Kapitalet dödar konsten

Under rubriken Så dödar kapitalet konsten skriver Birgitta Rubin följande i DN:

För mig är dessa exempel uttryck för samma sak; en yrvaken vrede över konstvärldens förbluffande snabba strukturomvandling, där nya maktförhållanden drivits fram av en sanslös kommersiell boom som påverkar allt och alla i branschen. Jag som har följt utvecklingen på konst- och auktionsmarknaden ända sedan ”det glada 80-talet”, och såg den dåvarande boomen på nära håll, är ändå skakad över med vilket fart och kraft konstspekulationen tilltagit på senare år. Enbart försäljningen av nutida konst åttadubblades på den internationella auktionsmarknaden 1998–2008, en acceleration som inte ens den världsomfattande finanskrisen mer än tillfälligt stoppade.

Förenklat hänger detta ihop med globaliseringen, som resulterat i att större och helt nya grupper blivit ofattbart rika på allt från hedgefonder och telecom till olja och vapen. Dessa statustörstande ”världsmedborgare” hänger sig åt omåttlig lyxkonsumtion – vilket gett svallvågor även på den internationella konst- och auktionsmarknaden. Allra mest fart är det där inkomstklyftorna är som värst. Kina är nu världsledande vad gäller omsättning på konstauktioner – från 5 procent år 2006 till i dag drygt en tredjedel av den totala marknaden.

I denna scenväxling talar vi inte längre om miljonärer utan om miljardärer, med en glupande aptit på konst. Här byter vi också gamla mästare och impressionister mot moderna klassiker och samtidskonst. Och ersätter stor med mega framför konststjärnor, studior och samlare, mässor, gallerier och auktionshus.

Allt detta i en olycklig kombination med att regering efter regering i finanskrisers spår och i nyliberal anda har monterat ner och/eller villkorat kulturstödet. En minskad andel offentlig finansiering har mer eller mindre tvingat konstinstitutioner att ”sova med fienden”: att tänja på etiska gränser och kvalitetsbegrepp, under påtryckningar av kommersiella krafter.

Hon skriver det inspirerad av Occupy Wall Street och dess avläggare Arts & Labor som agerar mot kommersialisering och varufieringen av konsten och konstens uttryck. Bland annat genom en kupp mot Whitney Museum of American Art och Whitney Biennal:

We object to the biennial in its current form because it upholds a system that benefits collectors, trustees, and corporations at the expense of art workers. The biennial perpetuates the myth that art functions like other professional careers and that selection and participation in the exhibition, for which artists themselves are not compensated, will secure a sustainable vocation. This fallacy encourages many young artists to incur debt from which they will never be free and supports a culture industry and financial and cultural institutions that profit from their labors and financial servitude.

The Whitney Museum, with its system of wealthy trustees and ties to the real estate industry perpetuates a model in which culture enhances the city and benefits the 1% of our society while driving others into financial distress. This is embodied both in the biennial’s sponsorship – represented most egregiously in its sponsorship by Sotheby’s, which has locked out its unionized art handlers – and the museum’s imminent move to the Meat Packing District, a neighborhood where artists once lived and worked which is now a gentrified tourist destination that serves the interests of the real estate industry.

We therefore call upon the Whitney in its centennial year to end the biennial and to support the interests of art workers over the capital interests of its trustees and corporate sponsors. As the Declaration of the Occupation of New York City states, “We come to you at a time when corporations, which place profit over people, self-interest over justice, and oppression over equality, run our governments.” Art institutions have come to mirror that ethos. We therefore call upon the Whitney to terminate its collusion with this system of injustice and use its resources to imagine sustainable models of creativity and culture that are accessible not just to Americans but to people around the globe.

En som är inne på samma spår som Rubin och Arts & Labor är konstprofessor Jeff Werner i Göteborg som i GP har skrivit att vi borde sluta krama kapitalets konst:

Oroväckande är även den nya forskning som visar att konstmarknaden utvecklas mest i samhällen som är ojämlika. I länder där de fattiga blir fattigare och den rikaste promillen av befolkningen alltmer snuskigt rik. Man vill ju annars gärna tro att konsten mår bäst i samhällen som befinner sig i sund ekonomisk tillväxt, som ger många möjlighet att fördjupa sig i den. Och som ger goda konstnärer inkomster. Men något sådant samband tycks inte finnas. Det är ökad ojämlikhet, inte ekonomisk tillväxt, som leder till högre priser.

Därför har konstmarknaden under det senaste decenniet blomstrat i länder som Kina, Storbritannien, Indien och USA. Och i Sverige. För, som ny statistik från LO visar, i Sverige har de ekonomiska klyftorna ökat kraftigt sedan 1980. Då tjänade makteliten fem gånger så mycket som en industriarbetare. Idag tjänar den sjutton gånger mer. En procent av Sveriges befolkning äger 25 procent av förmögenheterna. Samtidigt har även konstmarknaden vuxit så den knakar. 1998–2008 åttadubblades försäljningen på landets auktionshus. Samtidskonst tillhör det som går bäst.

Konsten urarmas på detta sätt, konsten blir något för makten, för eliten, konsten blir innehållslös, ett spekulationsobjekt och samlarobjekt för de rika. Det innebär också att konsten dör. Det kunde varit på annat sätt. Något jag har för avsikt att återkomma till.

Intressant?
Läs mer: SR, Kulturiväst, Axess, Copyriot, ArbB, Fria,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements