Den som döms till livstids fängelse har i allmänhet mördat. Sen gammalt vet man att återfallsfrekvensen bland mördare är låg. Det beror förmodligen på att en majoritet av morden sker under påverkan och i nån from av affekt. Det typiska mordet i Sverige är ju att en man knivar ihjäl en kompis eller en nära släkting med brödkniven under eller i samband med en fyllefest. Det handlar sällan om tungt kriminellt belastade personer och sällan om psykiskt sjuka. Denna typ av brottslingar återfaller sällan i brott. Det gäller också andra typer av mördare, men dock inte gängkriminella. Mordet blir en engångsföreteelse.
Att mördare har låg återfallsfrekvens innebär alltså per automatik att livstidsdömda har låg återfallsfrekvens efter att de släppts (ingen sitter på livstid i Sverige). Det har inget med straff att göra, inget med påföljden att göra. De flesta av dessa mördare hade inte begått nåt nytt brott ens om de aldrig dömts. En klassiskt exempel på en svensk livstidsdömd är (var) Mattias Flink. Risken att han ska begå brott igen efter att han släpps är i princip obefintlig.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Livstidsdömda, Mord, Morddömda, Återfall, Återfallsfrekvens, Kriminalpolitik, Brott, Samhälle, Politik
