Rösträtten i Sverige och arbetarkampen – valet 1911 och borgfreden 1914

Kampen för demokrati och allmän rösträtt i Sverige, lika för alla, för arbetare som borgare, för kvinnor såväl som för män böljade fram och tillbaka under slutet av 180-talet och början av 1900-talet. Motståndare till demokratiska reformer var arbetsgivare, de rika och deras främsta parti, Allmänna valmansförbundet, det parti som idag kallas för Moderaterna.  Deras ledare konspirerade med kungamakten och företrädare för storfinansen för att på olika sätt krossa kampen för demokrati och lika rättigheter. Efter att under åren 19021905 ha fått backa så slog man tillbaka hårt mot arbetarklassen och demokratikämparna under åren 1907 till 1909. En period som kulminerade med storstrejken 1909, en strejk som slutade med ett nederlag för arbetarklassen. Två år senare, 1911, var det val:

Andrakammarvalet 1911 och dess närmaste följder

Sedan 1905, då partiledningen under den revolutionära jäsningen bland massorna i vårt land klarare begynte driva in partiet på en rent parlamentaristisk linje, hade partikongresserna hållits varje år det var andrakammarval. Detta skedde inte så mycket för att planlägga valkampanjerna. I det politiska programmet fastställde kongresserna visserligen partiets krav, men de återspeglades allt mindre i riksdagsgruppens framträdande och fick därför också mindre betydelse för valen. Meningen med att hålla partikongresserna samma år som riksdagsvalen var alltså att ge partiet en övervägande parlamentarisk attityd. Före 1905 hade man i stadgarna fastställt femåriga kongressperioder, vilket särskilt under den dynamiska tiden kring sekelskiftet inte var tidsenligt. Ofta aktualiserades frågan om att inkalla extra partikongresser, bland annat 1902. Till kongressen 1911 hade vänstern föreslagit att partikongresser skulle hållas varje år för att medlemmarna skulle få tillfälle att utöva större kontroll över partiledningen. Detta avslogs dock liksom ett förslag från samma håll att endast de valda ombuden från partiets organisationer skulle ha rösträtt på kongresserna, men däremot inte partistyrelsen och funktionärerna. Den senare ordningen var införd i ungdomsförbundets stadgar. När så centralstyrelseledamöterna inte lät sig väljas till ombud medförde detta att Höglund och andra inte hade rösträtt på förbundskongresserna.

1911 motsågs utgången av valen till andra kammaren med stor spänning i alla kretsar i Sverige och även av många i utlandet. Skulle lockouternas parti, högern, kunna hålla ställningen? De reaktionära kretsarna, särskilt de som ville marschera efter den tyska imperialismens krigstrummor, hoppades att högern skulle segra så att Lindmans lockoutregering kunde sitta kvar. Skulle arbetarpartiet hålla sin ställning inom det arbetande folket och få full utdelning av väljarna från de genom den nu för första gången tillämpade nya valreformen tillkomna lägre inkomstklasserna, som i huvudsak var arbetare? Eller skulle de liberala få rätt, då de vädrade medvind i underrättelserna om manspillan i arbetarorganisationerna? Nu fick de med sitt splittrade parti i större utsträckning stå på egna ben, sedan det nya proportionella valsättet utraderat motiveringen för valallianser med socialdemokraterna, vilket som regel liberalerna tjänat på.

Visserligen hade det på våren 1910, i storlockoutens slutskede, hållits landstingsval enligt den nya fyrtigradiga skalan, men dess resultat kunde misstydas av dem som så önskade, eftersom det socialdemokratiska partiet inte deltog i alla kretsar, och siffrorna inte kunde jämföras med föregående val, då den hundragradiga skalan ännu gällde. Men i Stockholm röstade exempelvis då, när det gormades att arbetarna och deras parti lidit ett ”förkrossande nederlag i storstrejken”, inte mindre än 44 procent av väljarna socialdemokratiskt. Och det var ju i landets främsta proletärstad, som det omskrikna ”nederlaget” skulle ge det tydligaste utslaget.

Ännu 1911 levde vårt land helt under intrycket av den väldiga kraftmätningen mellan landets två huvudklasser. Till följd av makthavarnas masslockouter åren 1908 till 1910 hade den ekonomiska krisen blivit mera skärpt och utdragen i Sverige än i övriga industriländer. De oefterrättliga och oberäkneliga förhållanden som företagarväldet i Sverige alstrat, gjorde att storbeställarna ute i världen sökte tillförlitligare leverantörer än Sveriges, som förstört så mycket av vad svensk teknisk kunskap och yrkesskicklighet i förening skapat. Driften i företagen led av detta och arbetslösheten fortsatte att vara hög, vilket främst förklarar det relativt långsamma tempot i arbetarrörelsens organisatoriska återhämtning. Först mot slutet av 1911 börjar en ny konjunkturuppgång.

Valkampanjerna var alltså för många ett steg ut i det ovissa, vilket också präglade framträdandena. En kraftfull och verksam insats i denna valrörelse gjordes emellertid av Socialdemokratiska ungdomsförbundet, vars ledning efter åttonde partikongressen tills vidare inställde den offentliga kritiken mot partiets högerledare för att koncentrera krafterna på valkampanjen.

Ungdomsförbundet som bestod av de mest klassmedvetna och energiska kämparna i arbetarrörelsen, hade gjort stora förluster på trakasserierna 1908 till 1910. Från 14.500 vid utgången av 1907 sjönk medlemsantalet redan 1908 till 12.900, 1909 till 8.200 och 1910 till 7.200. Detta år stoppades i stort sett nedgången genom ett intensivt arbete. Förbundsledningen ordnade över 1.000 möten. Av stor betydelse var det året också fotvandringsturnéerna, genom vilka man kom särskilt nära landsbygdens och de många små industrisamhällenas arbetare. 1911 blev emellertid ett märkesår i ungdomsförbundets agitationsverksamhet över huvudtaget och den ägnades framför allt de förestående valen. Då kördes de tre röda bilarna runt hela vårt land med ungdomsförbundets främsta agitatorer, som talade på 528 möten för 340.000 åhörare. Redan ekonomiseringen var ett stort företag, men ännu märkligare är prestationen med tanke på den tidens vägar och avsaknaden på långa sträckor av bensinstationer och reparationsverkstäder. Den chaufför, som blev mest framgångsrik, döptes snart till Lugna Svensson av de som regel i motsats till honom nervösa och hetsiga agitatorerna.

Med Fredrik Ström som ny partisekreterare blev det också fart på partiets valarbete och samverkan mellan de båda organisatoriska ledningarna för respektive parti och förbund fungerade nu bättre än någonsin.

Resultaten i dessa andrakammarval, de första efter masslockouterna och storstrejken, blev att socialdemokraterna fördubblade antalet mandat och nu erhöll 64 Lika många fick lockoutregeringens parti, högern, vilket emellertid innebar en minskning med ungefär lika många mandat, som socialdemokraterna vunnit. Det tredje partiet, liberalerna, hade alltså emot förutsägelserna inte vunnit något på att lägre inkomstgrupper fått rösträtt.

Lindmanregeringen hade funnit det opportunt att genomföra rösträttsreformen. Högerpartiet levde i draget från de reaktionära vindarna i världen och trodde den skulle hålla ställningen helst som den berövat de tre yngsta årsklasserna rösträtten och minskat mandattilldelningen för industriorterna. Så bestals landets största industricentrum, det alltjämt växande Stockholm, på en tredjedel av sina mandat, medan landsbygdsdistrikten fick större tilldelning. Ändå led högerpartiet det smädliga nederlag som bringade regeringen på fall redan när de första valsiffrorna bekantgjordes.

”Ministersocialismen” diskuteras

Tack vare arbetarrörelsens valframgång anmodades Karl Staaff att bilda regering. Han erbjöd Branting och ytterligare två socialdemokrater att ingå i den. Enligt det enhälliga beslutet på vårens partikongress, då man inte väntat sig en så stor valseger, avböjde Branting förslaget i samförstånd med verkställande utskottet och en nästan enhällig partistyrelse.

I partipressen uppstod en omfattande diskussion om socialdemokraters deltagande i borgerliga regeringar. August Nilsson i Arbetet menade att Branting jämte Assar Åkerman, en av de liberala riksdagsmän som gått över till det socialdemokratiska partiet när det var som mest åderlåtet, skulle ha gått med i Staaffs regering. Han tyckte att resolutioner, ”dessa dekorativa slutstycken på diskussioner, som man roar sig med på kongresser och andra högtidliga tillställningar”, tillmättes en överdrivet stor betydelse. Han ansåg att partiet äntligen skulle hoppa över rågången mellan bourgeoisin och proletariatet, vilket han sade sig själv ha gjort många gånger. Spak kallade detta ”kabbarpsocialism”.

Branting och de flesta övriga redaktörerna ansåg att tiden ännu inte var mogen för att gå med i en borgerlig regering. Mest halvhjärtad var A. C. Lindblad i Ny Tid, som ansåg att kommande partikongresser bättre borde sätta sig in i resolutionsförslagens konsekvenser innan de antogs. Entydigare motståndare till ministersocialismen var Ivar Neuman i Smålands Folkblad och partisekreteraren Fredrik Ström, som skrev iArbetarbladet.

Tidningen Folket införde med redaktionell reservation en artikel av C. N. Carleson under rubriken ”Ministersocialism”. Han varnar dem som tror att frågan nu är avvärjd: ”Ministerhärlighetens rosensky drog denna gång snabbt och lätt förbi — men var den ej ett förebud om tätare och tyngre moln.” Han visar hur storstrejken och den stora kraftmätningen mellan klasserna fört fram den svenska arbetarrörelsen till internationellt framskjutna positioner också i kampen om makten. Sverige kan bli ett ”experimentland” för vad som benämnes ”arbetarklassens besittningstagande av makten”. Då måste vi motstå frestelserna att ”medverka” (cit. av Carleson) i en borgerlig regering: ”Alltså: ingen ‘gisslan’, ingen ‘medregering’ nu eller framdeles, ingen skenbar maktfördelning med faktisk maktförlamning.”

Ett inlägg i debatten gjordes slutligen av Steffen, som djupt beklagade beslutet och ansåg att om inte Branting gick med i regeringen kunde man ha sänt andra. Han hade ju redan förut rekommenderat sig själv. Han ansåg det förkastligt ”att hänsynslöst köra med revolutionsteorierna och den proletariska diktaturteorin från det kommunistiska manifestet av 1847-48”

Några år senare utbröt det första världskriget och den så kallade borgfreden utlystes av de socialdemokratiska ledarna med Hjalmar Branting i spetsen. En ny regering bildades i Sverige med flera av storfinansen direkta representanter på ministerposter:

Storfinansens män sätter sig själva i regeringen

Kungen och hans närmaste rådgivare, varibland även denna gång befann sig det tyska
sändebudet Reichenau, ville att Lindman på nytt skulle ta regeringsansvaret, men denne
begrep att det skulle vara liktydigt med politiskt harakiri och föreslog i sitt ställe Louis De Geer. Denne tillhörde de liberaler, som stod nära kungen och högerledarna. Därför hade han i förväg fått ta del av borggårdstalet och sökte förgäves genom prins Carls förmedling få infört ett par ändringar, då han förutsåg att det skulle förvärra situationen i hans parti.

Till kungens karaktäristik hör, att han än till den ene än till den andre påstått att De Geer gillat manuskriptet till borggårdstalet och att han lovat efterträda Staaff. Johannes Hellner ger i sina ”Minnen och dagböcker” en till formen underdånig men i sak avslöjande bild av majestätet, som för att fylla sina tyska och protyska ”rådgivares” intentioner måste bli sanningslös, trolös och hycklande mot de svenska politiker han för sin ställnings skull måste använda sig av. Den tyskfödda drottningen brukar anföras som hans onda genius, som så långt möjligt sökte isolera honom från ”packet”, till vilket hon också räknade den liberala regeringen, men å andra sidan mobiliserade pålitliga element av slaget Sven Hedin, Trygger och andra att inge honom kurage i kampen mot ”sitt” folk. Den omständigheten att hennes arkiv bränts ger den bästa karaktäristiken av henne och den verksamhet hon bedrev. Den fick inte ens historiskt prövas i en framtid.

Louis De Geer åtog sig trots allt att bilda ny regering och klara den politiska krisen för kungen, men han misslyckades skändligen, och hade inget annat val än att för alltid lämna riksdagspolitiken. De Geer rådde kungen att anmoda Hjalmar Hammarskjöld att bilda regering.

Hammarskjöld hade varit i Petersburg på kungens uppdrag för att klara upp en del affärer i samband med prins Wilhelms skilsmässa och kom tillbaka samma morgon som ”bondetåget” ägde rum. Han var kungens specielle statsrättslärde rådgivare och tillstyrkte genast borggårdstalet. Nu fick han budet att bilda regering, som han med storfinansens bifall antog. I den nya regeringen blev K. A. Wallenberg utrikesminister. Vidare ingick huvudmannen för den stora rederikoncernen, Dan Broström, som sjöminister. Finansministern, den västgötska textilindustrins huvudägare, Axel Vennersten var Industriförbundets man. Jordbruksminister blev den östgötske storgodsägaren friherre Johan Beck-Friis och civilminister Oscar von Sydow, en av nyckelmännen i den stora kampen mot Sveriges arbetarklass 1908 till 1910. Justitieminister blev dåvarande justitieombudsmannen Hasselrot och till ecklesiastikminister uttogs K. G. Westman, som i sin vandring genom de borgerliga partierna redan hunnit avverka det liberala för att sedan sluta i bondeförbundet och samlingsregeringen under andra världskriget, alltid lika inbitet reaktionär i sin stupida protyskhet.

Även om regeringen var hämtad ur högerpartiets inflytelserikaste kretsar föregavs den stå ovan partierna. Högerpartiet vågade inte öppet bära ansvaret för den politik regeringen ämnade föra. Den saknade majoritet i andra kammaren och i kamrarnas gemensamma voteringar. I syfte att ändra på detta upplöste den omedelbart andra kammaren och utlyste extraval, trots att de ordinarie skulle hållas på hösten samma år. De liberala förlorade till följd av sin opportunistiska vacklan 30 av sina 100 mandat, men av dessa vann socialdemokraterna 9 medan högerpartiet ökade med 21, vilket inte på långa vägar var nog för majoritet. Sammanlagt fick högerpartiet 86 av de 230 mandaten i andra kammaren.

Inte ens med dåtida odemokratiska rösträtt kunde regeringen vinna godkännande för sina
planer på ökade militärbördor i form av större anslag och förlängd värnpliktstjänst. Den befäste emellertid sitt anseende att inte vara en parlamentarisk regering genom att inte ta några initiativ för att bringa regeringsmakten i överensstämmelse med väljarnas i valet uttalade mening. Storkapitalets främsta representanter hade själva tagit regeringsmakten och behöll den för att med förstakammarhögerns, monarkins och de tyska påtryckningarnas hjälp driva igenom sin politik.

Branting proklamerar borgfred

I slutet av juli 1914 var det oförtydbart att kriget stod för dörren. Den 23 sände Österrike sitt ultimatum till Belgrad. Reichenau rapporterade den 25 till den tyska regeringen, att Gustav V förklarat att Sverige i ett allmänt krig skulle ställa sig på Tysklands sida. Redan den 26 hade kungen dock varit mera svävande på målet och sagt, att Sverige inte skulle ställa sig på Tysklands fienders sida. Den 29 sade utrikesminister Wallenberg i ett samtal med det tyska sändebudet, att den svenska neutraliteten endast kunde hållas, så länge England stod utanför kriget. Den 31 juli förklarade regeringen Hammarskjöld, att Sverige skulle hålla sig neutralt i det då inledda kriget mellan Österrike-Ungern och Serbien.

Den 1 augusti gick emellertid Tyskland i krig mot Ryssland. Därmed trädde också ententemakternas, d. v. s. Rysslands, Englands och Frankrikes alliansavtal i verkställighet och ett imperialistiskt världskrig hade börjat. I detta var Tyskland den mest aggressiva makten, därför att dess ekonomiska och industriella utveckling gått snabbare än de andra imperialistiska makternas och det ville en ny uppdelning av världen till sin förmån. Tyskland ville ha nya marknader, men stötte framförallt mot engelska kolonier och monopol. Tyskland tog upp kampen om mer kolonier.

Samma dag som världskriget började, den 1 augusti, och innan regeringen över huvud tagit ställning till det, uttalade Branting på ett valmöte i Kisa enligt sitt eget telefonreferat till Social-Demokraten: ”Inför krigets tryck måste varje folks inre sociala strider, hur skarpa de än i följd av klassmotsättningarna kunde bli, för ögonblicket träda tillbaka.” I den av Branting uttalade avsikten att ”ge uttryck åt hela folkets solidaritet” med regeringen, sände mötet på hans förslag följande telegram till Hammarskjöld: ”Socialdemokratiskt valmöte i Kisa … vill betyga att regeringen, då den i nuvarande hotande världsläge strävar att till det yttersta vidmakthålla Sveriges neutralitet, härutinnan kan påräkna fullt förtroende från ett enigt folk.”

Kisa hörde inte till landets viktigare centra och allra minst var det ett industriarbetarcentrum. Telegrammet, som hade en förrädiskt oskyldig formulering, fick betydelse som Brantings och hans partiledargrupps borgfredsförklaring gentemot den svenska storfinansens regering. Branting behövde förklarligt nog inte vänta lång stund på Hammarskjölds översvallande tacktelegram.

Kriget och borgfreden innebar stora påfrestningar för arbetarklassen i Sverige. Varubrist med åtföljande prishöjningar innebar både försörjningsproblem och risk för undernäring. med tiden skulle detta få konsekvenser och leda till upplopp och i det närmaste revolution i Sverige. På det politiska planet kom borgfreden och eftergiftspolitiken mot högern och borgarklassen att leda till en splittring av det socialdemokratiska partiet som slutligen ägde rum på partikongressen i februari 1917.

Läs också:

Intressant?
Borgarmedia: DN123456SVD1234GP123SVT1, 2EX12AB,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!