Ostindiska kompaniet och opium

Det är uppenbart när man läser käll material och utländsk forskning att Svenska Ostindiska Compagniet (SOIC) och dess anställda sysslade med opiumhandel. Opium producerades i Indien och såldes med stor profit i Kina. Ofta via mellanhänder i Batavia (nederländsk koloni, det nuvarande Djakarta) och i de olika Ostindiska kompanierna. Näst äldst av dessa är det nederländska ostindiska kompaniet, Vereenigde Oost-Indische Compagnie (VOC). Detta bolag grundades 1602 och gick i konkurs 1798. Det är med detta bolag man måste börja när man ska undersöka de ostindiska kompaniernas opiumhandel eftersom bolaget till en början var det överlägset största och det dominerade totalt på 1600-talet. När det gäller VOC är dessutom opiumhandeln väl belagd i källor och historiska dokument. Det finns också en hel del forskning i ämnet till skillnad från när det gäller det Svenska Ostindiska kompaniest handel med opium.

Centralt för opiumhandeln var Batavia som grundlades i ett område på Java som erövrades av VOC år 1619 och som från 1620 var VOC:s högkvarter i Ostindien. Handelsstationer upprättades på många håll i Ostindinen och för opiumhandeln var de i Bengalen och stationen i Kanton de viktigaste vid sidan av Batavia. Man kontrollerade snart stora delar av den Indiska västkusten och 1663 hade Portugal bara kvar Goa. På samma sätt hade VOC redan tidigare (1659) tagit kontroll över Sri Lankas kust. 1669 var VOC världens största företag med 50 000 anställda, 10 000 soldater, 150 handelsfartyg, 40 krigsfartyg och var enormt vinstgivande. Under 1700-talet minskade bolagets inflytande, man drevs ut ur Indien (Malabarkusten, Coromandelkusten, Bengalen) och kryddmonopolet bröts samtidigt som den interasiatiska handeln som VOC hanterade minskade. Profiterna blev allt mindre och företaget hmanade så småningom i allvarliga problem. Efter det fjärde brittisk-nedrländska kriget i slutet av 1700-talet var VOC bankrutt.

Opium blev ett sätt för företaget och dess anställda att öka profiterna och att kompensera för det förlorade kryddmonopolet. Opium odlades på denna tid i färmst Bihar och Bengalen i Indien där engelsmännenn efter hand kom att i stort sett fullständigt kontrollerar utförseln. Men i slutet av 1600-talet och början av 1800-talet så stod anställda i VOC och VOC för större delen av handeln med opium från Bengalen till Kina. Efter att det skördats i Bengalen så fördes råopium till Batavia där det processades för vidare försäljning till Kina och på Java:

På 1600-talet hade holländarna i Holländska Ostindiska Kompaniet (fortsättningsvis benämnt VOC) de största resurserna, inte minst militärt, och de skapade en betydande marknad för opium i Ostindien (numera Indonesien) dit de exporterade allt större mängder opium. År 1602 uppges VOC´s export till Java och Madura ha varit bara 2 ton för att ha ökat till 35 ton år 1678 och 80 ton år 1715. (Prakash s145, 151).

Den ökade konsumtionen av opium i Kina, som på 1800-talet skulle bli världens utan jämförelse största opiummarknad, byggdes upp under 1600-talet, delvis från opiumtrafiken på Indonesien (Prakash s 152, Bello s 149). Främst kinesiska affärsmän kom till Batavia där de sålde typiska kinesiska varor som kinesiskt råsilke, porslin och te m.m och i stället köpte stora mängder opium som sedan delvis exporterades till Kina. Så sent som år 1660 köpte dessa handlare inget opium, men 1674 stod opium för nära 5% av deras inköp för att växa till 34 % redan år 1682. Batavia var således redan på 1600-talet en mellanstation för Indiens export av opium till Kina. Något som senare under 17 och 1800-talen sannolikt utnyttjades av även andra bolag som t.ex. det svenska Ostindiska Kompaniet, vars skepp ofta anlöpte just Batavia.

VOC sökte monopolisera exporten till Indonesien då den var mycket lönsam men just därför lyckades de inte därmed. Konkurrens från bl.a engelsmän, danskar, portugiser men också indier och kineser m.fl skapade problem. 1682 lyckades det holländarna att slå ut BEIC från handeln på Indonesien genom att de militärt intog BEIC´s bas i Bantam. Först år 1707 kunde BEIC återuppta denna handel. Men de privata engelska handelsmännen, vilka ofta dessutom var anställda i BEIC – var svårare att eliminera och t.ex. år 1706 sände dessa minst 30 ton till Indonesien (Prakash s154).

VOC´s största konkurrens kom till deras förtret från deras egna tjänstemän som smugglade in stora mängder till Indonesien. År 1676 uppges de ha  smugglat in ungefär 70 ton opium , dvs mer än vad VOC importerade detta år.   VOC´s motdrag blev att införa allt hårdare straff för smugglingen och år 1683 införde man dödsstraff, men inte heller detta påverkade smugglingen nämnvärt. Orsaken var att VOC´s tjänstemän genom privat handel kunde skaffa sig fantastiska privatförmögenheter. Ett bra exempel på hur privathandeln i opium var ett lätt sätt att grunda en betydande personlig förmögenhet ges av Rowntree i hans bok ”The imperial drug trade” (även Trocki s37) : En Mr Lucas, i VOC´s tjänst på Malacca i slutet av 1600-talet skapade sig på 10 år en förmögenhet om ungefär £ 100,000 i privat handel med opium ( vilket motsvarar c:a 145 miljoner pund i dagens penningvärde, baserat på genomsnittslön för respektive tidsperiod. )

Handeln med opium var mycket lönsam och bolaget ville ha kontroll på den så därför bildade man 1745 ett opiummonopol, Sociëteit tot den Handel in Amfioen (Amfioen=Opium, dvs Opium-kompaniet). VOC skulle stå för importen och Amfioen för vidareförsäljning i ett försök att stoppa den smuggling som bedresv av anställda i VOC, britter, skottar och svenskar. 1756 erövrade britterna Calcutta i Bengalen, utplånade en krigsflotta från VOC och stängde de nederländska faktorierna (handelsstationerna) i Bengalen. Man blev beroende av britterna för opiumhandeln och med tiden sjönk vinsterna rejält. 1796 likviderades Amfioen och två år senare gick VOC i konkurs. Som ett resultat av krig och förlust av de stora vinsterna i opiumhandeln. Opiumhandeln via Batavia och på Java övertogs från 1824 av Nederlandsch Handels Maatschappij (NHM) och senare av Opiumregie. NHM kom med tiden att förvandlas till en bank som senare blev en del av den stora banken ABN, idag ABN Amro.

Från 1756 kontrollerade British East India Company helt exporten från Bengalen och också avsättningen i Kanton:

Under andra halvan av 1700-talet bekrigade och ockuperade England ett antal indiska stater mycket i syftet att skapa ett opiummonopol. Redan år 1754 hade BEIC lyckats skapa fullständig kontroll på opiumhandeln å Indiens västkust varvid de också hade förbjudit alla andra parter att handla med opium.

Genom att öka sin militära kapacitet i den viktigaste indiska delstaten, opiumstaten Bengal, provocerade England fram slaget vid Plassey år 1757 där de besegrade Bengals indiske härskare, Nawaben Seraj-ud Daula. Därmed uppnåddes politisk kontroll över opiumhandeln även på Indiens östkust så att engelsmännen kunde grunda ett starkt opiummonopol som förhindrade andra opiumhandlare inkl. de holländska, spanska och portugisiska kompanierna från att delta i opiumhandeln.

Nästa steg för ökad lönsamhet var att systematiskt odla upp land för en ökad produktion av det lönsamma opiumet. Därvid lagstiftade de om för England fördelaktiga inköpspriser samtidigt som de förbjöd från England fristående inköpare att verka. Resultatet blev mycket missnöje när de indiska bönderna förlorade den tidigare höga lönsamheten på opiumodlingen. Detta missnöje ledde ofta över till våldshandlingar inklusive regelrätta väpnade uppror.

En viss del av det opium som producerades reserverades dock för VOC och sändes med deras skepp till Batavia. Men brittiska handelsmän fortsatte att smuggla opium till Indonesien och dominerade handeln från åren omkring 1760 i stora delar av Ostindien. Där och i Bengalen köptes av allt att döma en del av detta upp av svenska handelsmän, ofta anställda superkargörer i SOIC och av det svenska Ostindiska kompaniet. Det brittiska East India Company var ett aktiebolag som grundades år 1600 som Governor and Company of Merchants of London Trading into the East Indies. Från 1708, efter en fusion med ett konkurrerande brittiskt bolag hette bolaget United Company of Merchants of England Trading to the East Indies. Mellan 1757 och 1858 kontrollerade British East India Company (BEIC) Indien och därmed också exporten av opium. Sistnämnda år övertogs styret av brittiska staten och 1874 upplöstes British East India Company. Opiumhandeln via Kanton kom från 1830-talet till 1870 att i stor utsträckning att gå via bolaget Jardine, Matheson and Co, idag ett jätteföretag registrerat i skatteparadiset Bermuda med cirka 240 000 anställda och ägt av grundaren William Jardines ättlingar, familjen Keswick.

Britttiska och skotska handelsmän som stängts ute från British East India Company liksom handelsmän i det som idag är Belgien, då kontrollerat av huset Habsburg i Österrike ville ville också delta i den lukrativa asiatiska handeln. Dessa tog då inititaiv till att bilda Kaiserliche Ostender Kompanie, Oostendekompaniet (flamländska förkortningen är GIC). Detta bildades 1717 i Oostende. Mellan 1715 och 1723 sände bolaget 34 fartyg till Ostasien, Kina, Malabarkusten, Coromandelkusten, Bengalen, Surat osv och mellan 1724 och 1732 ytterligare 21 fartyg, huvudsakligen till Kina. Bolaget hade två faktorier, ett i Bankipur och ett i Cabelon, bägge i nuvarande Indien. Färderna finansierades av flamländska, brittiska, nederländska och franska handelsmän. VOC, BEIC och det franska CFT motsatte sig det österrikiska bolagets verksamhet starkt. Genom påtryckningar från Nederländerna, Storbritannien och Frankrike backade den österrikiske kejsaren och bolaget upplöstes formellt 1731 efter att ett först beslut om upplösning tagits redan 1727.

Flera av de personer som var verksamma i bolaget tog därför intiativ till det Svenska Ostindiska kompaniet som formellt bildades 1731. Colin Campbell var en av dessa. En viktig del av Oostendekompaniets verksamhet tycks ha varit just opiumhandel, med inköp i Bengalen till en början och senare med inköp i Batavia. Efter att beslutet om upplösning togs av den österriikriske härskaren försvann möjligheten för Oostendekompaniets självständiga handel och 1730 erövrades deras faktorier av britterna. I slutet seglade flera av Oostendekompaniets fartyg udner vad man skulle kunna kalla bekvämlighetsflagg, ett seglade exempelvis udner polsk flagg. Fartygen angreps liksom SOIC:s fartyg senare mycket sällan av pirater och många anser att det beror på att Oostendekompanet liksom det svenska kompaniet till en början rekryterade många personer som tidigare varit pirater som besättningsmän och delägare:

England och dess koloni Indien har under början av 1700-talet problem med pirater baserade på främst ön Madagaskar. England svarar med att i lag förbjuda deras verksamhet år 1717.

För att få en legal ram för bl.a. sin opiumhandel på Kina nalkas dessa stormakten Sveriges kung Karl XII som mot mycket stora ekonomiska löften år 1718 utfärdar ett privilegium om ett ostindiskt kompani för dem. Kungens död i Norge och stormakten Sveriges fall samma år omöjliggör dock svensk militärt beskydd för piraternas tilltänkta handelsföretag i sydostasien och dessa börjar i stället verka genom Ostende-kompaniet.

Redan år 1720 är de framgångsrikt etablerade i opiumstaten Bengal med en enligt Keay ”hänsynslöst framgångsrik” handel på Kina med hemförsel av vinsterna från det insmugglade opiumet i form av teimport i stor skala. År 1723 auktoriseras deras företag legalt av dåvarande stormakten Österrikes regent Kejsar Karl VI och deras företag beskyddas från militära ingrepp av Holland och England av Bengals indiske härskare genom inte minst de betydande belopp Ostendekompaniet kan betala till denne tack vare den omfattande handel som möjliggörs av Österrikes beskydd och sponsring.

Denna utveckling kunde förutses redan år 1726 då det stod klart att Österrikes regent Karl VI skulle annullera OstendeKompaniets licens. Redan då börjar därför vissa av OstendeKompaniets aktörer söka en alternativ legal ram för sin handel, inklusive opiumhandeln.

Flera andra embryon till ”ostindiska kompanier” uppstår som en konsekvens härur, bl.a. ett år 1729 i Altona (Hamburg) samt ”Asiatisk Compagni” i Danmark och slutligen också det Svenska Ostindiska Kompaniet – fortsättningsvis förkortat ”SOK” – vars första ansökan om av Sverige licensierad verksamhet inlämnas år 1729 av Heinrich König.

Denna ansökan hade föregåtts i slutet av 1720-talet av ett avslag till ett förslag från förre guvernören på Bahamas, Rogger, om att bilda nytt svenskt kompani med säte i Göteborg varvid en handelsstation särskilt skulle byggas på Madagaskar. Involverade i detta projekt var bl.a. Niklas Sahlgren och Colin Campbell samt flera andra från det beryktade Ostende-Kompaniet.

Från 1729 fick det brittiska BEIC inte längre exportera opium på egna fartyg från Indien, man licensierade då istället indiska fartyg och tillät privata handlare att delvis hand om handeln, dvs föräljningen i Kanton för vidare smuggling till Kina. Främst bland de privata bolagen var ovan nämnda Jardine, Matheson & Co. Andra privata företag engagerade i handeln var ( i slutet av 1700-talet och på 1800-talet) de US-amerikanska bolagen Edward Carrington & Co i Providence och  Perkins & Co i Boston. Förutom inköp av opium i Batavia så verkar det som om svenska superkargörer, kaptener och handelsmän som uppehöll sig i Ostasien tog del av denna verksamhet liksom många anställda inom BEIC:

3. Givetvis fanns det fler sätt att skapa sig en privat förmögenhet än genom privata affärer i opium. Korruption, bedrägeri, stölder eller varför inte understödjande av sjöröveri som t.ex. Svenska Ostindiska Kompaniets superkargör Barrington sannolikt hade gjort sig skyldig till? Men sådana brott bestraffades hårt och för privat opiumhandel riskerade man inga straff intill slutet av 1800-talet. Opiumhandeln i Indien monopoliserades visserligen år 1765, men privat opiumhandel belades inte med fängelsestraff förrän år 1878 då ett straff infördes om maximalt 1 års fängelse och/eller högst 1000 rupier i böter, en mindre summa inom opiumhandeln. Med tanke på att holländarna inte ens med dödsstraff år 1683 kunde förhindra sina tjänstemän att smuggla in opium till Batavia så kan man lätt föreställa sig hur stora privata opiumaffärer engelsmännen i Indien – ohindrade av lagstiftning däremot – måste ha gjort !

4. Kina öppnade Kanton för handel med europeerna år 1699. Detta ledde snart till en mer betydande opiumhandel in till Kina. Därför införde Kejsaren år 1729 dödsstraff för opiumhandeln varefter BEIC inte legalt kunde frakta opium in till Kina. BEIC valde då i stället att sälja sitt opium till handlare i Indien som sedan smugglade in det i Kina med sina privat ägda skepp. Skeppen licensierades av BEIC för opiumexport till Kina förutsatt att deras besättning löd order från BEIC´s superkargörer i Kanton. Annars drogs licensen in och de kunde i princip fängslas. BEIC skapade alltså avsiktligt redan år 1729 och efter att Kina hade infört dödsstraff för opiumhandel en organiserad och licensierad smuggling av opium på privata handelsskepp från Indien till Kinas väldiga opiummarknad. I kombination med frånvaron av straff för privat opiumhandel i Indien öppnade detta givetvis för en väldig privathandel till Kina.

5. Efter erövringen av opiumstaten Bengal började BEIC´s tjänstemän i Bengal tjäna verkligt stora pengar. I boken ”East Indian Fortunes” visar Marshall att engelsmännen i Indien skickade privat hem åtminstone £15 miljoner pund ( c:a 20 miljarder pund i dagens penningvärde beräknat på medellön) i perioden 1757-1785 jämfört med minst 3 miljoner pund i samtliga år dessförinnan. Dvs på bara 27 år skickade de 5 gånger mer brittiska pund i form av nya privata förmögenheter än allt de hade skickat dessförinnan under 1600- och 1700-talen t.o.m. År 1756 . Observera därvid att en förmögenhet om bara tusen pund vid denna tid var en mer ovanlig förmögenhet än vad en miljon pund är i dag.

De icke existerande straffen för privat opiumhandel betyder ju i praktiken att BEIC tillät sina tjänstemän en ”extra inkomst” av detta slag. Och det betyder också att kommersiella omständigheter som påverkade engelsmännens opiumhandel negativt, men som kunde regleras med ett krig – där den höga krigskostnaden togs av BEIC – bara var till fördel för tjänstemännen inom BEIC. Detta kan förklara varför tjänstemännen tog initiativ till krig som BEIC förklarade sig vara ointresserade av. Uppenbart är att detta förutsatte ett dubbelspel mellan BEIC´s ledning i England och tjänstemännen i Indien.

Under Ostindiska kompaniets första oktroj så förekom förutom svenskar och skottar flera av Oostendekompaniets flamländska investerare flitigt som finansiärer av olika resor. Handelshusen Cogels, Henssens, Arnold och Rottiers i Antwerpen stod sålunda gemensamt för nära 40% av finansieringen av skeppen ”Drottning af Swerige” och ”Stockholm” år 1745. De hade alla tidigare finansierat resor i Oostendekompaniets regi. Även andra personer med viktiga positioner i Oostendekompaniet kom att spela en roll för det Svenska Ostindiska kompaniet.  Däribland firman James Gough & Co i Cadiz, direktören i Ostendekompaniet, Jacomo de Pret, Thomas Rima som var sekreterare i Ostendekompaniet tillvaratog familjen de Prolis intressen som investerare i SOIC:s olika resor.

Familjen de Proli var även initiativtagare till Asiatische Compagnie i Trieste startat 1775 som en direkt efterföljare till Oostendekompaniet vars avveckling inte var klar förrän 1776 och ett bolag i Fiume som också är att betrakta som en efterföljare till Oostendekompaniet. 1785 flyttade bolaget i Trieste till Antwerpen där det var verksamt till 1785 och bland annat tog del i slavhandeln.

Eftersom det Svenska Ostindiska kompaniet brände sina räkenskapsböcker så föreligger mycket få dokument och bevis för att det svenska kompaniet och dess anställd ägnade sig åt opiumhandel, men det finns en del privata dokument från framförallt den tredje oktrojen kvarlämnade till eftervärlden som nämner att svenskarna deltog i opiumhandel:

De största pengarna under den senare delen av 1700-talet låg alltså i den privata opiumhandeln, vilket i praktiken betyder att särskilt Kompaniets tjänstemän gjorde sig stora privata förmögenheter på opiumhandeln. Men inte bara Kompaniets tjänstemän utan även andra affärsmän på plats i Bengal med goda kontakter i det engelska Kompaniet. Vi vet t.ex. att Svenska Ostindiska Kompaniets superkargör Jacob Hahr år 1767 från Bengal exporterade 150 kistor opium (c:a 10 ton) till ostindiska Kompaqniets superkargör Jean Grill i Kanton. Många andra svenskar drev också ”privata affärer” från Bengal. Bland dessa märks William Chalmers som tillbringade 6 (?) år som privat affärsman i opiumstaten Bengal förutom 4 år som superkargör i Kanton. Vad gjorde Chalmers i Bengal ? Jag har svårt att tro annat än att även han deltog i opiumhandeln i likhet med Hahr och Grill. Hur skulle han annars ha kunnat tjäna ihop en så stor förmögenhet? Det låg så att säga i tiden….och kan också kopplas samman med det historiska dokument om handeln på Batavia som omtalar att Ostindiska Kompaniet år 1802 hade monopol på handeln med opium från Bengal. Då var ju William Chalmers direktör i Ostindiska Kompaniet och från sin tid som affärsman i Kanton och Bengal så visste han givetvis vilken handel som var lönsam.

En del uppgifter tyder också på att Svenska Ostindiska Kompaniet under fjärde och femte oktrojerna handlade med opium i Bengalen som sedan exporterades till Holländska Ostindien dvs Batavia. Troligen gjordes detta i samarbete med skepp, affärsmän och handelsmän från USA. Förutom det så handlade man ungefär som förut med Kanton. Under femte oktrojen så skedde dock all handel som finansierades av svenskar, oavsett omd et handlar om te, opium eller nåt annnat på fartyg som inte var svenska.

Andra svenska omnämnanden av opiumhandeln finns också. Svensken Anders Ljungstedt omnämnde den redan 1720 då han var i Kanton, 1747 omnämnde Israel Reinius som var ombord på fartyget Kronprinsen Adolf Fredrik att privata handlare marknadsförde opium från Bengalen i Kanton och 1750 listade superkargören Christoffer Braad opium som en av de varor man kunde köpa i Surat och sälja i Kanton. Det är också uppenbart att man visste att införsel av opium till Kina var förbjudet. Förutom i Kanton såldes också stora mängder opium i Macao. Där tycks främst danskar och portugiser ha varit aktiva i handeln, men även britter till viss del. I det danska kompaniets kvarämnade handlingar finns redogörelser för denna handel. I slutet av 1700-talet upprättade danskar såväl som britter särskilda opiumlagerhus på Whampoa i närhten av Kanton. Portugiserna gjorde samma sak i Macao.

Svenska superkargörer och förmodligen också själva SOIC deltog också i smugglingen av guld ut ur Kina. Det var också en verksamhet som Oostendekompaniet ägnade sig åt dessförinnan.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by Qumana

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

2 svar på “Ostindiska kompaniet och opium”

Kommentarer är stängda.