Vänstern som ett problem för arbetarklassen/folket

Jan Wiklund har på Folkrörelsebloggen formulerat en kritik av vänstern och dess förhållande till folkliga rörelser som jag till vissa delar kan instämma i. Jag tycker kritiken förtjänar att läsas av fler så jag tänker återpublicera delar av den här. Jag håller med om mycket, men om inte om allt och det jag inte håller med om ska jag återkomma till i ett eget inlägg i frågan vid ett senare tillfälle. Det viktigaste som Jan Wiklund uttrycker har han delat upp i punktform:

  1. Kärnan i problemet är att “vänster” numera är identitetspolitik istället för intressepolitik, även bland dem som annars kritiserar identitetspolitik. Det står inte längre för något politiskt kollektiv som är sammansvetsat av en gemensam kamp för något. Det är en avgränsning av “oss” som har strukturerat våra analyser av samhället på ett visst sätt istället för “oss” som förtrycks av detta samhälle. En avgränsning av “oss” som har ungefär samma smak, ungefär samma referenser och ungefär samma minnen. En avgränsning som har ett par konkreta nackdelar.
  2. Dels drar det gränserna på fel ställen – man uppmanas solidarisera sig med någon enligt egen uppfattning vänsteristisk statstjänsteman eller företagare inom kulturbranschen istället för med folk som hotas av arbetslöshet, konkurs eller utförsäkring, för att inte tala om kristna eller muslimska sluminnevånare eller småbönder. Vilket försvagar motståndet mot den utplundring folkmajoriteten utsätts för. Vi får smala mobiliseringar baserade på ideologisk och/eller kulturell samstämmighet istället för breda baserade på gemensamma intressen.
  3. Dels ger den alltför mycket politisk hävstångseffekt åt dem som formulerar dessa analysstrukturer, på bekostnad av dem som deltar i eller rentav leder de konkreta försvarsstriderna för förtryckta, utsugna och/eller diskriminerade grupper och/eller klasser i dagens värld. Förutom att detta alltför mycket gör baksätespassageraren till förare (och därmed gör fordonet mer svårstyrt) har det den t.o.m. utifrån de vänsteristiska utgångspunkterna själva lite tvivelaktiga effekten att iländernas medelklass tilldelas en nyckelroll den inte förtjänar. Det är ju den som har mest tid att analysera och störst makt att sprida resultatet av sina analyser. Kanske detta är nyckeln till vänsterns politiska svaghet idag – de är “i samma position som en ung man som lever på underhåll från en far han hatar” som George Orwell uttryckte det på 30-talet, och därför egentligen inte särskilt hett önskar någon förändring?
  4. I tillägg till detta, hur viktigt det nu är, skapar ideologiskt grundade “vi”-grupperingar problem med legitimiteten. Den som för en kamp för sina intressen kan misstänkas för mycket, men aldrig för att sakna legitimitet. Medan rörelser som hålls ihop av ideologi snabbt misstänks för att vilja konstruera ett “fall” som belyser deras käpphästar så snart de engagerar sig för något, snarare än att försvara ett direkt intresse för dess egen skull. Vilket ytterligare snävar in mobiliseringen. I viss mån är detta något man alltid tvingas leva med; alla långvariga rörelser bygger upp ideologiska intressen som utsätter dem för misstankar. Kanske det är en fråga om grad. En organisering som uteslutande är ideologisk skapar mindre legitimitet för sina frågor än en som också är sakpolitisk, medan den största legitimiteten skapas av de personer saken gäller.
  5. Det finns också problem med det konkreta innehållet i vänsteretiketten. Bakgrunden från 1789, då begreppet myntades, har en bra värdegrund – jämlikheten – även om det som betonas i etiketten är placeringen i ett parlamentarisk församling snarare än organiseringen på gatorna. Sedan dess har dessutom en massa bråte hopats, ofta utifrån konkreta konflikter som gjorde bråtet logiskt då det formulerades, men som med tiden har blivit mer en samling traditioner som inte har med dagens verklighet att göra.
  6. Till de mest tvivelaktiga hör den entusiastiska uppslutningen bakom “utvecklingen” och “moderniteten”, abstrakt sett, som när den ska konkretiseras alltför ofta är identisk med kapitalismens senaste och mest effektiva utsugningsmekanismer, vars bekämpande man på det sättet har komplicerat. Man kan peka på tvåhundra års hets mot bönder som “outvecklade” och “primitiva”, man kan peka på artonhundratalets entusiastiska uppslutning bakom den som “progressiv” uppfattade kolonialpolitiken, man kan peka på decennier av stöd för 1900-talets funktionsuppdelande och därmed segregerande stads­byggnadspolitik, man kan peka på den idag tack och lov mildrade traditionen av teknikvänlighet oavsett vad tekniken har använts till och i vems händer den ligger. Grunden är förstås ett alltför okomplicerat anammande av upplysnings­traditionen med dess kapacitet för såväl egenutvecklad förståelse som auktoritärt pådyvlande av den bildade medelklassens fördomar.
  7. En annan av de tvivelaktiga traditionerna, en som kanske direkt följde ur det parlamentariska ursprunget, är den extrema och överdramatiserade betoningen av statsmakten – antingen på socialistiskt vis okomplicerat anammande eller på anarkistiskt vis lika okomplicerat avvisande. Den socialistiska traditionen är väl den dominerande (med den anarkistiska som en negativ spegelbild): kampen för det goda samhället som upprättande av den goda staten, via ett parti. Den totalt överdimensionerade roll detta ger profes­sionella eller halvprofessionella partifunktionärer och deras ur allmänhetens synpunkt obskyra köpslående om fördelar för respektive varumärke är välbekant för dem som har någon erfarenhet av folkrörelsepolitik
  8. En ofta uppmärksammad och ofta beklagad effekt av denna strategi är just slagsmålet mellan olika varumärken, olika “partier”, med anspråk på att vara just den aktör som ska upprätta denna goda statsmakt. För de mer väletablerade partierna lurar förstås hoppet om välbetalda statstjänster som en orsak bakom copyrightstriderna, för de icke så väletablerade är bevekelsegrunderna mer svårfunna. Inom folkrörelsepolitiken är förvisso inte organisationsegoism något okänt, men vanligare är att man delar upp sig och var och en gör vad den anser sig bra på, varpå man samarbetar då båda anser sig tjäna på det. Ömsesidiga fördömanden i princip är tack och lov ovanliga; däremot regel hos vänsterns statsbyggarsekter. Det måste finnas något i organisationsformen som lockar fram sådant fokus på exkludering snarare än inkludering. Kanske att det är fråga om ett nollsummespel – de är imaginära strider om imaginära mandatfördelningar i den imaginära goda staten?
  9. Ett annat praktiskt problem med statsmakt/partistrategin är att om man föreställer sig sitta inne med den exklusiva Nyckeln till det Goda Samhället tenderar man att uppträda lite föraktfullt och besserwissrigt gentemot andra politiska aktörer, som den enda som egentligen har full legitimitet. Överlägset värst är givetvis de som har nått någon sorts framgång i egenskap av regeringsparti, men egendomligt nog uppträder gärna också de som inte har haft någon framgång över huvud taget någonsin på det viset. Detta är givetvis något som hindrar gott samarbete till gemensam fördel; i ett politiskt samarbete kan det inte finnas någon statusskillnad utom kanske den som bygger på vad var och en faktiskt bidrar med.
  10. För den som invänder att även denna text utmärks av besserwisseri vill jag svara att jag inte riktar mig mot någon organisation utan mot en strategi (eller kanske resterna av en strategi…) som har visat sig vara ofruktbar. Dels på lång sikt: frukten av tvåhundra års vänsterpolitik i form av iländernas välfärdsstat är klart på retur, och i form av uländernas socialistiska statsbyggande är frukten ännu mer maskäten. Och dels på kort sikt: nytändningen av vänsterpolitiken från 1965 och framåt har inte uppnått något som helst bestående, utom kanske lite roliga kampminnen. Den stora uppslutningen kring traditionell vänsterpolitik som råder på rörelsescenen och framför allt bland dess mest engagerade och aktiva deltagare är därför dysfunktionell.
  11. Det värdefullaste kan behållas. Jag talar förstås om 1789 års försvar för jämlikheten. Resten bör ses som historiskt förklarliga men ofta föråldrade positioneringar, som kräver god argumentation för att tillämpas idag. Det är givetvis fullt acceptabelt att också behålla till exempel den marxistiska teorin – om man också accepterar andra teoretiska ramar som fullt likvärdiga.
  12. Men framför allt: kan man inte sluta upp med den tröttsamma identitetspolitiken – “vi inom vänstern” (på sitt sätt lika tröttsamt som “vi muslimer”, och ganska likt) – och utgå från den socialaidentitet som man råkar tillhöra istället? Bidra till en folklig politik mot den nyliberala utplundringen? Som utgår från att alla som vill kämpa har samma legitimitet och begriper lika mycket? Som rymmer alla drabbade, oavsett vilka tolkningsstrukturer de hänger sig åt nu innan vi har börjat? Och förlita oss på att den gemensamma tolkningsstruktur som utvecklas efterhand kommer att vara god nog?

Jag har skrivit om dessa frågor tidigare i en rad inlägg:

Läs också Björn Erikssons (tidigare ordförande i Miljöförbundet och f.d.medlem i Socialistiska Partiet) skriverier i ämnet:

Intressant?
Bloggat: Björnbrum, Frances,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements