Socialistiska Partiet: På S-fronten intet nytt

Efter en process som får ett påveval att framstå som en skola i demokrati krönte Socialdemokraternas verkställande utskott en av sina egna medlemmar till ny partiordförande, IF Metalls ordförande Stefan Löfven.

Internt hyllas nu denne rejäle, facklige sosse redan som frälsare, om än något ansträngt från fackföreningar som Kommunal som han stötte sig rejält med i frågan om kvinnopotter i senaste avtalsrörelsen. Men Löfven är mycket långt från någon klasskampsinriktad fackföreningsaktivist. Hans toppstyrda ledarskap inom IF Metall har som främsta ledstjärna haft tanken att det som är bra för storföretagen är bra för löntagarna. Det svenska kapitalets vinster (under kodordet “konkurrenskraft”) har varit det lösenord som löner, arbetsvillkor, miljö och internationell solidaritet underordnats.

När Mona Sahlin i sitt avskedstal ville öppna den socialdemokratiska dörren på ännu vidare gavel för borgerlig politik visste Löfvens entusiasm inga gränser, inte ens i en facklig grundbultsfråga som A-kassan: “Det var ett väldigt bra tal. Hennes stora styrka var att hon vågade ta upp frågor där vi behöver en förändring, som A-kassan. Hon tog upp betydelsen av att se A-kassan som en omställningsförsäkring.” Och det var ingen tillfällighet. För, som partisekreterare Jämtin helt riktigt sa när Löfven presenterades som ny partiordförande, innebär valet av honom inte någon politisk förändring.

Det är heller knappast någon slump att SAP samma dag som VU utropat Löfven till partiordförande godkände regeringen Reinfeldts uppslutning bakom EU:s nyliberala “stabilitetspakt”. Löfven var som ordförande i “Fackliga röster för Europa” en av Ja-sidans mest okritiska kampanjmakare, känd för bevingade uttalanden som att “EMU ökar det politiska inflytandet på marknadens bekostnad.”

Socialdemokraternas kris har aldrig handlat om fel partiordförande. Den är mycket djupare än så och beror på partiets långsiktiga anpassning till den nyliberala politiken och den egna organisationens omvandling från folkrörelse till reklambyråanpassad yrkespolitik.

Nej, valet av Stefan Löfven till ny S-ordförande kommer sannerligen inte att innebära den politiska förändring som svensk arbetarrörelse är i så stort behov av. Men så kommer en sådan förändring heller inte att starta i det socialdemokratiska partiets verkställande utskott. Den kan bara växa fram underifrån bland aktivister i fackföreningar och andra folkrörelser, i hård motsättning mot dem som idag lever gott på att företräda en borgerlig politik inom arbetarrörelsen.

Socialistiska Partiets VU
26 januari 2012

Intressant?
Bloggat: Internationalen, Mullvaden, Jinge, Röda Lidköping, HBT-sossen, Claes Krantz,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Anonym

    Jag är ledsen men ni har fel. Löfven får starka förtroendesiffror! http://www.expressen.se/nyheter/1.2692480/stefan-lofvens-nya-supersiffra

    Givetvis finns den politiska dimensionen, men person blir alltid viktigare i en individualiserad värld. 

    Detta är första gången på länge jag som liberal ser hoppfullt på (s) som parti. 

    Hopplösa fall som Sahlin mfl förblir förhoppningsvis en parantes i partihistorien. 

    /*provokation och off-topic, borttaget*/ #AS

  • Jag vet inte vad det är för fel på dig. Men nåt är det. Man kan inte ha fel om något man inte har en åsikt om.

    Jag har ingen åsikt om Löfven är populär eller inte. Jag tror att han inte har stöd och det tror jag fortfarande. Jag tror också att sossarnas opinionssiffror kan stiga med Löfven vid rodret.

    Jag har ingen aning om hur det ser verkligen ut generellt och har heller inte uttryckt mig om det. Ingenting i den undersökningen säger dessutom nånting om stödet bland metallarbetare eller inte. Fullständigt betydelselös undersökning ur det perspektivet.