Rösträtten i Sverige och arbetarkampen – revolutionsåret 1917, del 1

Kampen för demokrati och allmän rösträtt i Sverige, lika för alla, för arbetare som borgare, för kvinnor såväl som för män böljade fram och tillbaka under slutet av 180-talet och början av 1900-talet. Motståndare till demokratiska reformer var arbetsgivare, de rika och deras främsta parti, Allmänna valmansförbundet, det parti som idag kallas för Moderaterna.  Deras ledare konspirerade med kungamakten och företrädare för storfinansen för att på olika sätt krossa kampen för demokrati och lika rättigheter.

Efter att under åren 19021905 ha fått backa så slog borgarklassen tillbaka hårt mot arbetarklassen och demokratikämparna under åren 1907 till 1909. En period som kulminerade med storstrejken 1909, en strejk som slutade med ett nederlag för arbetarklassen. Två år senare, 1911, var det val. Ytterligare tre år senare utbröt det första världskriget. Arbetarkampen minskade till ingenting och det mycket på grund av socialdemokratins utlysta så kallade borgfred. Men 1917 brakade det loss igen, i praktiken i trots mot socialdemokratin. Men först blev det revolution i Ryssland igen:

Den ryska februarirevolutionen

I februari 1917 uppstod en stigande strejkvåg i Ryssland och den utvecklades snabbt till generalstrejk, genomförd under aktiva former. Tsaren gav order att oroligheterna skulle stoppas. Bolsjevikernas partikommitté manade folket att övergå till uppror den 11 mars, enligt dåvarande ryska kalender den 26 februari, varför händelserna kallas februarirevolutionen. Under gatustrider avväpnades polisen, och soldaterna, huvudsakligen bondeungdom, gick över på folkets sida. I denna kamp bildades strejkkommittéer eller arbetarråd (sovjeter), som sammanslöt sig till Arbetar- och soldatdeputerades råd. Detta var det kämpande folkets maktorgan, men de förmådde inte ta hela makten. De borgerliga partierna bildade en provisorisk regering, som emellertid upphävde tsarregimens terror och införde politiska friheter. Partierna och arbetarklassens organisationer vann legalitet. Den borgerligt demokratiska revolutionen underlättade massornas revolutionära aktioner och gav förhoppningar om seger för en övergång till socialismen.

Redan de första underrättelserna om att tsarismen störtats i en revolution i vårt stora grannland väckte entusiasm och stora förhoppningar. När det första meddelandet om revolutionen kom till ett klubbmöte i Stockholm blev glädjen stor och Bernhard Bengtsson föreslog att man skulle sända ett hyllningstelegram. På Linderots förslag enades man dock om att först avvakta närmare uppgifter om vad som hänt. Det dröjde dock inte länge förrän telegrammen strömmade mot Petrograd och revolutionens ledning med tillönskningar om segerrik fortsättning på kampen.

Den 22 mars införde Politiken ett telegram från Lenin, som om förhållandet till den provisoriska regeringen meddelade: ”Vår taktik absolut misstroende. Intet understöd åt den nya regeringen, speciellt inte åt Kerenskij. Misstänksamhet. Proletariatets beväpning är enda garantin för omedelbara val till konstituerande nationalförsamlingen. Inga närmanden till de andra partierna.”

Revolutionen i Ryssland var en bekräftelse på att bolsjevikerna haft rätt, när de i motsättning till de reformistiska och opportunistiska riktningarna haft till målsättning att störta det egna landets krigsregering och förvandla det imperialistiska rövarkriget till inbördeskrig.

Entusiasmen i Sverige och andra länder inför nyheterna från Ryssland var så mycket större som man visste att den första orsaken till upproret var missnöje med krigspolitiken och längtan efter fred. Folkets massor kunde skymta början till slutet på kriget.

Revolutionen framkallade samtidigt oro hos de krigförande makternas regeringar. De befarade att den skulle smitta av sig bland de övriga folken. För ententeländernas regeringar tillkom farhågor att Ryssland skulle utgå ur kriget och att Tyskland skulle kunna koncentrera sina styrkor mot dem, d. v. s. huvudsakligen mot England och Frankrike. Det gällde att förmå Ryssland att bli kvar i kriget.

Redan den 2 april reste Branting till Ryssland för att utöva inflytande i denna riktning. En annan högersocialdemokrat, som snart därefter for till Petrograd för att förhandla om Rysslands kvarblivande i kriget, var den franske ammunitionsministern Thomas. Men de tyska högersocialdemokraterna hyste farhågor att den ryska revolutionen skulle utvecklas vidare och att bolsjevikerna skulle ta ledningen, om inte landet fick fred. I deras uppdrag for den danske socialdemokraten Borgbjerg till Ryssland för att undersöka möjligheterna för en tyskrysk separatfred sluten med den provisoriska regeringen. Genom att han anhölls på den ryska gränsstationen fick han i särskild grad uppmärksamheten riktad på sig. Under återresan utsattes Borgbjerg i Stockholm för ett veritabelt förhör av Branting i närvaro av Vandervelde, före detta ledare i Andra internationalen.

I Sverige hade det socialdemokratiska partiet då redan splittrats och ett vänstersocialdemokratiskt parti bildats. Det parti som sen kom att bli Sveriges Kommunistiska Parti och ur vilket dagens Vänsterparti bröt sig ur som en minoritetsgrupp år 1929 då man tog samma namn som ursprungspartiet. Det senare bytte senare namn till Socialistiska Partiet (vilket inte är samma parti som dagens parti med det namnet).

Hemma i Sverige utbröt uppror mot höga matpriser och brist på mat:

Det revolutionära uppsvinget våren 1917

Måndagen den 16 april lämnade arbetarna i Västervik mitt på dagen sina arbetsplatser och samlades till ett stort möte. Detta ställde krav på fler påbrödskort till de arbetande, inställd skatteindrivning hos låglönade och kontroll över brödsädens förmalning. Av regeringen krävde mötet att livsmedelsexporten skulle stoppas, levnadsstandarden skulle återställas till 1914 års nivå, åttatimmarsdag införas och årsinkomster upp till 3.000 kronor bli skattefria.

Västerviks arbetare valde en ”16-aprilkommitté” och manade arbetarna i det övriga landet att följa deras exempel. Detta gick så mycket lättare, som västerviksarbetarna vann omedelbara framgångar för sin aktion. Folkhushållningskommissionen sände genast 2.000 påbrödskort, mjölpriset sänktes från 12 till 8 öre per kilo, de låglönade fick billigare ved, och kvarnarna förband sig att rensa säden bättre. Detta vanns genast vid uppvaktningarna under dagen och rapporterades till det fortsatta mötet senare på kvällen. Sedan meddelades undan för undan om nyvunna prissänkningar.

En våg av hungerdemonstrationer gick över landet den veckan. En massdemonstration i
Kalmar dagen därpå fördrev potatisspekulanterna. Samma dag demonstrerade 2.000 arbetare i Hofors för bröd och högre löner. I Västerås och Norrköping utbröt allmänna strejker med massdemonstrationer, i Nässjö och Katrineholm var också tusenden i rörelse. Särskilt aktiva var kvinnorna. Redan på tisdagen fick en demonstration av 400 arbeterskor i Karlstad löfte om mera bröd och potatis samt varm mat på arbetsplatserna. Även i Stockholm, Malmö och andra städer ägde stora kvinnodemonstrationer rum.

Under måndagens demonstrationer i Västervik blev ett par bagerier spontant länsade på bröd. På andra håll, Härnösand, Kungsbacka o. s. v., förekom det att demonstranterna organiserat tog hand om spekulanters livsmedelslager och realiserade dem till de fastställda maximipriserna. Som regel var det de vänstersocialistiska organisationerna, ibland tillsammans med ungsocialister och syndikalister, som tog initiativet. I Halmstad enades alla arbetarorganisationer och 10.000 arbetare, d. y. s. alla, kom till Stora torg.

Som förut sökte myndigheterna sända militär mot demonstranterna. Det första svaret gavs i Västerås, där 600 soldater i uniformer samlades till solidaritetsdemonstration för de strejkande arbetarna. När polis sändes mot soldaterna blev dessa i sin tur skyddade av arbetarkolonner. I Boden, Falun, Östersund, på Skeppsholmen och många andra förläggningar förekom myterier. Soldatdemonstrationer förekom i snart sagt varje regementsstad. En officer hade redan tidigare blivit skjuten inför trupp i Boden och för att undanröja beviset för vem som sköt avlossade alla i kompaniet därefter var sitt skarpt skott. Till Seskarö sändes militärmanskap och sattes in mot befolkningen, som jagat bort myndigheterna, befriat de arresterade och bland annat upphävt ransoneringarna. Soldaterna vägrade även där att lyda order, och en del lät arbetarna ta gevären och deserterade.

Överkommendanten i Stockholm förbjöd de värnpliktiga att bevista ”socialistmöten”. Mot förbudet uppstod soldatdemonstrationer. I ordnade led gick en soldatdemonstration till ett socialdemokratiskt klubbmöte i Södra folkets hus, där man efter tal av Linderot och Ljungberg bildade Föreningen Soldater och Arbetare i Stockholm. Liknande föreningar bildades sedan i Göteborg, Karlsborg, Vänersborg och andra förläggningsorter. Det förekom att soldater och arbetare gemensamt försvarade sig mot polischocker.

I brist på initiativ från organisationsledningarna uppstod på söndagen, den 22 april, i Göteborg spontana demonstrationer, vilka polisen sökte skingra med chocker. Dagen efter uppstod som svar på detta strejker och organiserade demonstrationer med 15.000 deltagare, inför vilka syndikalister och vänstersocialister talade. När det ett par dagar senare blev enhetliga manifestationer av alla arbetarorganisationer samlades omkring 50.000 framför rådhuset.

I Stockholm demonstrerade arbetarna till riksdagshuset lördagen den 21 april. De kom direkt från alla de större arbetsplatserna utan att något organiserats i förväg. I riksdagen diskuterades livsmedelsfrågan och Branting talade i kammaren just när de 20.000 arbetarna anlände. Per Albin Hansson började tala till massan om ”arbetarnas önskemål”, då den genast replikerade, ”Nej, fordringar!” – Vårt första krav är mera bröd, rättade sig Hansson och fick applåder. De övriga kraven tillkom genom att talaren föreslog en del, andra ropades från massan och blev noterade. På det sättet uppstod följande lista på fordringar: Slut på hungerpolitiken, uppgörelse med England, stoppande av all livsmedelsexport, större brödransoner för arbetarna, lägre brödpris, gryn utom ransoneringen, billigare mjölk, sänkt potatispris, mera gas, lag mot hyresocker samt allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Detta blev de krav som till en början framfördes i demonstrationerna över hela landet. Framförallt tillkom dock på övriga möten kravet på åttatimmars arbetsdag. Kravens tillkomst är betecknande för Hanssons metod. Den ansvars- och principlöse opportunisten blir plötsligt radikal om det är nödvändigt för att hålla greppet över massorna i en revolutionär situation.

Det var konkreta krav, som massorna själva fått vara med att utforma. Branting kom sedan och höll ett lugnande tal, i vilket han sökte intala de församlade att ”de styrande med god vilja skall kunna övervinna de svårigheter vårt land råkat i”. Han hade ännu inte övervunnit borgfredstongångarna. Massorna ropade emellertid på en talesman för vänstersocialisterna. Inför denna första stora spontana hungerdemonstration i huvudstaden, som framför allt annat ropade på mat, framträdde så Lindhagen och förklarade att folket kräver inte bara bröd ”utan också frihet och fred … Världsfreden och världsdemokratin är det stora yttersta målet”. Branting tog naturligtvis tillfället i akt att hålla ett nytt anförande efter Lindhagen, vars tal var betecknande för honom och hans världsfrånvända idealpredikningar också inför hungrande människor, som ville veta vad de skulle göra just då för att få mat. Mötet utmynnade i att Hansson valdes till chef för en deputation och tills vidare förmådde att behålla initiativet. Det i februari valda vänstersocialistiska arbetsutskottet framträdde över huvud taget inte med några riktlinjer för massorna, som gått ut i kamp mot de styrandes svältpolitik.

I slutet av april gjorde Socialdemokratiska ungdomsförbundets verkställande utskott sig till tolk för den kraftiga opinion som uttryckts på de otaliga dagliga manifestationerna runt om i landet och begärde, med instämmande av västerviksarbetarnas aprilkommitté”, att Landsorganisationen såsom arbetarnas fackliga huvudledning skulle sätta in hela den svenska arbetarklassens kraft för de uppställda kraven ”genom en allmän, hela landet omfattande arbetsnedläggelse”. Bland de väl utformade kraven var åttatimmarsdagen, bostadsfrågans reglering, amnesti för politiska fångar och straffrihet för militärer och arbetare, som deltagit i demonstrationerna mot det rådande vanstyret och svälten.

Reformisterna och högersocialdemokraterna under det revolutionära uppsvinget

Denna storstrejksparoll fann en väldig resonans bland de arbetande. Landsorganisationens ledning bestormades med uttalanden från fackföreningar och demonstrationsmöten, vilka instämde i detta krav. Landsorganisationens ledning gjorde emellertid allt vad den kunde för att hejda rörelsen bland massorna och varnade ideligen för brott mot de ännu gällande förkrigsavtalen. Men det revolutionära uppsvinget fortsatte oemotståndligt att stiga.

Revolutionen i Ryssland och strejker i Tyskland stimulerade rörelsen i Sverige. Reformisterna var allvarligt bekymrade och nu insåg riksdagsgruppens förtroenderåd med Branting, Palmstierna, Rydén, Sandler med flera att goda råd var dyra. De tog initiativet till ”1917 års arbetarkommitté”, som bildades den 7 maj med Branting som ordförande och som ledamöter Thorsson och Rydén från förtroenderådet, Möller och Hansson från partiledningen samt Lindqvist och Söderberg från landssekretariatet.

Dess första åtgärd var att rikta ett upprop till Sveriges arbetande folk, skickligt utformat så att de pågående dagliga aktionerna skulle inriktas på att begära en författningsrevision. Vidare utsände den en varning mot den allt vanligare praxisen att de demonstrerande arbetarna åsidosätter de lokala myndigheterna, själva tar hand om exempelvis livsmedelsfördelningen och tillämpar de fastställda maximipriserna.

Den 17 maj sammanträdde LO:s representantskap för att ta ställning till situationen, medan aktionsrörelsen ännu var i växande och kravet på storstrejk fortsatte att stiga. Lindqvist rapporterade varför landssekretariatet funnit det opportunt att gå med i 1917 års arbetarkommitté. Landssekretariatet hade helst önskat stanna utanför, förklarade han, men det befarade att partiledningen då skulle kunna falla till föga för massornas krav på storstrejk, som ju ”vi” skulle få bära följderna av. Förresten hade Lindqvist redan lyckats avvärja att möjligheten av en storstrejk blivit omnämnd i arbetarkommitténs upprop, såsom ursprungligen var föreslaget.

De närvarande fackförbundsledarna var väl medvetna om stämningen bland arbetarna och om att dessa när som helst var beredda att gå ut i en storstrejk, vilken såsom Lindqvist yttrade ”under nu rådande situation givetvis endast är början till något mera”. I Stockholm lade byggnadsarbetarna ned arbetet.

Överallt i landet utlyste arbetarna själva strejker utan att meddela förbundsledningarna. Situationen i Malmö beskrevs som alldeles hopplös ur deras synpunkt. Men flertalet i representantskapet, främst Nils Persson och förtroendemannen i Handels J. A. Lundgren, båda från Malmö, kritiserade landssekretariatet för att det gått med i arbetarkommittén.

Representantskapet fattade två beslut. För det första beslöt det att rikta en ”maning till landets arbetsgivare … att genomgående bevilja arbetarna en … höjning av utgående löner”. För det andra antogs följande uttalande, som dock inte fick publiceras: ”Då inför representantskapet avgetts rapport om, att på skilda håll i landet avdelningar av till Landsorganisationen anslutna förbund tillgripit öppen konflikt i strid mot gällande avtal i avsikt att genomföra förändring i arbetsvillkor, som är i avtalen fastställda, förklarar representantskapet med bestämt avståndstagande från dessa avtalsbrytande handlingar det vara varje förbundsstyrelses oavvisliga plikt att bestämt motverka tillkomsten av dylika konflikter och att ej ekonomiskt stödja desamma.”

Bättre behövde inte bevisas att kollektivanslutningen av fackliga organisationer verkar återhållande och förlamande på ett arbetarpartis politiska handlingskraft. Partistyrelsen ville även till priset av vissa radikala uttalanden ha ledningen av rörelsen i egna händer, medan Landsorganisationens ledning framförallt ville förhindra öppen kamp. Detta återspeglades även på partistyrelsens möte i slutet på maj. C. E. Svensson, en av de pålitligaste på den yttersta högerkanten i partiledningen, frågade vad LO-ledningen tänkte göra om det i alla fall blev allmän arbetsnedläggelse: ”Kommer herrarna då att sitta med armarna i kors och låta andra ta ledningen?” Han syftade på vänstersocialisterna, som just avslutat sin konstituerande partikongress.

I maj 1917 hade vänstersocialisterna sin partikongress och under denna revolutionära period innebar det att man hade ett stort inslag av internationella gäster. Man antog också ett manifest riktat till Sveriges arbetare:

Partikongressens manifest till Sveriges arbetare

Först sedan kongressen behandlat det tillfälliga arbetsutskottets vidlyftiga förslag till program, stadgar, grundlagar för partiet och diverse allmänna uttalanden, kom frågan om den politiska situationen i landet upp till behandling vid midnatt näst sista kongressdagen. Fredrik Ströms inledning kännetecknades av rådvillhet. Han fastställde att de arbetande saknade ledning i den aktuella revolutionära kampen. Reformisternas ”1917 års arbetarkommitté” ingav inte några förhoppningar. Det nya partiet förmådde enligt det tillfälliga arbetsutskottets mening inte att ta ledningen. ”Vad vi skall göra på denna kongress, är inte gott att säga”, sade han och föredrog arbetsutskottets förslag till ett uttalande, som var allmänt och frasradikalt utan bestämda paroller eller råd till de kämpande.

Besvikelsen var stor över förslaget, och flera ombud tog ordet för att begära mindre fraser och mera konkreta anvisningar. För behandlingen av denna fråga förstärktes redaktionsutskottet med arbetarombud, bland dem en av ledarna för västerviksaktionen, Uno Grehn, och det utarbetade ett helt nytt förslag till Manifest till Sveriges arbetare (se sidan 284). I detta ställdes klart utformade paroller och fordringar, och det gav konkret anvisning på hur den fortsatta
aktionsrörelsen borde föras.

Bland de krav som ställdes var lönehöjning, åttatimmarsdag, produktionskontroll, allmän och lika rösträtt samt amnesti för de politiskt dömda. En rörelse för krav på amnesti för Amaltheamännen hade börjat, men fick nu verklig fart och ledde till seger. För första revolutionära vindpusten från öster frigavs Alfred Stern i mars, medan Algot Rosberg och Anton Nilsson under trycket av de fortsatta aktionsrörelserna fick amnesti på hösten.

Landsorganisationens ledning manades i manifestet att ställa sig i spetsen för en storstrejk för de uppställda kraven. Kongressen utgick dock från att denna maning komme att förklinga ohörd och ställde därför parollen, att företa allmän arbetsnedläggelse den dag regeringen skulle komma att besvara arbetarpartiernas interpellationer om man kunde räkna med regeringsinitiativ för allmän rösträtt och åttatimmarsdag. För den kampen manade kongressen arbetarna att bilda lokala arbetarråd.

Manifestet antogs enhälligt och med entusiasm alldeles inför kongressens avslutning. Någon diskussion på kongressen blev det inte tid till, men som tillägg till manifestet fattades dock det betydelsefulla beslutet, att partiet självt skulle ta initiativ till en enhetlig kampledning för hela arbetarklassen, om Landsorganisationen skulle vägra ställa sig i spetsen.

Redan den 17 maj 1917, dagen efter partikongressens avslutning, höll Landsorganisationens representantskap det sammanträde, som avvisade tanken på storstrejk, vilken också vissa ledande högersocialdemokrater såsom Branting och Värner Rydén inte varit helt främmande för (se sidan 253).

Stockholms nya arbetarkommun kallade då till stort arbetarmöte i Hornsbergs hage på
Kungsholmen den 20 maj, där Höglund talade för att partiet nu måste ta ledningen av
massornas aktioner och förbereda en storstrejk, sedan det blivit klart att den reformistiska ledningen inte mer leder utan avleder arbetarnas kamp. Storstrejken betecknades som det sista medlet att framtvinga en seger för arbetarnas ekonomiska och politiska fordringar.

Intressant?
Bloggat: Sommestad, Annarkia, Röda Malmö,
Borgarmedia: DN123456SVD1234GP123SVT12EX12AB,
Läs även andra bloggares åsikter om 

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!