Röd borgarterror

Boknytt
The Road to Terror
Getty & Naumov
Yale University Press

Röd borgarterror

Jag recenserade nyligen en lysande Trotskijbiografi – fast partisk och kvartssekelgammal. Men denna bok är ett imponerande vetenskapligt verk från 2010 – ett samarbete mellan amerikansk historieprofessor och rysk chef för historiska arkiven. De bekräftar Trotskijbiografins bild av Stalin-Sovjet.

På 20-talet fanns sålunda tre partifraktioner; vänstern (för mer folkmakt), högern (för småkapitalism), och centern (för byråkratins intressen). Med Lenins död och vänstermannen Trotskijs fördrivande tog Stalin och hans nya röda byråkratborgarklass objektivt sett över makten.

Subjektivt trodde partifolket att man ”byggde socialismen” (elitär självlögn). Därför stödde också högern och den kvarvarande vänstern den stalinistiska industrialiseringen och tvångskollektiviseringen av bondejorden på 30-talet.

Den då ytligt sett lyckade moderniseringen av landet hade dock ett högt mänskligt pris; frampiskade produktionshöjningar, arbetsolyckor, bondemisär, svält, ekonomiskt och socialt kaos, samt politiskt missnöje i folkdjupen. Partiet söndrades – se bokens undertitel ”Stalin and the Self-Destruction of the Bolsheviks 1932-1939”.

De gamla vänster- och högerfraktionerna vaknade till liv igen. Samtidigt hetsade nazismen mot Sovjet. Byråkratborgarnas makt och privilegier hotades av extern imperialism, och de räddes en intern återgång till arbetarmakt eller privatkapitalism. När den ledande partimannen i Leningrad, Kirov, mystiskt mördades 1936 blommade paranoian och syndabocksjakten upp hos Stalin och den härskande nomenklaturan (den statliga överklassen).

Det året och vid de påföljande Moskvarättegångarna avrättades ledarna för den övervintrade höger- och vänsteroppositionen. De tvingades till absurda bekännelser om sabotage och spioneri. Lenins gamla centralkommitté utplånades. Revolutionen åt sina barn.

Stalin och centralbyråkratin i Moskva slog tillbaka då de fruktade att tappa greppet om landet. Det gällde också i relation till regionala byråkrater, som agerade som självständiga ”feodala prinsar” (Stalins ord).  Ett maktpolitiskt triangeldrama utspelade sig mellan centralbyråkratin, regionalbyråkratin och partibasen & folket.

Stalin mobiliserade stöd underifrån för att slå mot tredskande regionalbyråkrater, och framstå som allierad till missnöjt vanligt folk – en orsak till Stalins kvardröjande popularitet bland vissa ryssar. Jämför med maktkampen kung-adel-bönder.

Hans Norebrink

Läs mer: Marxistarkiv1, 2, 3,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements