Nepotismen som samhällsbyggare

Boknytt
Nepotism
Adam Bellow
Santérus

Nepotismen som samhällsbyggare

Nepotism, att otillbörligt gynna släkt och vänner, stämplas som korruption. Och författaren Adam Bellow har hela tiden fått höra att han fötts med en silversked i munnen, eftersom hans far är nobelpristagaren Saul Bellow. Detta fick honom att skriva den nydanande 500-sidorsboken ”Nepotism – En historia om gener, pengar och politik”.

Det är en fascinerande, skrämmande, tankeväckande, väldokumenterad och (på gott och ont) superdetaljerad redogörelse över nepotismen i Västerlandet. Författarens tes är att nepotism i form av gynnandet av – och samarbete med – familj, släkt, vänner, bekanta, kontakter, trosfränder, klasslikar och etniska bröder alltid har existerat. Bättre då att acceptera den och gynna god samhällsbefrämjande nepotism.

Det räcker inte med individen och staten – och hela mänskligheten är för stor för att identifiera sig med, menar han. Varför då inte släkt/vän-allianser som social integrationsfaktor? Politiska och ekonomiska familjedynastier har dessutom spelat en stor roll i Västerlandets och kapitalismens utveckling (liksom judiska nätverk). Vad är det för ont i familjeföretag och i att gynna sina barn, undrar författaren.

Han pekar på att släktskapsaltruism och ömsesidig altruism är en del av vårt evolutionära arv. Av vårt sätt att som djurart bygga samhällen. Därför är han för äktenskap över rasgränserna för att återskapa känslan av nationen som en stor familj. Han påpekar att flertalet svarta i USA redan har vitt blod, och att den amerikanska fackföreningsrörelsen i mycket bestått av etniska koalitioner.

Jag instämmer med författaren att det blir för emotionellt blodfattigt (i dubbel bemärkelse) med en rationell medborgarstat sammansatt av atomiserade individer. Men snarare än att betona släkten som socialt tillitskitt skulle jag vilja framhålla nationen som superfamilj.

Känslan av ”folkhet” låg som en känslomässig grund för den svenska folkhemsnationalismen under välfärdsåren. Jag vill ha en nationell vi-känsla som inkluderar alla oavsett bakgrund. Kombinerat med något slags demokratiskt världsmedborgarskap (folkvälde utövat på olika nivåer).

Därför instämmer jag också med författaren att det ligger ett framtidshopp i äktenskap över de etniska gränserna. För att bevara och utveckla samhällsolidariteten är det bättre om svenska och invandrarungdomar träffas, bor i samma kvarter, går i samma skola (nej till splittrande friskolor), samt gifter sig med varandra. Det är bättre än att de lever åtskilda i mångkulturalismens fysiska och sociala getton.

Hans Norebrink

Läs mer: Nymag, FBE, AV, SVD,  GP, Newsdesk, Dagen,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

229 kr hos Adlibris

Advertisements
  • Klas

    Recensionen saknar ju allt klassperspektiv och hänger sig istället åt nationalistiska böjelser som inte ligger långt efter en sverigedemokrats, i vissa stycken.  Gemenskap skapas väl ut efter de gemensamma villkoren och kampen för att förändra dem, inte efter några metafysiska ideer. Tror för övrigt inte alls att hela mänskligheten är för stort för oss att förstå, titta på engagemanget i de ekologiska ödesfrågorna. Snarare handlar det om att konkretisera problematik för att det skall skapas engagemang för dem.

    • Anonym

      Den som regelbundet läser mina recensioner vet att jag i bokurval och i kommentarer ofta tar upp klassperspektivet. Senast i förrförra recensionen om ekodecentralism där jag efterlyser det negativa nyckelbegreppet klass och det positiva nyckelbegreppet jämlikhet. Vikten av klassperspektiv är vi alltså överens om, även om det inte är med denna gången.

      Jag refererar ju även boken (vilken inte är mina tankar precis), men jag borde nog ha kritiserat hårdare släktskaps-vännepotismen, som ju är en lika samhälls-splittrande och klass-splittrande företeelse som mångkulturalismen i mina ögon. Vi bör färgblint hålla ihop i klassen, i samhället och som världsmedborgare.

      Samhället, folket, nationen består av en majoritet arbetare och lägre tjänstemän. Att tvinga överklassen till social solidaritet och välfärdsprogram som omfattar alla ser jag som progressiv vänsternationalism. Så byggdes också det svenska folkhemmet upp i      arbetarkamp för att åtminstone delvis sätta en folklig prägel på samhället.

      Jag upplever tyvärr inget större engagemang globalt eller ekologiskt på mitt jobb. Därför tror jag världen blir en för stor och oöverskådlig arena för den dagliga politiska kampen. Den slutsatsen har ju också vänstern i praktiken dragit när man inordnar sitt politiska och klassengagemang inom nationens ramar. 

      Den totalt internationalistiska klass-separatistiska tanken där man helt tar avstånd från nationen dog enligt mig i skyttegravarna 1914 när arbetare som lovat varandra solidaritet ömsesidigt slaktade varandra för sina egna borgarklassers skull och deras reaktionära elitnationalism.

      Nationalismen som företeelse är varken höger eller vänster, varken folklig eller elitär. Den kan vara allt detta. Den är en kraft bortom högervänster-skalan. Jag brukar här hänvisa till Öyvind Österuds bok ”Vad är nationalism?”. För 100 år sedan var till exempel nationalismen i Sverige högerreaktionär, medan den i Norge var vänsterradikal. Så bäst att slåss för en radikal folklig nationskänsla med solidaritet. Kompletterad med internationalism (som också kan vara progressiv och reaktionär, nazismen är ju en rasinternationalism).

      Gemenskap skapas efter intresse enligt ”ömsesidig altruism” (du kliar min rygg så kliar jag din”) – som i klasskampen. Den skapas också enligt ”släktskapsaltruism”, att ställa upp för släktingarna. Med människans intelligens och symboliska förmåga har denna släktskapskänsla manipulerats uppåt till att bilda nationer och folk. Dessa upplevs alltså av de evolutionära ”instinkterna” som stora släktskapsgrupper (evolutionärt arv är inte metafysik). Folket och nationen är sociala konstruktioner som upplevs som en slags släktgemenskap. Både ömsesidig och släktskapsaltruism kan alltså ligga bakom den nationella samhällssolidariteten.

      Klass – ömsesidig altruism. Etnicitet/nationalism – ömsesidig OCH släktskapsaltruism. Därav behovet att ta det etniska på allvar och inte låta reaktionära krafter exploatera det. Det har vänstern ofta misslyckats med. Läge alltså för att med respekt för varandra diskutera dessa frågor.

      Sverigedemokraterna har en högerreaktionär etnisk-rasistisk och inskränkt nationalism (”enfald”). De har en mossig föreställning om kultur och nation som något som kan vara rent och oföränderligt. Så är det inte. Den svenska gemenskapen förändras ständigt för varje generation och med impulser från invandrare och från utlandet. Detta blandas ständigt samman till en ständigt ny svenskhet (”samfald”). 

      Monokulturell ren enfald är en helt annan sak än blandkulturell mångsidig samfald. Det senare är det sätt Sverige hela tiden har utvecklats, fram till mångkulturalismen började ifrågasätta detta från 70-talet. Det är bra med invandrare och utländska impulser men de ska inte leva i separat apartheid och segregerat med det tidigare svenska, utan gamsvenskhet och nysvenskhet ska som skedde förr ständigt smälta samman till ny svensk kultur, menar jag. Tvärtom centerpartiets nya tanke med att gynna separata etniska enklaver som Little Italy och Little China.

      På KORT SIKT bör vi stärka samhällssolidariteten genom att folket och nationen är enat och definierar sig som inkluderande alla och inriktad på majoriteten. Inga separata mångkultuella samhällen som splittrar klassen. Arbetare och bönder bör sträva efter att sätta sin prägel på och ta ansvar för nationen-samhället. Som skedde under folkhemsåren.

      På LÅNG SIKT gäller klasskampen för ett socialistiskt klasslöst samhälle och värld. Men även där tror jag vi bör behålla nationerna som delar i en internationell världsordning. Nationell solidaritet kommer nog alltid att vara starkare än global solidaritet. Tyvärr  är det nog realistiskt sett så. 

      • Global solidaritet måste alltid vara det man siktar på i det långa loppet. Om det är en naturlig sak med nationell solidaritet får man den biten ändå och bör därför sikta med all kraft på att utökade detta till det globala målet.

        På kort sikt ska vi självklart inte känna någon samhällsolidaritet alls med de rika som inte vill solidarisera med de som har det sämre. Ej heller med de som vill förespråka monokultur till skillnad från mångkultur eller anlägga snäva nationella eller etniska perspektiv på befolkningen. Nationalister är de stora splittrarna.

        • Anonym

          Självklart är global solidaritet det drömda slutmålet. Men man måste hantera människans socialitet som innehåller vi-dom-tänkandet, och att alla grupper bygger på eller skapar likhet i olika former (se ungdomskulturer). Världen i sin helhet kan vara för stor för att skapa en djup vi-känsla. Då kan det vara bättre med en världsregering som består av en federation av jämlika syskonnationer. Samma med EU. Inom nationerna blir det lättare att bygga upp solidariteten.

          På kort sikt ska vi göra som folkhemsbygget, bygga upp ett solidariskt samhälle som omfattar alla (även rika får barnbidrag). Sätta en folklig prägel på det kapitalistiska samhälle vi har i grunden. Reform nu, ”revolution” för socialism senare. Som Chavez vänsternationalism.

          Nationalister kan vara både enare och splittrare, kan både ena och splittra befolkningen.  Exempelvis nationalism i Indien kan vara att sätta nationen före kaster, språk och religioner. Nationalister enade Tyskland och Italien.  

          Anders diskussion om att vi inte ska ha mer religiösa helgdagar utan snarare göra om jul till en neutral helgdag är en bra illustration till hur jag tänker i dessa frågor:

          Vi ska inte ha enfaldig etniskt ren monokultur i form av kristna helgdagar, vilket framhåller kristna som mer svenska än andra. Vi ska inte ha officiella olika religiösa helgdagar som splittrar samhället. Vi ska ha samfald och blandkultur som plockar gamsvenskt och nysvenskt till för ALLA gemensamma helgdagar. Så enar vi nationen, enar ny och gamla svenskar, smälter samman deras kulturer. Det är progressiv enande inkluderande antirasistisk vänsternationalism – en bra grogrund för socialism.

          • Anonym

            Alltså: 
            Inte Enfald (bara monokulturellt kristna helgdagar)
            Inte Mångfald (mångkulturella olika helgdagar)
            Men Samfald (blandkulturella gemensamma helgdagar)