missnöje med det rådande tillsammans med hopp om nåt bättre. Politik är organisering, kollektivt medvetet agerande. Kravaller är hopplöshetens signum. Bilbränder och brandbombsangrepp är individualism och nihilism. Sådant innebär ingen lösning, de skapar inga lösningar. Politisk organisering är missnöje parat med hopp. Politisk handling kan skapa lösningar.
Ungdomsbråken i göteborgsförorterna är alltså kriminalitet och inte politik, men har bara politiska lösningar. Orsakerna till kravallerna är sociala, inte att folk är brottslingar eller idioter, sociala problem kan inte lösas med hårdare tag. Utan bara med politik.
Intressant?
Bloggat: Håkan WL,
Läs även andra bloggares åsikter om Bilbränder, Brandbomber, Oroligheter, Förorter, Brottslingar, Sociala problem, Politiska lösningar, Brott, Göteborg, Polisen, Jämlikhet, Välfärd, Kravaller, Samhälle, Politik
Det är jättekonstigt att beskriva handlingarna som apolitiska. Du skriver att de kan leda till förändringar, eller till att problem i alla fall får uppmärksamhet, men att det för det mesta leder till repression. Det är ju i sig ett uttryck för din subjektiva uppfattning att det är dålig politisk taktik, eller riskabel dito, men inte att det är apolitiskt. Politik behöver inte ha ett tiopunktsprogram eller manifest för att i grunden vara politik. En handling blir som jag ser det inte mindre politisk för att samhällsklimatet är snedvridet och försöker bemöta med repressiva åtgärder. Jag tycker att man ska akta sig för att avskriva människors handlandes innebörd åt dem. Och det tyder på en underlig förståelse för vad som är politik.
Min uppfattning är det inte är politik. De som begår brotten har ingen politisk agenda och har ingen politisk drivkraft, inga politiska eller sociala krav och är inte intresserade av politik. Jag har själv varit där och gjort liknande saker. Jag tror att det är din uppfattning om politik som är underlig. Allt är inte politik.
De som stått för senaste veckans oroligheter i Nordost är en liten och isolerad grupp av redan kriminellt belastade ungdomar. Jag känner inte till några fall där ”vanliga” förortsungdomar varit inblandade. Orsakerna till att de under årens lopp hamnat i kriminalitet är naturligtvis av social karaktär, men det är fel att kalla dem för vanliga då det ger en felaktig bild av den genomsnittlige ungdomen i förorterna.
Man kan var både vanlig och kriminellt belastad. Tänk på huvudvittnet i brandrättegången (jag känner honom personligen). När jag var ung gjorde jag sådana dumheter som folk gjort i förorterna nu. Jag var kriminellt belastad, men jag var också en mycket vanlig ung man. Det finns ingen skarp gräns mellan vanlig och kriminell när man är ung. Utan en gråskala.
Men du har helt rätt att de inte är representativa för ungdomar i förorterna. De flesta ungdomar och ungdomar i förorter är mycket ordentliga och inte alls ute och gör dumheter på detta sätt. Jag och mina kompisar var inte heller typiska Stenungsundsungdomar på den tiden.