Rösträtten i Sverige och arbetarkampen – storstrejken 1909

Del 5 av 9 i serien Rösträtten i Sverige

När allmän och lika rösträtt i Sverige genomfördes i etta antal steg var det ett resultatet av en lång kamp från arbetare och fackföreningar, från kvinnoorganisationer och vänsterorganisationer. Rösträtten var ingen skänk från ovan, det var inget som högern införde, inget som socialdemokraterna eller liberalerna gav oss. Inget resultat av parlamentarism eller parlamentariska val i första hand. Det var istället resultatet av en lång kamp för allmän och lika rösträtt för alla.

Ett avgörande steg, men inte det första steget var det som ledde fram till storstrejken 1909 och storstrejken, som visserligen blev en förlust för arbetarna, men ändå kom att leda till förbättringar på sikt. Knut Bäckström har skrivit om detta i en bok, Arbetarrörelsen i Sverige, 1958, med en nyutgåvor 1963, 1971 och 1977. Storstrejken 1902 har jag redan skrivit om liksom 1905 och konsekvenserna av dessa händelser i form av reaktioner från högerpartierna och borgerligheten. Därefter började uppladdningen för den storstrejk som genomfördes 1909 där en del omskrivna och betydelsefulla händelser under 1907 och 1908 spelade viss roll för att strejken kom till stånd. Nu till vad Bäckström skrivit om storstrejken 1909:

Avtalsläget sommaren 1909

Sommaren 1909 var avtalsfrågan till synes löst för det stora flertalet arbetare. Majoriteten hade låtit sig övertalas att ge efter för att, som det sades, sedan ta skadan igen efter de dåliga konjunkturerna. De andra hade inget annat att göra än att foga sig i besluten. Det var organisationens lag, och arbetarna har inget annat vapen än sin organisation.

Endast tio mindre konflikter var sommaren 1909 ännu oavgjorda. De största av dem omfattade pappersmasseindustrin, där styvt 8.000 arbetare lockoutats för att de vägrat acceptera upp till tjugo procents löneminskning och bibehållen arbetstid, samt Korsnäsbolagets sågverk i Kastet och Bomhus, vilka arbetsgivarna redan tagit till förevändning att hota över 14.000 sågverksarbetare i landet med lockout. Bland övriga berörda arbetsplatser var Munkfors järnverk, Mora skiljeställe, kraftstationsbygget i Mockfjärd och järnvägsbygget Varberg—Ätran, vartill kom pitprops- och porslinsarbetare i Göteborg och de arbetande i herrkonfektionsbranschen. Antalet strejkande i hela landet uppgick allt som allt till omkring 2.500. Den 14 juli 1909 meddelade arbetsgivarföreningen att om den inte fått för sig godtagbara uppgörelser i de pågående konflikterna, skulle den successivt utvidga lockouterna, så att 80.000 arbetare utkastats från sina arbetsplatser till den 2 augusti och därefter ytterligare lika många, d. v. s. alla arbetare under arbetsgivarföreningens domvärjo. Till de första arbetargrupper, som skulle lockoutas, hörde textilarbetarna och järnbruksarbetarna. Som de fattigaste och sämst organiserade räknade man med att de snabbast skulle vackla.

Storstrejken

Landsorganisationens representantskap sammankallades genast och beslöt att svara med allmän strejk av alla anslutna förbund från den 4 augusti, om någon uppgörelse inte träffats dessförinnan. Under strejken skulle endast vården av sjuka, tillsynen av djur och renhållningen upprätthållas. Samtidigt skulle alla konfliktunderstöd upphöra.

Detta var ett viktigt, för organisationen avgörande beslut, som Landsorganisationens ledning antog och verkställde, utan att medlemmarna fick säga sitt ord. Och ändå har sannolikt aldrig denna ledning fattat ett beslut, som stötts så enigt och begeistrat av medlemsmassorna. Casparsson skriver i sin bok att ”i den rikliga korrespondensen till landssekretariatet finns det i varje fall icke en antydan till tveksamhet från något håll. Hänförelsens eld har brunnit hos de många tusen, som med oövade händer fört pennan för att betyga ledningen sin tillit och sin sympati.” Den centrala ledningen av strejken tog landssekretariatet i sina händer. För ledningen lokalt organiserades strejkutskott på varje berörd plats, sammanlagt 549 utskott. Med dem hade landssekretariatet direkt kontakt utan omväg över fackförbunds- eller
fackföreningsstyrelser.

Strejkutskottens uppgift var stor. De skulle se till att strejkbeslutet efterlevdes och de skulle också se till att de nödvändiga samhällsfunktionerna kunde upprätthållas. För därav nödvändiga transporter utfärdade strejkutskotten frikort. De hade sålunda fullmakt att bestämma över samhällslivet och utgjorde faktiska organ för arbetarklassens makt under den tid storstrejken pågick.

Den 4 augusti blev det allmän arbetsnedläggelse. 200.000 organiserade och 100.000 oorganiserade arbetare lämnade arbetsplatserna. Även de oorganiserade lade nämligen ned arbetet och fick stöd av de organiserade. Till och med medlemmarna i Svenska arbetareförbundet gick med i strejken. Så nedlades arbetet även på Separator, där direktör Bernström sedan 1902 förde ett hårt regemente och inte tillät någon fackförening. ”De oorganiserade arbetarna och Svenska arbetareförbundet gjorde i oväntad utsträckning gemensam sak med Landsorganisationen”, fastställde sedermera Svenska arbetsgivareföreningen i en redogörelse.

Inför denna imponerande sammanhållning i en synnerligen svår situation måste den
välorganiserade bourgeoisin uppbjuda allt för att inte tappa koncepterna. Minsta vacklan hos dess styrande kretsar vore livsfarlig. För att hindra en sådan stannade kungen tillsvidare på Särö och spelade tennis, och statsminister Lindman dröjde sig kvar på sitt sommarställe i Hälsingland.

Trots att arbetsgivarföreningen då den utfärdade lockouterna kränkt alla sina avtal med de fackliga organisationerna, upphöjde den borgerliga pressen genast ett ramaskri mot arbetarna för att de brutit ingångna avtal. Ett undantag var Stockholms Dagblad, där Karl Hildebrand ansåg att strejken inte betydde avtalsbrott, fast han inte bekämpade arbetarna mindre än någon annan. Det var hans tidning som under typografstrejken hängde ut tre våningar höga lärftrullar, de så kallade lögnlakanen, vid Vasagatan med osanna uppgifter om återgång till arbetet i stor skala. Men det förhöll sig så att riksdagen 1908 avslagit hans motion om en ny lag, som kallades lex Hildebrand. Vid valen senare samma år föll han igenom, och nu ville han bevisa att hans föreslagna lag hade behövts. Regeringen och myndigheterna företog sig inte någonting, som kunde tydas till, att de ville verka för en uppgörelse i den stora striden. Detta var samtidigt ett nervkrig mot arbetarna, som emellertid inte lät sig bringas ur fattningen.

”Håll allt i beredskap, men visa så litet som möjligt”, hette det i civilministerns besked till länsstyrelserna. 1908 hade myndigheterna fått medel att upprätta reservpolis, men i hela landet lyckades de inte värva mer än omkring 6.000 man för att eventuellt sättas in mot kämpande arbetare.

Regeringen gav då som var vanligt befallning att krigsmakten till lands och sjöss skulle hållas i beredskap. Stockholmsgarnisonens manskap sov med kläderna på och högst tre knappar oknäppta, påskruvade bajonetter och skarpa skott i magasinen. Att stämningen kunde vara nog så nervös även långt ute i periferin visade borgmästaren i Mariefred, den romanförfattande signaturen Mari Mihi, som beställde 30 soldater att sätta in mot stadens strejkande, sammanlagt 8 stenarbetare. I fråga om rekvisitioner av militärmanskap gick man i regel förbi länsstyrelserna för ”att det skulle bli lättare att beordra värnpliktiga från andra trakter än bevakningsortens”. Så hämtades manskap till Stockholm från olika arméfördelningsområden i mellersta Sverige.

Denna gång tillmättes flottan särskilt stor betydelse. Den utförliga redogörelsen från sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition meddelar flera detaljer av stort intresse. Den 29 juli fick chefen för kustflottan order att stationera fartyg i Härnösand för trupptransporter till Sundsvall och låta fartyg vid ”lämpliga tider” passera Alnösundet för att inför arbetarna demonstrera vem makten hade. Kanonbåten Disa förlades utanför Stockholms gasverk i Värtan, vilket arbetarna betraktade som en särskild utmaning eftersom både gasverket och det intilliggande elverket uttryckligen undantagits från strejken. Till svar på detta gick gas- och elverksarbetarna därefter med vissa undantag i strejk. Till Stockholm sändes flera pansarbåtar och torpedkryssare. Särskilt manskap från flottan förlades i Vaxholm och Djursholm. Kanonbåten Urd och därefter torpedkryssaren Jacob Bagge sändes till Göteborg. I Bohuslän bevakade flottan blockerad stenlastning med strejkbrytare. Särskilda enheter fanns i Hälsingborg. Men kustflottans huvudkrafter stationerades dock efter norrlandskusten från Sundsvall norrut. Det var statsminister Lindmans domäner, som där bevakades. ”Inget rovdjur är så grymt som en bourgeois som ser sin penningpung i fara”, citerade Kata Dalström efter Georg Brandes. Men mitt under allt detta företog militärmanskapet insamlingar till de strejkande och sände allmänt sina sista avlöningar för utdelning till de mer behövande, meddelar Stormklockan.

På olika håll i landet upprättades borgargarden, som heller inte fick någon större omfattning. I det stockholmska borgargardets spets fanns kungens närmaste ämbetsman, kabinettskammarherre O. Holterman, Verner von Heidenstam och professor Eli Heckscher.

Den som höll i trådarna var den nye arbetsgivargeneralen Hjalmar von Sydow. Han gav order om borgargardet, beställde militär och låg bakom den våldsamma hetsen mot de strejkande i den borgerliga pressen, inklusive den liberala. Arbetarklassen var huvudfienden. En av hetsrubrikerna må räddas ur glömskan:

”FADERN SKJUTEN AV SIN SON. 
Ett offer för storstrejken. 
Vart Social-Demokratens upphetsningspolitik leder.”

Eftersom namn var nämnda kunde fastställas att sonen, då droskor och spårvagnar strejkade, skjutit sin far uppför stigningarna på norrmalmsgatorna i en kärra. Denne hade brännsår på foten och kunde själv inte gå. I sinom tid blev som bekant Hjalmar von Sydow verkligen skjuten till döds — av sin egen son.

Typograferna stod utanför strejken till den 9 augusti, då de nedlade arbetet över hela landet. Förbundsledningen tvingades till strejken av medlemmarna, som i alla fall vidtagit den. Även på arbetartryckerierna nedlades arbetet. Den enda legala tidningen under strejken blev Landsorganisationens tillfälliga dagstidning Svaret. De borgerliga tidningarna lyckades i allmänhet utge små tidningslappar, ofta hektograferade men även tryckta. Det visade sig att man väl förberett sig och utbildat eget folk för uppgiften. Av solidaritetsskäl var naturligtvis arbetarpressen förhindrad att följa exemplet, och i den mån Svaret inte nådde ut, blev massorna otillräckligt informerade om strejkens utveckling. Vid senare typografstrejker har därför, tack vare särskilda avtal, arbetarpressen hållits utanför konflikterna. De borgerliga framställde typografstrejken som ett brott mot tryckfriheten. Att de rika hade så gott som monopol på modern tryckeriteknik har enligt borgerlig uppfattning inget med frågan om tryckfrihet eller ordets frihet att göra.

Utanför storstrejken stod ännu bara järnvägarna, vilkas ägare och anställda inte tillhörde respektive centrala kamporganisationer. När järnvägsmannaförbundet skulle ta ställning till ett eventuellt inträde i strejken hade frakter och passagerartrafik nedgått så kraftigt, att ett inträde inte skulle tjänat något positivt syfte. Något blockerat gods tog järnvägarna i alla fall inte befattning med, och de anställda avstod kraftiga avgifter till stöd åt de strejkande.

Den märkliga striden

Ur många synpunkter var storstrejken 1909 en märklig strid. Märklig var i högsta grad den enastående stridsviljan, disciplinen och kampmoralen. Den var kulmen på nära ett årtiondes hård kamp, förut förd lokalt under eget ansvar och egen ledning över hela landet ända sedan storstrejken 1902. Man hade kämpat, ibland i rena glädjen över att kanske kunna ge en företagare igen för gammal ost. Ännu detta årtionde hade man i de flesta fall företagaren personligen inför ögonen. Att han sprattlade i bankernas och arbetsgivarföreningens garn och saknade egen handlingsfrihet störde inte nämnvärt den föreställningsvärld, i vilken man levde. Och så länge man kämpade och vann, satte man sig i respekt och fick många av övriga arbetande och demokratiskt sinnade på sin sida.

Under dessa ständiga skärmytslingar var det en sak arbetarna ville och krävde att ledarna skulle verkställa. De ville att Sveriges arbetarklass skulle pröva sina krafter i en ny allmän storstrejk. Det kravet hade hållits aktuellt sedan 1903. Mestadels ville man storstrejk för politisk rösträtt, men de senaste åren för att kväsa de allt mer välorganiserade arbetsgivarna och sätta stopp för deras utmanande ultimata.

Och nu var strejken där. Men det var inte som 1902, inte som arbetarna tänkt sig att det skulle vara. De blev bara utkallade i strejk, utan att det ställts några ekonomiska, politiska, sociala eller andra krav, och detta sedan det stora flertalet av arbetarna, trots de betydligt ökade levnadskostnaderna, tvingats att mot sin vilja gå med på tre- till femåriga riksavtal för i regel sämre villkor än de hade förut. Och det var bestämt utsagt, att konfliktstöd inte skulle förekomma, trots alla de år insamlingar till storstrejk varit aktuella. Nära hundra tusen lockoutade blev plötsligt strejkande utan att någonting annat ändrades för dem än att de förlorade lockoutstödet. Och arbetsgivaren, som i går kastade ut dem i lockout, försökte nu allt för att de skulle tvingas tillbaka i arbete och bli strejkbrytare.

Och under tiden gjorde ingen något för att ett slut skulle skönjas. De regerande var till synes alldeles passiva och på nära en månad talades inte ens om förhandlingar eller medling. Och så detta med söndagar hela veckan, varför inte första maj varje dag!

Allt detta gjorde sammanhållningen så imponerande. Man undrar inte på att C. N. Carleson, som tillsammans med Gerhard Magnusson övertagit redaktionen av Social-Demokraten, utropade: — Varför tiger skalderna!” … finns det ingen bland Sveriges skalder som kan sjunga ut det starkaste och djupaste hos folket. Svenska arbetarklassen får ensam i handling dikta sin hjältedikt.” — Var kampen för storslagen, för sublim? ”Med dessa trupper kan man besegra världen”, skrev Z. Höglund i Stormklockan, när strejken begynt. ”Än lever fädrens anda, ännu har Sverige män!” skrev en liberal riksdagsman på en insamlingslista för de strejkande.

Ungsocialisternas ledare, vilka predikat generalstrejk som det allena saliggörande, försvann nu för himmelens vindar och kom inte tillbaka förrän strejken var avblåst. Själve Hinke Bergegren rakade av sig pipskägget och var ”i skydd bakom Kölen”, som Carleson skrev. Det går så med de stora frasernas män, när det blir allvar av.

Socialdemokratiska ungdomsförbundets ledning lade sig inte heller nu i den direkta ledningen av strejken, utan betraktade den som uteslutande fackföreningsrörelsens angelägenhet. Trots dess annars ungdomligt uppkäftiga kritik mot mångt och mycket i arbetarrörelsens ledning, förekom det inte att den angrep de fackliga ledarna för de misstag i den ekonomiska kampen, vilka obestridligen begicks. Ungdomsförbundets ledare var också ganska passiva under kampveckorna och många som på senaste åren skrivit eljest ordrika memoarer halkar snabbt förbi storstrejken, en del knappt nämner den. Ett undantag utgör A. J. Smålans memoarer, men han tillhörde ännu inte ungdomsförbundsledningen, utan arbetade på en textilfabrik i Åby nära Norrköping, varifrån han ger en livfull skildring.

Socialdemokratiska ungdomsförbundets bidrag i den fackliga kampen skulle emellertid bli så mycket större efter storstrejken, då de också väl behövdes.

Men ändå gjorde ungdomsförbundet en verkligt stor och betydande insats genom sina tusen och åter tusen aktiva klubbister, medlemmar, som skolade i sina klubbar organiserade hjälp och höll modet uppe genom proviantanskaffning, utflykter, möten och kurser. För dessa viktiga uppgifter gavs ringa central ledning och hjälp. Att även ungdomsförbundets medlemstal minskade efter strejken berodde just på att dess lokala kadrer tillhörde de mest trakasserade.

Storstrejken och omvärlden

För att göra storstrejkens bakgrund fulltonig måste också framhållas att de reaktionära tongångarna då ökade i styrka ute i världen. Lindmanregeringen och de maktägande kretsarna i Sverige var inte sena att marschera efter dem. Sverige slöt 1908 avtal med Tsarryssland och Kaisertyskland om att Östersjön skulle lämnas öppen inför det imperialistiska storkrig, som kunde skönjas, men vars frontdragningar det ännu var omöjligt att veta något säkert om.

Faktiskt blev Tsarryssland, som man förut sökt skrämma arbetarna för liksom barnen för sotarn, nu den svenska borgarklassens främsta hopp vid sidan om det tyska kejsarväldet. Prins Wilhelm giftes med en rysk prinsessa, ett politiskt äktenskap som upplöstes, när den utrikespolitiska vinden vände. Tsar Nikolai, kallad den blodige, kom sommaren 1909 på besök i Stockholm inbjuden av de svenska makthavarna. Rigorösa säkerhetsåtgärder hade företagits, och han hölls nästan hela tiden inom kungliga slottets murar. Den borgerliga pressen skrev så mycket om riskerna, att en desperat ungsocialist, Hjalmar Vång, en natt under besöket sköt ned den galaklädde svenske generalen Otto Beckman, kustartilleriets chef, i Kungsträdgården, när han kom från en hovbal i samband med tsarbesöket. Vång, som tagit honom för en rysk officer i tsarens svit, sköt sedan sig själv. Det följde en ny våldsam skärpning av hetskampanjen mot arbetarrörelsen av vad Branting kallade ”de svarta sotniornas stallbröder”.

För arbetarna uppvägdes dessa mörka strimmor i världsbilden av de enastående bevis för den proletära internationalismens styrka, som de fick mottaga. I den demokratiska pressen och särskilt i arbetarnas tidningar i utlandet tilldrog sig strejken stor uppmärksamhet. I den ryska Sotsial-Demokrat betecknade Lenin den som ”en av samtidens allra största allmänna strejker”. Jaurés” l’Humanité mätte den med franska mått, framhöll att den motsvarade 3 miljoner strejkande i Frankrike och ansåg den från denna utgångspunkt vara ”den största proletära mobilisering man i våra dagar varit vittne till”.

Snart började också materiella bevis för arbetarklassens internationella solidaritet att strömma. Till landssekretariatet inbetalades för stöd åt de stridande under storstrejken över 2,7 miljoner kronor, varav en kvarts miljon insamlats i Sverige, dels genom uttaxeringar av det relativa fåtal arbetare som fackföreningarna av humanitära eller andra skäl beordrat arbeta och dels genom frivilliga bidrag av demokratiskt sinnade svenskar, som på detta sätt ville protestera mot det omänskliga arbetsgivarväldet.

De stora summorna kom från utlandet. Enbart från den tyska fackföreningsrörelsen kom 1.163.720 kronor, från Danmark 484.525 och från Norge 384.317 kronor. Från Amerika, framförallt dess svenskamerikaner, kom över 200.000, från England över 60.000 samt från Österrike och Ungern lika mycket. Olika stora insamlade summor kom från en hel rad länder i Europa och andra världsdelar såsom Queensland, Panama, Frankrike, Italien och Ryssland. Den bulgariska landsorganisationens ledare Georgi Dimitrov sände även insamlade bidrag och i Svaret publicerades de uppskattande hälsningar han överbringade.

Det är inte för mycket sagt, att denna internationella solidaritet väsentligt bidrog att hålla de strejkandes kampmoral så på höjden som verkligen var fallet.

I detta samband kan det ges en viss förklaring till att den som betraktades som den svenska arbetarrörelsens främste man, Hjalmar Branting, efter strejkbeslutet for till Tyskland och stannade där till dess strejken kommit igång. Att resa till Tyskland på den tiden betydde att inte vara anträffbar. Han gjorde förresten samma resa, när strejken skulle avslutas.

Efteråt förefaller dispositionen egendomlig, då ju alla krafter måste mobiliseras inför betydligt mindre företag än en sådan omfattande sammandrabbning. Även om Brantings närvaro sannolikt inte betytt mycket, är det dock hävdvunnen lag, att ledningen finns på plats, när leden går till strids. Den moraliska betydelsen av detta är uppenbar. Att detta steg av ledningen inte fick någon betydelse för stridsmoralen i arbetarleden måste tas som ännu ett vittnesbörd om dess enastående resning.

Storstrejkens avslutning

När landssekretariatet inför strejkens början offentligt meddelade att understöd inte skulle komma att utbetalas, utgick det troligen från beräkningen att det skulle bli en kortvarig uppgörelse. Själva publiceringen spelade naturligtvis föga roll, eftersom arbetsgivarföreningens polisutbildade ledare hade god kännedom om att arbetarorganisationerna saknade stridskassor av betydelse och räknade med att detta på kort tid skulle knäcka arbetarnas stridsmoral.

Företagarna själva var väl förberedda. Ett konsortium av storbanker hade i förväg beviljat en kredit på 8 miljoner kronor och som säkerhet för denna presterade Svenska arbetsgivareföreningen sina medlemmars garantiförbindelser för över 16 miljoner kronor. Medlemmarna erbjöds dessutom rätten att belåna sina förbindelser till halva det nominella beloppet, men de behövde utnyttja det i mycket ringa utsträckning. Först långt efter storstrejkens slut tog arbetsgivarföreningen för de fortsatta lockouterna en del av den beviljade bankkrediten i anspråk. Sådan var företagarnas ekonomiska ställning efter nära två års ekonomisk kris, försvårad avsättning, upprepade lockouter och kostsamma stridshandlingar mot arbetarna. Detta visar hur enorma de verkliga vinster var, som företagarna gjort sig på arbetarnas produktiva arbete.

Värre var det för de senare. Stridskassorna var som redan framhållits i det närmaste tömda för andra ändamål. Stöd hade utgått till de arbetare, som kastats ut från arbetsplatserna under de ideliga lockouterna de senaste åren. Fackförbunden och fackföreningarna lyckades dock att ordna viss hjälp åt de strejkande, av vilka många lidit av den särskilt under den föregående vintern svåra arbetslösheten och av lockouterna. Många hade också tvingats till förkortad arbetstid och arbetat mindre än halva veckorna. Under strejken blev nöden svårare än vanligt i arbetarhemmen. Fackföreningarna samlade livsmedel bland bönder och andra arbetande och delade ut dem till de allra mest behövande.

När två strejkveckor gått och insamlade medel började strömma in till Landsorganisationen, begynte dess ledning att efter ansökningar i särskilt trängande fall betala ut understöd genom strejkutskotten. Hela det belopp Landsorganisationen på detta sätt utdelade i strejkstöd uppgick, enligt landssekretariatets redogörelse i maj 1910 till den statliga utredningen, till 1.267.760 kronor, vilket i relation till förut här anförda siffror från insamlingarna måste betecknas som en mycket blygsam summa. Mer än hälften av de pengar arbetarna i utlandet insamlat för de strejkande kom dem sålunda inte till handa under denna tid.

Givetvis blev prövningarna mycket stora för arbetarna. Ännu den 30 augusti avslog regeringen i konselj ett förslag av förlikningsmannen Allan Cederborg att tillsätta en medlingskommission eller ta annat initiativ till medling. Regeringen motiverade sitt beslut med ett uttalande, vari det heter: ”Då den stora striden på arbetsfältet genom storstrejken utvidgades till områden, där arbetsnedläggelsen innefattade en allvarlig fara för ett samhälles livsfunktioner, då strejk proklamerades i uppenbar strid mot i bindande form ingångna avtal, därigenom våldförande sig på en bland de viktigaste principer, tilliten till tro och heder, på vilka vår samhällsordning är fotad, då man öppet sökte förleda statens tjänstemän att svika sin plikt, då hade striden upphört att vara enbart en kraftmätning mellan arbetsgivare och arbetare, den hade vänt sin udd direkt mot samhället. Att staten inför sådana företeelser och inför det hot, som man sålunda riktat mot samhällsordningen, skulle själv göra eller främja några som helst eftergifter, bör ej kunna ifrågasättas av någon, som verkligen nitälskar för ordnade samhällsförhållanden.”

Detta brutala maktspråk av de kapitalistiska företagarnas regering, utslungat utan varje hänsyn till de faktiska omständigheterna kring konfliktens uppkomst, krossade slutgiltigt alla kvardröjande illusioner om att landets regering skulle komma med några initiativ till en uppgörelse.

Plötsligt antydde Herman Lindqvist på ett offentligt möte i Stockholm den i september möjligheten av en ”rationell klyvning av det hela”. Yttrandet framkallade undran och oro i arbetarleden, som ännu inte ville ge slaget förlorat. Förlikningsmannen Cederborg lär emellertidha förespeglat att förhandlingar även med Svenska arbetsgivareföreningen skulle kunna tänkas om det först skedde en uppgörelse med övriga arbetsgivarorganisationer. En sådan uppgörelse om biläggande av strejken träffades den 3 september mellan å ena sidan Landsorganisationen och Typografförbundet samt å andra sidan verkstadsföreningen, boktryckarföreningen och skräddarmästarnas centralstyrelse, vartill även Centrala arbetsgivareförbundet i särskild skrivelse meddelade att hinder inte rådde för arbetets återupptagande.

Efter en månads imponerande sammanhållning bland arbetarna var därmed storstrejken slut. Slutet var som början, utan villkor och dekreterat ovanifrån. Det var bara att gå tillbaka till arbetsplatserna på de gamla villkoren i den mån företagarna återupptog driften. Strejkutskotten upplöstes och fackförbunden återfick sina befogenheter. Maskerade förföljelser förekom också, särskilt uppmärksammade i statliga företag. Så inställdes en del statliga arbeten och bland annat nedlades tills vidare driften vid Telegrafverkets verkstad i Stockholm.

Strejkens avblåsning blev starkt kritiserad bland arbetarna. De ansåg sig med kännedom om den växande vacklan bland företagarna ha trumf på hand. På Landsorganisationens kongress den 22 till 30 november 1909 höjdes mycken och skarp kritik mot storstrejkens ledning och dess avslutning, men det är karaktäristiskt att inte en enda talare hade ett ord av kritik mot att den igångsattes.

Vad man kritiserade var i stället att strejken genomfördes under så passiva former, att det inte förekom speciella massmanifestationer för arbetarnas krav genom exempelvis demonstrationer under strejken. Kongressen strök för övrigt med majoritetsbeslut den paragraf i stadgarna, som föreskrev att LO skulle verka för fackföreningarnas kollektiva anslutning till det socialdemokratiska partiet.

Det som nu återstod var i själva verket arbetsgivarnas lockout, sådan den utfärdats före storstrejken. Hos dem började det knaka i fogarna, men med hela statsmakten på sin sida var deras ledning ännu stursk. Förhandlingar den 14 september inför en medlingskommission ledde ingen vart. Efter nya försök strandade förhandlingarna den 13 november, men det dröjde inte mer än ett par timmar, innan arbetsgivarföreningen tillkännagav att lockouten hävts vid järnbruken och gruvorna. Under tiden hade en rad företag återupptagit driften och arbetsgivarföreningen kunde inte hålla sina styrkor samman. Men först den 1 december 1910, alltså efter över ett år, meddelade den, att ”ännu gällande lockouter skall upphöra”. Då betecknades den mäktiga arbetsgivarföreningens återstående stridsåtgärder som ”papperslockouter”, vilka faktiskt var likviderade av de enskilda företagen omkring ett år i förväg. Så hade det gått med kampdisciplinen och stridsmoralen bland företagarna. Det skulle bli ”ett dyrbart men kortvarigt krig för fredens skull”, skrev Hildebrands Stockholms Dagblad före den stora kraftmätningen. ”Ja, det blev dyrbart, men icke kort, och ingen fred är vunnen”, konstaterade Branting i sin exposé över året 1909.

Arbetarna höll däremot sammanhållningen på en hög nivå ända till slutet av sin stridsåtgärd. Den 23 augusti lyckades företagarna tvinga Svenska arbetareförbundet bryta strejken, och med dess enligt uppskattning 8.000 arbetare följde något tiotusental oorganiserade arbetare. Men i övrigt höll fronten, vilket räddade arbetarrörelsen från sönderfall i denna svåra situation och gav den stor respekt i vida demokratiska kretsar. Så berättade exempelvis Östen Undén 1961 för en dansk radioreporter om motiveringen till att han under sin universitetstid i Lund blev socialist: ”Det var i synnerhet storstrejken 1909, som fick mig att ta slutgiltig ställning. Den var en heroisk kamp för människovärdet, och den grep mig.”

I ett tal för en ung publik i Göteborg manade Ellen Key ungdomen att vara arbetarnas vänner: ”Skall ungdomen förstå att det är för en rättfärdigare samhällsordning, en djupare idealitet, som kampen står, även då fanorna är blodröda och avhuggna huvuden bärs på spjutspetsar?” Med udden mot talet om att typografstrejken innebar ett brott mot pressfriheten väckte hon ett ramaskri i den liberala pressen genom att hävda att ”utskänkningen av tidningar” borde ha varit förbjuden under storstrejken lika väl som utskänkningen av spritdrycker.

Konsekvenserna av storstrejken blev omfattande på många områden. Många arbetare förlorade jobbet och tvingades i praktiken lämna Sverige som politiska flyktingar. Förtroendet för fackföreningen minskade och LO tappade en massa medlemmar. Arbetarkampen gick i stå för ett antal år framåt. Till detta återkommer jag i ett senare inlägg.

Intressant?
Borgarmedia: DN123456SVD123, 4GP123SVTEX12AB,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

PS. Sen kan jag också konstatera att jag själv lär mig nya saker när jag återigen läser igenom Bäckströms bok. Jag har tidigare varit av uppfattningen att sista gången en vänstermänniska i Sverige mördade någon var 1908, Amaltheaattentatet. Nu inser jag att det är fel. Sista gången var när Hjalmar Vång 1909 mördade Otto Ludvig Beckman.

Series Navigation<< Rösträtten i Sverige och arbetarkampen – Sandökravallerna och AmaltheaattentatetRösträtten i Sverige och arbetarkampen – svartlistning och politiska flyktingar >>
Advertisements