Kampen för demokrati och allmän rösträtt i Sverige, lika för alla, för arbetare som borgare, för kvinnor såväl som för män böljade fram och tillbaka under slutet av 180-talet och början av 1900-talet. Motståndare till demokratiska reformer var arbetsgivare, de rika och deras främsta parti, Allmäna valmansförbundet, det parti som idag kallas för Moderaterna. Deras ledare konspirerade med kungamakten och företrädare för storfinansen för att på olika sätt krossa kampen för demokrati och lika rättigheter. Efter att under åren 1902–1905 ha fått backa så slog man tillbaka hårt mot arbetarklassen och demokratikämparna under åren 1907 till 1909. En period som kulminerade med storstrejken 1909, en strejk som slutade med ett nederlag för arbetarklassen. I Knut Bäckströms bok, Arbetarrörelsen i Sverige, beskrivs konsekvenserna av detta nederlag så här:
Den stora kraftmätningens omedelbara följder
Under den sporadiska upplösningen av lockouterna från hösten 1909 till våren 1910 blev med stöd av paragraf 23 en mängd arbetare trakasserade, framförallt de mest klassmedvetna, de som stått i ledningen för den fackliga kampen eller varit aktiva i fackföreningar, ungdomsklubbar och andra arbetarorganisationer. De avskedades då driften återupptogs och uppfördes i hela Skandinavien på arbetsgivarorganisationernas svarta listor. De tvingades bort från sina hemorter och framförallt från sina organisationer och fick söka sin utkomst på vad som bjöds, naturligtvis sällan i sitt yrke. Många emigrerade till Amerika. En stor grupp arbetare från Kiruna for till exempel till Brasilien och grundade en jordbrukskoloni. Redarna annonserade flitigt om utlandsresor i arbetarpressen för ovanlighetens skull.
På detta sätt berövades arbetarrörelsen en stor del av sin lokala ledande kader och detta var huvudorsaken till att så många fackföreningar, ungdomsklubbar och andra organisationer decimerades och ibland föll sönder. Följden blev att fackföreningsrörelsen fortsatte att gå tillbaka. Så sjönk Landsorganisationens medlemstal från 186.000 medlemmar 1907 till 162.000 1908, endast 108.000 i slutet av 1909 och vid utgången av 1911 till 80.000, som var den lägsta siffran.
Med passiviteten och kaderavtappningen följde också en viss misströstan och ett bristande förtroende för rörelsens ledning, vilket ökade avtappningen i fackföreningarna.
Varför tillgreps masslockouterna?
Även om Sveriges arbetarklass stred under de mest ogynnsamma omständigheter och dess
rörelse efteråt led svåra förluster blev den dock inte slagen. Arbetarklassen förde sin kamp till slut med äran i behåll, vilket som framgått inte kan sägas om bourgeoisin. Det berodde på att den inte förmådde att vinna någon grupp av arbetarklassen över på sin sida och splittra den.Opportunistiska ledare inom arbetarrörelsen hade även i Sverige teoretiskt motiverat ett övergivande av den revolutionära marxismen, men deras tal svävade i luften och fann ingen större grogrund så länge bourgeoisins makt handhades med en sådan brutalitet som i Sverige gentemot hela arbetarklassen.
Varför satsade då den svenska bourgeoisins ledande skikt så starkt på försöken att krossa den kämpande arbetarrörelsen. Varför tog den så svåra förluster utan att företa en ordnad reträtt? Någon ära att rädda hade den förvisso inte, men de ekonomiska förlusterna var betydande. Arbetsgivarnas egna förluster har taxerats till 20 miljoner kronor, varav intressant nog styvt hälften på landsbygden. Också stat och kommuner fick vidkännas betydande förluster. Vårt land förlorade mer än en fjärdedels årsproduktion i industrin och framförallt förlorade det genom företagarnas fortsatta trakasserier och svartlistningar en stor del av den bäst kvalificerade arbetskraften, nationens hjärteblod, som samtidigt utgjorde en stor del av arbetarrörelsens kader och kärna. Ekonomiskt hade arbetarna inte mer att förlora än lönebortfallet eller tio miljoner kronor, vilken siffra ställd vid sidan om företagarnas ekonomiska förluster — båda är hämtade ur regeringens officiella utredning — ger intressanta uppslag för bedömningen av inkomsternas verkliga fördelning i industrin mellan ägaren och hans arbetare.
Och ändå denna jätteinsats för striden av de kapitalistiska företagarna! Varför? Ja, arbetsgivarföreningen talade med djupaste allvar om Skutskär, Bomhus, Kastet, konfektionsskräddarna, Mora skiljeställe o. s. v. ”§ 23” var införd redan 1908. Nu gällde det enligt arbetsgivarföreningens lockoutcirkulär ”arbetarnas tredska mot att underskriva och efterleva avtal, som blivit av deras huvudorganisation godkända”. Detta skulle vara anledningen att lockouta 163.000 arbetare. Kata Dalström kallade detta ”vargaflockens moral” i titeln till sin broschyr om storstrejken.
Skälet till att makthavarna i Sverige tillgrep sådana medel måste sökas i större sammanhang och framgår av den fortsatta utvecklingen. Det var de reaktionära vindarna i världen och upptakten till det stora imperialistiska kriget som började 1914. Bourgeoisin hade på grund av industrins snabba utveckling i Sverige kommit att allt hårdare engageras i kampen om världsmarknaden och ansåg sig liksom den tyska imperialismen böra deltaga i kampen om dess nyuppdelning. För detta var det viktigt att inte behöva oroas av en medvetet kämpande arbetarklass. Bourgeoisin insåg faran av detta inför kriget. Så blev storstrejken kulmen på nära ett årtiondes ökande strider av den svenska arbetarklassen, trots att de reformistiska ledarna alltid höll upp varnande pekfingrar och ägnade sin mesta aktivitet åt att hämma arbetarnas kampvilja.
Många arbetare tvingades alltså i politisk landsflykt till framförallt USA där de ofta kom att spela en viktig roll i uppbygget av en US-amerikansk arbetarrörelse. Denna vår historia borde få oss att tänka på de flyktingar som kommer till oss idag. Samtidigt bör vi också fundera på hur tillfällighetsanställningar, bemanningsföretag och billig arbetskraft från andra länder idag används för att försvaga arbetarklassen och motståndet mot inskränkningar i demokratin, välfärden och för mänskliga rättigheter.
Det hela fick också politisk och organisatoriska konsekvenser i arbetarrörelsen i Sverige och Bäckström beskriver nogsamt utvecklingen inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet och deras kongress. En bit jag hoppar över här men som finns att läsa i hans bok som publicerats digitalt på Marxistarkiv. Däremot sk jag ta med vad han skriver om fackföreningsrörelsen:
Splittringsförsök i fackföreningsrörelsen
Socialdemokratiska ungdomsförbundets kongress kan också jämföras med Landsorganisationens en månad senare. Där fördes en hård kritik alla nio kongressdagarna mot landssekretariatet, inte för att det utlyst storstrejken, utan för att det inte tillräckligt beslutsamt lett den, för att det, trots att det inte fanns någon varsellag, gav motståndarna tio dagars respit att förbereda sig, för att strejken inte genomfördes under aktiva former o. s. v. Men därför att denna överväldigande opposition på kongressen inte hade någon ledning, blev inte Landsorganisationens ledning förnyad.
Detta gav de bankrutterade ungsocialisterna möjlighet att fiska i grumligt vatten. På en konferens med träarbetarförbundets skånedistrikt den 30 januari 1910 lyckades de med 19 röster mot 19 och ordförandens utslagsröst få beslut om att bilda en ny facklig landsorganisation, för vilket ändamål en kommitté tillsattes. Denna inkallade till midsommaren 1910 en konstituerande ”landsorganisationskongress”, som utom dussinet ungsocialister bestod av summa summarum 22 ombud för fackliga organisationer. Majoriteten beslöt att bilda den anarkosyndikalistiska Sveriges arbetares centralorganisation, kallad SAC, och att antaga ett upprop författat av studeranden Hugo Lindberg. Den framställde sig som en revolutionär facklig landsorganisation i motsättning till den befintliga, som man karaktäriserade enbart efter dess ledning och kallade reformistisk. SAC blev sålunda en ren splittringsorganisation tillkommen för att utnyttja det allmänna missnöjet i den enhetliga fackliga rörelsen mot dess ledning. Trots detta fick den första året inte mer än 696 medlemmar och andra året ytterligare blott 479 i hela landet.
Annorlunda handlade Socialdemokratiska ungdomsförbundet i denna situation. När Landsorganisationens ledning totalt misslyckats att med en stor möteskampanj 1910 återuppbygga den fackliga rörelsen, inledde ungdomsförbundet 1911 och 1912 en väldig landsomfattande verksamhet för att organisatoriskt återupprätta arbetar- och framför allt fackföreningsrörelsen i anslutning till de existerande förbunden och Landsorganisationen. Från denna tid börjar fackföreningsrörelsen på nytt att växa.
Storstrejken 1909 fick inte bara återverkningar på fackföreningsrörelsen och politiken utan även inom kulturen där August Strindberg klart inspirerades av strejken och arbetarrörelsen och tog ställning för den kultursyn som främst hade sina förespråkare inom denna rörelse:
Strindbergsfejden
1910 bröt August Strindberg fördämningarna och talade rent språk med sina vedersakare.
Hittills hade han mest klätt sin vrede över det vrånga i samhället i historiska liknelser och kvinnohat. Strindbergsfejden, ansedd som den största kulturstriden i vårt folks historia, utbröt och tvingade till ställningstagande med Strindberg mot den reaktionära chauvinismen eller med Heidenstam, assisterad av Sven Hedin och Fredrik Böök, mot de nya framträngande sanna kulturkrafterna i folket, burna framförallt av arbetarrörelsen. 1962 hade det blivit tillräcklig distans för att till och med Svenska Dagbladets kulturredaktör Gunnar Brandell skulle förstå och erkänna, att Strindberg hämtade ”ström från.., en hotfullt mullrande arbetarklass och … hans motståndare (från) den hemliga fruktan hos de besittande”. Den tidning, som stod till förfogande för Strindbergs motståndare 1910 var just Svenska Dagbladet, då betecknat som borgerligt kulturradikalt men inte dess mindre delande bourgeoisins ”hemliga fruktan”.Från ingendera sidan skräddes orden, när den av överklassen korade ”nationalskalden”
brakade samman med folkets store diktare, som det inte behagat akademin och de maktägande att erkänna. Det är naturligt och logiskt att av de två Strindberg blev den som levde kvar, som vårt språks store klassiker, en ställning som kan vinnas endast av en framstegsvänlig konstnär, en som ser in i framtiden.Strindberg vände sig i sin tur till arbetarrörelsen. Den 29 april 1910 startade han sina angrepp i Valfrid Spångbergs demokratiskt vänsterliberala Aftontidningen, men började senare en ny artikelserie i Social-Demokraten och utgav slutligen sina stridsskrifter ”Tal till svenska nationen”, ”Folkstaten”, ”Religiös renässans” och ”Czarens kurir”, den senare om Sven Hedin, på Socialdemokratiska ungdomsförbundets förlag Fram.
Socialdemokratiska vänstern leder ärebetygelserna för Strindberg
J. L. Saxon och andra gjorde 1910 flera fåfänga försök att få till stånd en nationalinsamling för en hedersgåva åt August Strindberg. Uppslaget kom från en artikel i Stormklockan, och det blev till slut också Socialdemokratiska ungdomsförbundet, som i januari 1911 tog det framgångsrika initiativet till ett sammanträde om saken. Detta leddes av Z. Höglund och Fredrik Ström blev primus motor i kommittén. I denna ingick skådespelare som August Lindberg, konstnärer som Richard Bergh och Karl Nordström, författarinnan Marika Stiemstedt, dåvarande professorn Nathan Söderblom, Hjalmar Branting och flera andra.
Den överväldigande massan av de 20.000 bidragstecknarna var fattiga arbetande människor, vilket framgår av att inte mer än omkring 500 tecknade högre belopp än 10 kronor. Hedersgåvan överlämnades på Strindbergs födelsedag den 22 januari 1912 och på kvällen hyllades Strindberg på Stockholms arbetarkommuns initiativ med ett fackeltåg förbi Blå tornet, hans våning på Drottninggatan, där den sjuke men ännu stridbare författaren från sin balkong strödde rosor han den dagen fått över huvudstadens arbetare. I övriga hyllningssammankomster, bland annat på Berns, hade Strindberg av hälsoskäl avböjt att deltaga.
Hela det insamlade beloppet på omkring 50.000 kronor skänkte Strindberg bort. I sitt sista levnadsår hade han äntligen fått sin ekonomi tryggad genom ett kontrakt med Bonniers om sina samlade skrifter. Bland dem som fick olika belopp av honom var Stockholms organiserade arbetslösa, Svenska freds- och skiljedomsföreningen för ”bekämpandet av det nu pågående militaristiska lögnkriget” och Socialdemokratiska ungdomsförbundet. Till förbundets kongress sände Strindberg en månad före sin död följande hälsningstelegram: ”Med tack för er vänliga hälsning, ett kort tack, emedan jag är sjuk, blir jag frisk skall ni få ett längre.”
Ännu en gång bringade det arbetande folket Strindberg sin hyllning. Det var när de i massor i djupa, tysta led med sina fanor följde honom till graven i maj samma år.
1911 var det val igen och det ska jag återkomma till i ett senare inlägg. Jag ska även skriva något om några av de svenskar som deltog i uppbygget av en US-amerikansk arbetarrörelse. En sådan person var Joel Emmanuel Hägglund, mer känd som Joseph Hillström eller Joe Hill. Han utvandrade dock redan 1902 och inte efter storstrejken. En som emellertid som en konsekvens av storstrejken var Carl Skoglund. Carl Skoglund levde resten av sitt liv i USA men förblev svenska medborgare, han organiserade fackföreningar och ledde strejker. Han var den förste svensk som var medlem i Fjärde Internationalens ledning, den organisation som mitt parti Socialistiska Partiet tillhör.
Intressant?
Borgarmedia: DN1, 2, 3, 4, 5, 6, SVD1, 2, 3, 4, 5, GP1, 2, 3, SVT, EX1, 2, AB,
Läs även andra bloggares åsikter om Knut Bäckström, Svartlistning, Politiska flyktingar, SAC, Sveriges Arbetares Centralorganisation, Arbetarrörelse, Fackförening, LO, Strindbergsfejden, August Strindberg, J.L. Saxon, Fredrik Ström, Politik
