Rättssäkerhet, sexualbrott och DSK

Med anledning av ett tidigare inlägg om det nedlagda åtalet mot Dominique Strauss-Kahn (DSK) för våldtäkt har det uppkommit en diskussion där inlägget kritiseras från två håll. Dels från de som menar att DSK är ytterligare ett typexempel på hur feminismen/ter anklagar män för våldtäkter utan att det handlar om det. I dessa personers sinnevärld är falska våldtäktsanmälningar ett jättestort och omfattande problem.

Det finns undersökningar som visar att mellan 25% och 50% av alla våldtäktsanmälningar är falska. De är gjord för länge sen och inte i Sverige. Jag misstänker att siffrorna är annorlunda idag. Men oavsett det så är det ändå ett litet problem i jämförelse med det väsentliga problemet, våldtäkterna i sig.

Nationella trygghetsundersökningen (NTU) och jämförelser med antalet anmälda våldtäkter ger vid handen att endast 10-20% av våldtäkterna anmäls. 80-90% av alla våldtäkter förekommer alltså inte i brottsstatistiken. Om vi antar att 20% anmäls och att hälften av anmälningarna är falska så blir det ändå så att bara 10% av alla verkliga våldtäkter anmäls och antalet falska anmälningar blir bara 10% av hela antalet våldtäkter. Problemet med falska anmälningar förefallet litet. Om vi också beaktar det faktum att bara 12% av våldtäktsanmälningarna leder till åtal (EU-studie från 2007) samt att endast 70 procent av de åtalade ställdes inför domstol i slutändan så förefaller problemet försumbart. En del av de fall (cirka 10%) som sen kommer till domstol slutar sen inte heller med fällande dom så det lär vara förhållandevis få oskyldiga som faktiskt döms.

Enligt de som hävdar att falska anmälningar är ett problem förekommer också påståenden om att våldtäkter på män också är ett problem. Det stämmer enligt NTU, men det är litet problem i det stora hela, 13% av de som uppger att de utsatts för sexuella övergrepp är män och resten uppger kvinnligt kön.

Det är alltså inte falska anmälningar som är problemet med våldtäktsproblematiken. Varken generellt eller i fallet DSK. Det stora problemet är att få våldtäkter anmäls. Men i DSK-fallet är det främst ett annat problem som visat sig och det ä svårigheten att hitta hållbara bevis i de fall som det bara funnits två personer närvarande i samband med den misstänkta våldtäkten. Om det inte föreligger några fysiska bevis på att det skett ett sexuellt övergrepp så blir det en fråga om ord mot ord. Då är vi inte på frågan om generell rättssäkerhet.

En grundregel i rättssystem brukar var att en misstänkt alltid ska betraktas om oskyldig till motsatsen kan bevisas. denn oskuldspresumtion anses ibland tillhör de mänskliga rättigheterna, exempelvis i Europakonventionen. Det är också svensk lag numera och vad jag vet också lag i USA.

Att betraktas som oskyldig tills man är bevisad skyldig och dömd är en självklarhet som jag ser det. Det är en garanti för den svage i samhället för att den ska behandlas på ett likvärdigt sätt som bättre bemedlade. Om det inte var på detta sätt skulle det räcka med att polisen grep ett antal ungdomar i Backa och uppgav att de var skyldiga till en mängd brott som begåtts. Kan ungdomarna då inte själva bevis att de är oskyldiga så åker de in. Polisutredningar blir onödiga, rättegångar också. Kan inte den misstänkte , som ju ofta saknar resurser, slänga upp bevis på att den är oskyldig så är han skyldig. En rik med resurser har betydligt bättre förutsättningar att klara sig från straff i ett sådant system. Detta förfaringssätt kan också kallas omvänd bevisföring och har flera gånger föreslagit i samband med sexualbrott. Just för att vi ska slippa sådana obehagligheter som att en person som många tror är skyldig blir frikänd som i fallet med DSK.

I fallet med våldtäktsmisstanken mot DSK i New York så byggde åtalet på att den utsatta kvinnan, en städerska, kom med en trovärdig utsaga, att hon upplevdes som trovärdig och kunde framföra sin berättelse på ett trovärdigt sätt. För det vara bara städerskan och DSK som var i rummet när våldtäkten kan ha skett och det handlade alltså om ord mot ord. I sådana fall ska det inte bli åtal om man inte tror att man kan få fällande dom. Regelrätta bevis för DSK:s skuld att ha begått våldtäkt saknas och då ska han betraktas som oskyldig. Men man beslöt ändå att väcka åtal då städerskan föreföll mycket trovärdig och åklagaren bedömde att det skulle hålla i rätten. När DSK:s försvar kunde påvisa att städerskan inte var så trovärdig som det verkade så hade åklagaren inget annat val än att lägga ner åtalet. Det är mycket svårt att åtal och få fällande dom om det inte finns några egentliga bevis.

Det som gör oss extra upprörda i detta fall är att det handlar om en arrogant fransk vit överklassman och en svart invandrad afrikansk arbetarklasskvinna. Klassamhället visar sig i sin prydno helt enkelt. Den vite överklassmannen är den som betraktas som trovärdig och den svarta arbetarklasskvinnan är inte trovärdig. Mannen betraktas som trovärdig, men inte kvinnan. Fast den uppfattningen är fel. Ingen trovärdighetsbedömning av DSK:s berättelse har egentligen gjorts. Det enda som gjorts är att man prövat kvinnans trovärdighet och möjligheten att få fällande dom. Trovärdigheten har bedömts att inte vara tillräcklig för att få till stånd en fällande dom. Men den trovärdigheten är inte bedömd i förhållande till DSK:s trovärdighet utan i fröhållande til möjligheten till en fällande dom. Detta är det ena misstaget som vi som människor gör.

En del menar dock att det borde gått till rättegång så att vi kunnat få en prövning av DSK:s historia. Men för att gå till rättegång ska åklagaren vara övertygad om att han kan få en fällande dom.  Det var han inte.

Det andra misstaget är att vi tycker det är för jävligt att en skyldig går fri och kanske borde det räcka med att en kvinna säger att hon blivit våldtagen. Sen måste mannen bevisa sin oskuld. Men detta är lika ohållbart med sexualbrott som med alla andra brott. Inga polisutredningar skulle behövas, utan en misstänkt utan resurser skulle i stort sett alltid bli dömd, med en sån som DSK skulle gå fri ändå. Överklassen har de resurser som krävs för att bevisa sin oskuld. Finns det då inte heller nån polisutredning (den behövs inte eftersom utgångspunkten är att man är skyldig) så blir segern för de som har resurser självklar. Att ha omvänd bevisbörda skulle alltså inte göra nånting bättre, det skulle bara innebär sämre rättssäkerhet, fler oskyldigt dömda och större fördelar för de rika, för överklassen. Rättssäkerheten skulle faktiskt vara i princip noll och hela förfarandet skulle var detsamma som man använde för häxprocesserna en gång i tiden.

Jag menar att rättsäkerheten är grunden för ett välfungerande samhälle och att den måste se likadan ut oavsett karaktären på staten och vilket ekonomiskt system man har, kapitalism eller socialism, marknadsekonomi eller planekonomi. Rättsäkerhet är en grund för demokrati och en grund för att kunna uppnå jämlikhet. Rättsäkerhet är ett skydd för arbetarklassen, brist på den drabbar arbetarklassen mycket mer än överklassen.  Oavsett vilket brott det handlar om, oavsett hur obehagligt vi tycker det är med ett nedlagt åtal eller en frikännande dom så måste rättssäkerheten värnas. Alternativet är mycket värre.

Därför så får vi acceptera att åtalet mot DSK läggs ner. Trots att det är obehagligt, trots att det visar klassamhället i sin solkigaste dager och trots att vi kanske är övertygade om att han är skyldig.

Intressant?
Borgarmedia: GP1, 2,  3, 4, DN1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3, 4,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

15 svar på “Rättssäkerhet, sexualbrott och DSK”

  1. Vad är det med det här ämnet som gör att ingen klarar av att hantera statistik på det här området?
    1. Siffrorna är säkert annorlunda, bara att skifta studiegrupp från studenter till flygvapenpersonal förändrade dem från 50% till 26%. Men vi vet inte hur de är annorlunda eftersom det inte undersöks.

    2. NTU undersöker sexbrott (eller snarare sexuella kränkningar eftersom det är respondenterna som avgör) inte våldtäkter. Allmänt gäller att ju grövre brott desto större anmälningsgrad, det borde alltså vara större andel av de icke anmälda sexbrotten som faller under sexuellt ofredande (klapp på rumpan, blottande och sådant) än våldtäkt. Förhållandena avslöjas inte. Vi vet alltså inte hur stor andel av de som hävdar sig vara utsatta för våldtäkt som har anmält. Dessutom kan man nog anta att det är lättare att rapportera en falsk våldtäkt anonymt i en NTU än till polisen varför de siffrorna också borde innehålla de falska påståendena.

    3. Påhittade och verkliga våldtäkter påverkar inte samma ”pott” av brott. Även om antalet falska anmälningar var 1000% av de sanna anmälningarna så skulle inte verkliga våldtäkter bli ett mindre problem. Precis som att svenska mord inte blir ett mindre problem av att självmord är vanligare.
    En enorm skillnad är däremot att den som blir orättvist behandlad av rättsväsendet utsätts för ett brott av staten och inte av en kriminell.

    4. Vi vet inte hur stor andel av anmälningarna som leder till åtal. Som jag påpekat flera gånger så använder denna beräkning varje anmält brott som en anmälan. Om en person anmäler en annan person för 1000 brott så skulle åtal i samtliga anmälningar registreras som åtal i en promille av anmälningarna om man använde den här metoden. Det är med andra ord lögn.

    5. Vi vet inte hur de flaska och sanna våldtäktsanmälningarna fördelar sig i åtalen eller de fällande domarna. Detta eftersom domstolen precis som du tidigare skrev sitter och tror vem som talar sanning. Att bara 70% av åtalen skulle hamna i domstol måste vara en missuppfattning, vem har påstått den siffran?

    6. I Sverige återfaller endast 5% av de sexbrottsdömda. I studier av sexualbrottslingar utomlands (framförallt i Kanada) har man visat att sexbrottslingar återfaller oftare än personer som begår andra typer av brott. Vad kan det bero på om det nu är så få oskyldiga bland de dömda för sexbrott?

    7. Hur bedömer man trovärdighet? Ska man använda lögndetektorer? Magi? Fyra goda män? Hur skulle man kunna jämföra den misstänkte och anmälarens trovärdighet?

    1. 5: Finns i Brå:s rapport om våldtäktsbrott. Ska kolla så det inte ska stå 90%, för i mitt huvud är det 90% som dyker upp.
      6: Jag tror din siffra på återfallen är fel.
      7: Trovärdighet bedöms. Det gör vi dagligen, i alla möten mellan människor. Sådana bedömningar är aldrig neutrala, men det är så vi fungerar. Det bedöms också i rätten. Vittnesmåls trovärdighet bedöms (Det står ofta till och med i domar). Poliser anses i stort sett alltid trovärdiga i Sverige.

  2. 5. 90% är iaf möjligt.

    6. Den är framräknad av KRÅ (Kriminalvårdens Redovisning av Återfall). Jag har den bara som pdf och papper, men det går nog att googla fram.

    7. Ja visst är det så, men frågan är om det är rättssäkert att bevisa brott genom att bedöma trovärdighet. Och om man nu ska det, hur man gör?

    1. 6. Jag accepterar din siffra. Det är i spå fall mycket intressant, Kan de mejla den pdf.en till mig. Mejladressen finns i inforutan om mig och i sidfoten.

      7. Det är problematiskt, 100% rättsäkerhet kan vi aldrig få, men vi bör sträva efter så hög rättsäkerhet som möjligt.

      1. Diesen är en skojare som ljuger ihop mycket genom att räkna med fel variabler (t.ex. frekvent räkna antalet brott som samma sak som antalet anmälare, misstänkta och ärenden) men den siffran kan jag inte ens komma på hur han lurat ihop. Det är helt otänkbart att det skulle vara så många nedlagda åtal. Han måste ha gjort något skumt när han försökte översätta förundersökning, förhör, åtalsbeslut och åtal till Engelska.

          1. Men det vet du ju eftersom hans 12% är baserat på att dela antalet anmälda brott med antalet åtal (fast ett åtal kan avse hur många brott som helst).

  3. 6. Jag lyckas inte länka nu. Men om du googlar på – kriminalvårdens redovisning om återfall – så är det första träffen.

    7. Kan man döma på uppfattad trovärdighet och ha en rättssäkerhet på någonstans i närheten av 100%? Några uppmärksammade fall där man dömde på trovärdighet var ju häxprocesserna, vilken procentsats var man uppe i där måntro?

    (Om det är 100% eller ej är inte så intressant utan man måste se till varje enskilt fall. Den som sitter oskyldig på livstid kan inte trösta sig med att en och annan verklig mördare går fri. Medborgaren kan inte heller trösta sig för att det läggs 20+ miljoner på att plåga en oskyldig med att det sparas hundratals miljoner på att man inte plågar några skyldiga.
    Poängen är att staten inte kan begå övergrepp och försvara det med att staten inte lyckas plåga alla som borde plågas.)

    1. Häxprocesserna handlade i första hand om att man använde omvänd bevisföring. Kunde du inte bevisa att du var oskyldig var du skyldig.

      1. Häxprocesserna använde trovärdighetsbevisning och stödbevisning. Om man läser de gamla domarna så är de mycket lika moderna domar. Domstolarna resonerar kring att det är viktigt med rättssäkerhet och att bara skyldiga döms och ställer detta mot att det är mycket allvarliga och mycket svårbevisade brott. Med samma logiska krumbukter som idag så kommer man således fram till att det inte är rättssäkerhetsbrist att döma på klent underlag eftersom man sällan kommer ha mer än klent underlag.

        För dödsstraff för häxeri krävdes i princip erkännande och att straffet godkändes av Svea Hovrätt (dåtidens HD). Ibland var bevisläget helt överväldigande och man frångick kravet på erkännande för dödsstraff. Det var fallet t.ex. en kvinna som anklagades samstämmigt av 23 barn.

        Det är förövrigt det du skriver om DSK. Han har ju inte kunnat bevisa att han är oskyldigt och man har inte anlagt sina magiska förmågor på att bedöma hans trovärdighet för att se om han talar sanning.

        1. Vi kan var oense om häxprocesserna, men vi är ense om att det var korrekt att lägga ner åtalet mot DSK. Måhända på lite olika grunder. Vi är också oense om hur stort problemet med falsk anmälningar är, men vi är överens om att problemet existerar (det är inte alla som är det, speciellt inte i mina kretsar). Jag tycker vi låter det bero tills vidare. Vi återkommer säkert till diskussionen igen framöver.

          1. Men om man är oense med mig om häxprocesserna så har man fel.

            Vad gäller åtalet mot DSK så har jag ingen åsikt egentligen. Om det stämmer att man bara hade trovärdighet att gå på så borde han inte ha anhållits ens. men jag har inte gått igenom bevisläget i just hans fall.

            Jag har ingen egentlig uppfattning om hur stort problemet med falska anmälningar är. Max Scharnberg har uppskattat antalet oskyldiga i fängelse till minst 20%, Anders Munck (ordförande i HD) hoppas att det ”bara” är 10% som är oskyldigt dömda. Jag känner till hundratals fall av personer som blivit felaktigt fällda och som jag tror är oskyldiga. De flesta av dessa har fått sina liv slagna i spillror och en icke obetydlig andel har begått självmord. När jag upptäckte siffran för återfall i sexualbrott så blev jag förfärad eftersom om man räknar med att den beror på att oskyldiga inte återfaller så är långt mer än hälften oskyldiga när det gäller sexualbrott.
            (Här kommer man in på en helt annan sak också, nämligen att det kan vara så att äkta offer misstros medan falska offer blir trodda. De störningar som rimligen ligger bakom både falska anmälningar och sexbrott har nämligen även den följden att de störda blir mycket duktiga lögnare).

Kommentarer är stängda.