Rösträtten i Sverige och arbetarkampen – Sandökravallerna och Amaltheaattentatet

När allmän och lika rösträtt i Sverige genomfördes i etta antal steg var det ett resultatet av en lång kamp från arbetare och fackföreningar, från kvinnoorganisationer och vänsterorganisationer. Rösträtten var ingen skänk från ovan, det var inget som högern införde, inget som socialdemokraterna eller liberalerna gav oss. Inget resultat av parlamentarism eller parlamentariska val i första hand. Det var istället resultatet av en lång kamp för allmän och lika rösträtt för alla.

Ett avgörande steg, men inte det första steget var det som ledde fram till storstrejken 1909 och storstrejken, som visserligen blev en förlust för arbetarna, men ändå kom att leda till förbättringar på sikt. Knut Bäckström har skrivit om detta i en bok, Arbetarrörelsen i Sverige, 1958, med en nyutgåvor 1963, 1971 och 1977. Storstrejken 1902 har jag redan skrivit om liksom 1905 och konsekvenserna av dessa händelser i form av reaktioner från högerpartierna och borgerligheten. Nu är det dags för några händelser som var en slags föregångare till storstrejken och som spelade roll för den utveckling som följde:

När den moderna industrihögern själv övertagit regeringsmakten 1906 vädrade Sveriges organiserade företagare morgonluft. Nu ville de ta igen skadan för de gångna åren, då de varit tvungna att ge efter för arbetarnas aktioner, särskilt som de hade onda aningar att den revolutionära vågen kring 1905 österifrån skulle kunna slå in även över Sverige.

Men arbetarna var otåliga för att de fått ut för litet av dessa rörelser och fortsatte sina lokala aktioner, samtidigt som de ställde krav att arbetarrörelsens ledning skulle ta större, samlande initiativ. Landsorganisationen fortsatte att växa och hade 1907 nära 190.000 medlemmar. Dessutom hade järnvägsmännens, typografernas och andra fackförbund utanför Landsorganisationen mer än 30.000 medlemmar.

Paragraf 23

Företagarna stärkte ånyo sina organisationer. Den största, Svenska arbetsgivareföreningen, fick en ny direktör av modernare snitt, nämligen Hjalmar von Sydow, som i ledningen för stockholmspolisen skaffat sig sin uppfattning om arbetarrörelsens styrka och svaghet. Splittringsorganisationen Svenska arbetarförbundet med högst 10.000 medlemmar var ett misslyckat försök. Förbundet samverkade med de kristliga fackförbunden i Europa och deltog i deras internationella kongresser. Nu gällde det att stärka företagarorganisationens ställning. Första initiativet blev att i avtalen få infört arbetsgivarföreningens bestämmelse om ”arbetets frihet” i paragraf 23 av dess stadgar, vilken hade följande formulering: ”Arbetsgivaren äger rätt att leda och fördela arbetet, att fritt antaga och avskeda arbetare samt att använda arbetare, oavsett om de är organiserade eller ej.” Detta försågs med lockbetet: ”Föreningsrätten skall å ömse sidor lämnas okränkt.”

Inför årsskiftet till 1907 återstod ett mindre antal öppna lokala arbetskonflikter olösta. Det rörde sig om karbidverket i Alby, rörläggarna i Malmö, murare och träarbetare i Hälsingborg, sockerbruken i Landskrona och Kävlinge, superfosfatfabriken i Gäddviken, glasbruket i Kosta och ännu ett par liknande mindre konflikter, sammanlagt åtta.

Konflikterna var lokala och fördes som var vanligt på de egna fackföreningarnas initiativ och bekostnad. Arbetsgivarföreningen ville ha rent bord och ställde ultimatum till Landsorganisationens ledning att se till att strejkerna upphörde, annars skulle den utfärda lockout för sina medlemsföretag med deras omkring 200.000 arbetare. Det förutsattes att ”paragraf 23” skulle införas i de nya avtalen.

Landssekretariatet kallade in representantskapet och ombud för de berörda fackföreningarna. Sammanträdet beslöt ålägga de senare att antaga arbetsgivarföreningens ultimatum. För arbetarna, som redan i hårda strider vunnit föreningsrätten, var det ett hårt bud att nu utan strid ge upp sin rätt att påverka intagandet och avskedandet av arbetare på deras arbetsplatser. Detta hade nämligen dittills varit beroende av den lokala fackföreningens egen styrka och handlingskraft. Nu förmåddes först Landskrona grov- och fabriksarbetaravdelning att antaga arbetsgivarnas krav och därefter utövade de reformistiska ledarna press mot den ena arbetargruppen efter den andra. Social-Demokraten manade de arbetare, som efter en månad fortfarande tredskade, att följa de andras exempel. — Domen skulle annars drabba dem hårt, skrev tidningen. De sista som förmåddes återgå i arbete var byggnadsarbetarna i Hälsingborg.

Bland arbetarna var bitterheten stor, och för att göra uppgörelsen mindre motbjudande hade Landsorganisationens ordförande Herman Lindqvist i ett brev till arbetsgivarföreningen framhållit att arbetarna icke kunde betrakta det som avtalsbrott, ifall arbetare vägrade att arbeta tillsammans med strejkbrytare. I svaret förklarade arbetsgivarnas ledning, att uttalandet i Lindqvists brev ”ingalunda finge anses såsom ett villkor vid uppgörelsen utan framkommit för att uttrycka arbetarrepresentanternas åsikt”. Lindqvist intygade i ett nytt brev att uttalandet icke är ett villkor, utan ”framförts för att uttrycka vår åsikt”.

I detta samband konstaterar Ragnar Casparsson i ”LO under fem årtionden”, att man inom
arbetsgivarföreningen blev närmast överraskad över LO-ledarnas defensiva uppträdande. Det förklaras emellertid av en strävan hos dem att centralisera fackföreningsrörelsens verksamhet. Svårare fick de att smälta ett strax efteråt framfört nytt krav av företagarna, nämligen att de senare skulle ha rätt att oaktat eventuella avtal när som helst företa sympatilockouter för annan företagare, som blivit förklarad i blockad. Även för att lösa den frågan måste representantskapet inkallas. Herman Lindqvist konstaterade till en början att man på fackligt håll alltid menat att avtal var till för att hållas, och att strejk och lockout inte skulle få förekomma under avtalstiden. Men när arbetsgivarna nu yrkat på handlingsfrihet måste frågan regleras, och representantskapet gick med 21 röster mot 9 med även på detta krav. Vartill ordföranden efteråt förklarade, att understöd till de utkastade arbetarna naturligtvis inte kunde komma i fråga från Landsorganisationens sida.

Denna utveckling inramades av de så kallade Sandökravallerna 1907 liksom av Amaltheaattentatet 1908. Dessa händelser hade konkret betydelse för händelseutvecklingen fram mot storstrejken som i övrig också präglades av fackföreningsledningens passivitet trots en kraftig offensiv från arbetsgivarnas sida:

Sandökravallerna

Vid släkten Kempes sågverk i Sandö och Dal i Ådalen förbjöds ännu fackföreningar, vilket ägarna förklarade med att de själva inte tänkte gå in i arbetsgivarföreningen. Fackföreningar bildades likväl även där, och på våren 1907, då arbetet skulle börja, avskedades de fackligt organiserade i Dal. Av solidaritet lades arbetet ned den 17 april i Sandö, där också en del av fackföreningens medlemmar blivit avskedade. Demonstrationer genomfördes av Ådalens arbetare och solidaritetsmöten hölls på flera platser i Norrland.

Strejkbrytare värvades, beväpnades med batonger och revolvrar och väckte en våldsam
förbittring i detta genuina sågverksarbetardistrikt. Under demonstrationer den g maj mot strejkbrytarlogementet i Lunde åstadkoms en del åverkan på staket och hus, och länsmannen blev skadad med ett tillhygge av trä, vars farlighet i pressen växte med avståndet från skådeplatsen.

Mot Sandöarbetarna, som själva inte organiserat demonstrationerna, begynte en våldsam
kampanj. Militär tillkallades, polisen förstärktes och den borgerliga pressen kokade över av ilska och krav på repressalier mot arbetarna. Den enda tidning som försvarade dem var deras egen Nya Samhället i Sundsvall, vilket emellertid föranledde Branting i den stockholmska Social-Demokraten till häftiga protester. Han uppmanar den 14 maj Nya Samhället att ta avstånd från ”Sandöexcesserna”. Han skrev om gefundenes Fressen för belackarna och beklagade att ”illa övervägda uttalanden, till på köpet under en våldsam jäsning i sinnena i Ådalen, kunnat inflyta i ett partiorgan”. Därefter börjar anhållanden och häktningar, sammanlagt ett fyrtiotal. De efterlysta Albert Sundin och bröderna Fritz och Henning Ståhl påträffas i Kristiania, nu Oslo, och utlämnas. De dömdes till åtta års straffarbete vardera, medan femton andra arbetare fick straffarbete eller fängelse av olika varaktighet. Domarna gällde ”uppror”, trots att de åtalade med all rätt kunde hävda att deras demonstrationer inte riktades mot myndighet utan endast mot strejkbrytare från främmande ort.

Emellertid måste Seth och Frans Kempe erkänna den fackliga organisationen, fast de själva länge framhärdade i att vara oorganiserade på sin kant.

Domarna framkallade stark jäsning i Ådalen. Flera tusen deltog i ett protestmöte inför vilket bland andra Kata Dalström talade. Mötet krävde att åkarpslagen skulle bort och upprorslagen revideras. Bland annat protesterade man mot den långa häktningstiden på mer än två månader.

Partistyrelsen och landssekretariatet visade däremot en påfallande passivitet och gjorde i stället vad de kunde för att dämpa proteststormen. De hävdade nämligen att sandödomarna inte var av politisk karaktär och att därför det växande kravet på amnesti inte kunde stödjas. Starka krafter ansåg att den nye monarken Gustav V skulle kunna motverka sin redan förvärvade impopularitet för odemokratiska ingripanden genom att bevilja amnesti. Men Branting menade att de dömdas öde nu berodde på den benådande makten, och det var i överensstämmelse med denna inställning partistyrelsen kunde förmå partikongressen 1908 att be om nåd för sandömännen i stället för att begära amnesti. Kungen lovade dock en lokal uppvaktning från Ådalen för amnesti, att frågan skulle kunna prövas om ett år, men då sade lindmanregeringen bestämt nej. De dömda var väl medvetna unga arbetare. Albert Sundin var en bildad socialdemokratisk ungdomsklubbist, senare redaktör i kommunistisk och annan arbetarpress

[…]

De skärpta attackerna mot arbetarklassen 1908 1908 blev ett den skärpta klasskampens år. Arbetarrörelsen, starkare än någonsin i omfattning, sammanhållning och kampvilja, ville fortsätta kampen för bättre villkor och människovärde.

I slutet av 1907 började den europeiska ekonomiska krisen att drabba Sverige. Några spekulanter gick om styr, men framförallt ökade de arbetslösas skara. Detta sammanföll emellertid med den vanliga säsongsarbetslösheten och tilldrog sig inte större uppmärksamhet bland arbetarna. Men företagarna var inte sena att utnyttja läget. Lindmanregeringen, som mänskligt sett borde känna sig åtminstone till en del ansvarig för situationen, vidtog inga åtgärder för att hjälpa de nödlidande arbetslösa, men väl för att stödja företagarna i deras offensiv mot arbetarna. Den var dock så säker på möjligheterna att utnyttja konjunkturen i lönepressande syfte att den i det längsta undvek att direkt eller öppet ingripa i striderna på arbetsmarknaden. De strejkandes antal blev under 1908 det högsta sedan storstrejksåret 1902.

En typisk arbetskonflikt uppstod inom byggnadsfacken, vilkas arbetsgivare var organiserade i Centrala arbetsgivareförbundet. Arbetarna hade inför nyårsskiftet sagt upp avtalen och begärt förhandlingar om bättre villkor. Efter ett par månader svarade arbetsgivarförbundet och föreslog vissa lönesänkningar. När det efter detta inte kunde bli några förhandlingar, meddelade byggmästarna genom anslag på arbetsplatserna den 30 mars, att de med omedelbar verkan sänkte lönerna mellan 4 och 8 öre i timmen och ackorden med 15 procent. Dessutom skulle arbetstiden förlängas och tio procent av timlönen hållas inne för dem som arbetade på ackord. På de arbetsplatser, där detta anslag sattes upp, gick arbetarna utan vidare i strejk. Andra eller nya byggmästare hindrades av arbetsgivarförbundet så långt möjligt från att få byggnadsmaterial. När arbetarna inte kapitulerade utfärdade företagarorganisationen en landsomfattande lockout mot fackligt organiserade byggnadsarbetare i hela landet från den 4 juli.

Med början i Norrland uppstod en arbetskonflikt i hamnarna på våren 1908. Norrlands
stuvareförbund ville införa ”arbetets frihet”, d. v. s. paragraf 23, vilket förkastades av arbetarna, som i hårda strider vunnit företrädesrätt för fackligt organiserade arbetare och rätt åt fackföreningarna att bestämma över ordningen för arbetstilldelningen i detta fack, där arbetstillgången var mycket sporadisk.

Sedan stuvarfirmorna anslutit sig till Svenska arbetsgivareföreningen, fick de inte tillåta att denna ordning fortsatte. Med landssekretariatets uttryckligen undantagsvisa tillstyrkan förklarade Svenska transportarbetarförbundets ledning strejk och blockad i hamnarna.

I Sverige kunde man inte få strejkbrytare och inte ens under avskeds- eller andra lockouthot tvinga exempelvis arbetare vid firmor, som skulle sända eller ta emot laster, att lasta eller lossa fartygen. Då importerade man till hamnarna professionella strejkbrytare, värvade bland trasproletariatet i de engelska hamnstäderna. De logerades på fartyg i hamnarna, och i hela landet förekom häftiga demonstrationer. Civilminister Hugo Hamilton hotade Charles Lindley och transportarbetarförbundet, att det ”skulle smälla” om inte demonstrationerna i hamnarna upphörde. Militär insattes allt mer och bland annat besköts en demonstration utanför Lysekil. Förbittringen bland hamnstädernas befolkning var stor och hotade vid flera tillfällen att koka över. Men demonstrationerna hade hela tiden organiserad masskaraktär, trots regeringsmyndigheternas och strejkbrytarnas provokationer.

Amaltheattentatet

En av dessa strejkbrytarbåtar eller lumplenor, som de kallades, var Amalthea i Malmö hamn. I den placerade tre unga byggnadsarbetare, upphetsade av den allmänna indignationen i staden och fostrade i de ungsocialistiska attentatresonemangen, den 12 juli 1908 en hemmagjord bomb, som dödade en strejkbrytare och sårade några andra.Bomben kastades nattetid in genom en ventil på utsidan av fartyget och sprängde enjärnkätting på ett nyinlagt mellandäck, där strejkbrytarna låg. Därigenom blev förödelsen större än attentatorerna beräknat, då de visste att båten förut inte haft ett sådant däck. De ville bara skrämma i väg strejkbrytarna.

Även om det stora flertalet sympatiserade med uppsåtet kunde ingen på grund av handlingens karaktär organisera en rörelse till attentatorernas stöd emot den våldsamma hets som press och myndigheter satte i gång. Hur oöverlagt de gått till verket, visade sig av att Anton Nilsson, som utförde attentatet, tappade sin avlöningspåse i den roddbåt han använde. Polisen fann honom lätt på köpenhamnsfärjan. Anton Nilsson och Algot Rosberg dömdes till döden och Alfred Stern till livstids straffarbete. Rosbergs dom förvandlades till livstid av högsta domstolen, som fastställde dödsdomen mot Anton Nilsson. För att få den förvandlad till livstids måste han till och med be om nåd.

Den socialdemokratiska pressen tog avstånd från attentatet, men protesterade givetvis när de härskande ville utnyttja det mot arbetarrörelsen. Den huvudansvarige för bomben mot Amalthea var den härskande bourgeoisin till följd av sina ständiga provokationer med lockouthot och sin våldsamma hets i pressen mot arbetarna. Arbetare, som inte fostrats i organisationens och sammanhållningens anda, kunde lätt bli offer för tillfälliga sinnesstämningar och söka lösa den sociala frågan med sådana metoder, som diskuterades bland ungsocialisterna. Det oproportionerligt stora rabaldret kring Amaltheaattentatet, bland annat genom att Gustav V personligen besökte de sårade strejkbrytarna, kunde ju bara fattas som uppmuntran till liknande aktioner.

Om inte arbetarna i gemen förmått ta kallt på situationen hade följderna av attentatet kunnat bli svåra. Nu imponerade besinningen och den bevarade enigheten, och strejkbrytarna blev snart på egen begäran hemsända.

Redan före Amaltheadådet hade Svenska arbetsgivareföreningen tagit hamnstrejken till förevändning för att utfärda allmän lockout mot de fackligt organiserade arbetarna i sina företag från den 20 juli. Även Verkstadsföreningen anslöt sig till lockouthotet under förevändning, att verkstadsarbetarna vägrade att lossa båtar under hamnarbetarstrejken. Tillsammans skulle en kvarts miljon arbetare enligt dessa lockoutbeslut kastas ut från företagen. Civilminister Hamilton sade i ett tal vid invigningen av Gullspångs kraftverk, att det är ”ett lika välkänt som bedrövligt faktum, att vårt land under de senaste åren blivit strejkernas, bojkottningarnas och lockouternas land framför alla andra. Vi har i det hänseendet slagit världsrekordet.

Juni 1908 hade LO:s representantskap möte igen och på mötet var det många fackföreningar som väckte kravet på storstrejk. LO:s repskap och dess ledning vill inte ge stöd till en storstrejk och uttalade sig klart emot. Genom fortsatt lockout och genom att avskeda stridbara arbetare kunde arbetsgivarna tvinga igenom paragraf 23 på område efter område. Arbetarklassen pressades tillbaka.

Noterbart i detta sammanhang är också det faktum att de som dödades i Amaltheadådet är de enda personer som någonsin dödats av svenska vänstermänniskor i Sverige under de senaste 120 åren. Den svenska vänstern är av tradition inte speciellt våldsam.

Intressant?
Bloggat: Moberg, Röda Lidköping, Röda Malmö, Westerholm,
Borgarmedia: DN12345, 6SVD123GP123SVTEX1, 2AB,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

2 svar på “Rösträtten i Sverige och arbetarkampen – Sandökravallerna och Amaltheaattentatet”

Kommentarer är stängda.