I Sverige fanns en gång i tiden ett program för tillverkning av kärnvapen, atombomber. En del i detta var forskningsreaktorn i Ågesta söder om Stockholm. Vid denna reaktor producerade en del plutonium. Användningsområdet för plutonium-239 är i stort sett ett enda, tillverkning av kärnvapen. Efter att Ågestareaktorn lagts ner 1974 så har plutoniet förvarats på olika ställen i Sverige, de seanste 19 åren på anläggningen i Studsvik för att i februari i år skeppas till USA via Vallhamn på Tjörn.
USA har garanterat att plutoniet inte ska användas för att tillverka kärnvapen. Det är en garanti som jag har svårt att tro på. Å andra sidan är plutonium något som många regimer i världen gärna vill komma över och en förvaring i Sverige kanske inte är helt säker. En förvaring i USA är eventuellt säkrare men jag undrar över det också.
Transporten av plutoniet genom Sverige från Studsvik till Vallhamn genomfördes under högsta sekretess och inte ens de 150 västsvenska poliser som bevakade transporten visste vad det handlade om.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Plutonium, Kärnvapen, Ågesta, Studsvik, Atombomb, Vallhamn, USA, Tjörn, Miljö, Krig, Samhälle, Politik
USA har en enorm plutonium stockpile som de inte vet vad de ska ta sig
till med, antagligen hundratals ton. Vill de bygga fler laddningar torde
de ta av den. 3 kilo svenskt plutonium lär varken göra till eller från.
3 kilo räcker för övrigt inte ens till en endaste laddning, om jag inte
missminner mig, det krävs snarare dubbelt eller tre gånger så mycket.
Den kritik man kan rikta mot Bildt är att Sverige genom att avhända sig
plutoniet minskar sin framtida handlingsfrihet. Tänk om säkerhetsläget i
vårt närområde är helt annorlunda om 20 år, och vi vill skaffa egna
kärnvapen igen? I så fall skulle det där plutoniet komma väl till pass.
Okej, vad det gäller din ståndpunkt om USA och lager av plutonium. Jag har inte kollat upp det så jag får lita på dig.
Men oavsett säkerhetsläget så anser jag att man inte ska ha kärnvapen.
Påståendet att plutonium bara har en användning är inte korrekt. I huvudsak så har det två användningar, som kärnbränsle eller som kärnladdningar även om det också finns andra användningar av olika plutoniumisotoper (Pu-238 har exempelvis använts som energikälla i rymdsonder, pacemakers mm). Det plutonium som skickas till USA kommer slutligen att bli bränsle och användas av kärnkraftsreaktorer vilka förbrukar en del av plutoniumet och förändras isotopsammansättningen så att det blir olämpligt att använda i vapen.
Förvaringen i USA är säkrare än i Sverige då de redan förvarar stora mängder av dessa material, likaså gör Ryssland i väntan på att det ska kunna ”förstöras” i kärnreaktorer. I USA väntar man på att en ny MOX bränslefabrik ska tas i drift i Savannah River. Detta är en del i nedrustningsavtalet med Ryssland.
Något intresse av att göra kärnladdningar av det plutonium Sverige skickat har man inte även om det säkerligen skulle kunna räcka till en bomb (ca 3 kg/laddning ska vara möjligt med avancerad teknik). USA har stora lager med plutonium som har bättre kvalitet (högre halt Pu-239) som man kan använda istället.
GTRI som denna överföring av plutonium är en del av är en efterföljare av CTR som gick ut på att hjälpa Ryssland att ta hand om vapenmaterial i forna Sovjet så att inget av dessa material hamnar på villovägar.
Hur många reaktorer finns det i världen med plutonium som bränsle? Svaret är väl att det inte finns en enda. Så, det finns egentligen bara en användning (i rymdsonder används en annan isotop än den som används i kärnvapen).
Svaret är att det finns ett 30-tal reaktorer i Europa som kan använda MOX-bränsle.
Men inte en enda i USA där det till och med är förbjudet. Huvuddelen av de 30 finns i Frankrike (Kanske alla) och de få som kör med MOX använder MOX blandat med uran (oftast 25% MOX). I praktiken har jag alltså ändå rätt, även om jag i detalj har fel. Men det är en bisak utan betydelse för mitt inlägg. I USA kan man bara använda plutoniet till kärnvapen.
Nej det är inte en bisak utan betydelse. Läs på om MOX-anläggningen i South Carolina, the Savannah River site. Dessutom är det svenska plutoniumet (inte plutoniet) av betydligt sämre kvalitet än det som USA redan har mängder av. På vilket sätt påverkar detta USAs möjlighet att tillverka stridsspetsar?
Jo det är en bisak i mitt inlägg och en bisak i verkligheten. Det är så vitt jag olagligt att använda plutonium i civila reaktorer i USA. Anläggningen i Savannah byggdes för att tillverka material till kärnvapen och MOX-fabriken finns inte än. Kanske står den klar 2020. För mig är det ointressant och i förhållande till mit inlägg är det komplett ointressant. USA har sagt att man inte ska använda plutoniet till vapen. Jag tror inte på sådana garantier då ingen vet vad som händer om några år. Kanske USA börjar kärnvapenupprusta igen?
Stämmer att de inte får använda plutonium i civila kärnkraftverk i USA. Det är liksom en del i det icke-spridningsavtal som USA skrivit under. MOX-anläggningen vid Savannah River är under full konstruktion och kommer att vara igång 2014, först som test och sedan för fullskaligt bruk senast 2020. Det framgår tydligt av DoEs webbsidor. Den byggs för att ta hand om all den plutonium som USA och som de enligt internationella avtal måste ta hand om. Det är väldigt intressant att du tycker att själva grunden till att plutoniumet öht skickades till USA är ointressant.
Du säger att du inte tror på deras garantier. Men förklara gärna vilken roll 3 kg plutonium som håller förhållandevis låg kvalitet spelar för USA som har betydligt mer och betydligt bättre plutonium själva? Om ditt svara är i stil med ”inte så mycket” så är det väl bättre att ett land som har för avsikt att omvandla en stor mängd egen plutonium att ta hand om även vårt då vi i Sverige inte har kapaciteten, mer än att förvara det som det är?
Sheldon, jag har aldrig hävdat att det svenska plutoniet spelar någon som helst roll för USA. Så varför ska jag förklara något jag aldrig påstått?
Ditt argument mot att USA tog emot plutoniumet var risken för att det ska användas till kärnvapen. Men nu säger du att det inte har någon betydelse. Svårt att bestämma dig?
Anläggningen kommer att kunna producera MOX 2014. Att fullskalig drift väntas först 2020 är en helt annan sak.
Jag säger att det inte har någon betydelse för USA, men det kan väl likförbannat användas till kärnvapen. Att man gör det behöver ju inte betyda att det har någon betydelse för USA.
Sheldon, du kanske borde studera svenska. Och logik. Att A kan användas till B av C betyder inte att A är viktigt för C. Men även om A är oviktigt för C kan C använda det till B om de vill.
Sluta kalla mig Sheldon. Du kanske skulle studera lite kärnfysik. Det plutonium som skickats håller betydligt lägre vapenkvalitet än det som USA har. För att använda det svenska plutoniumet måste det upparbetas. Knappast troligt att USA slösar resurser på det när de redan har tonvis med färdigt vapenplutonium.
Du beter dig som Sheldon Cooper. Sluta upp med det så slutar jag kalla dig det. Ingenting du påpekat har varit okänt för mig, men jag missade det med MOX-reaktorerna i Frankrike och skrev därför fel där, men man kan inte ha med allt i ett litet blogginlägg. Felet har jag åtgärdat.
Är du beredd att finansiera min studier i kärnfysik? Jag är nämligen 55 år gammal och kan alltså inte få några studiemedel. Fysik har heller aldrig varit min starka sida så jag vet inte om det verkligen är intressant för mig. Men jag är tackad för mina insatser i samband med en doktorsavhandling i fysik skriven av Mustafa Husain vid universitetet i Oslo. Jag begriper inte mycket avhandlingen som handlar om de elva dimensionerna eller nåt sånt. Men jag hjälpte honom på vägen. Teroretisk fysik på Hawking-nivå alltså.
Vad USA slösar sina resurser på vet man aldrig. Landet är ju välkänt för att slösa pengar på värdelösa saker som krig, vapen och soldater. Sen tror jag vi ska avsluta den här diskussionen nu. Vi är ju i stort överens så den känns rätt meningslös.
Teknikhistoria: Den svenska atombomben
Det svenska svampmolnet fyller himlen i Jokkmokk. Här är
kulmen på det hemliga svenska atombombsprojektet, som 1985 avslöjades i
Ny Teknik. I 25 år drev svenska militärer, politiker och högt uppsatta
tjänstemän ett projekt som slukade tiotals miljarder kronor.
Under ett kvarts sekel pågick hemlig forskning på en svensk
atombomb. Vid Försvarets forskningsanstalt började de trevande försöken
kort efter att svampmolnen skingrats över Japan. Och de sista
experimenten på vapenplutonium gjordes i februari 1972.
Under tiden hade de svenska atombombsforskarna konstruerat allt som
behövdes för att starta bombtillverkningen med ett par månaders varsel.
Den 28 augusti 1957 skakas den svenska lappmarken av en kraftig
detonation. Tryckvågen sprider sig många kilometer från
detonationsplatsen, och förstör byggnader, fordon och elektronik på sin
väg. Det största svampmolnet reser sig en kilometer över den svenska
moränmarken.
Bombtesterna i Nausta utanför Jokkmokk är det närmaste en riktig
atombombssmäll som Sverige kommer under sin tjugoåriga
kärnvapenhistoria. Syftet är att se hur natur och materiel klarade det
enormt höga trycket från en kärnvapensmäll.
Vid det första försöket 1956, med kodnamnet Sirius, detonerar tre
laddningar med det konventionella sprängämnet bonyl. Laddningarna var på
600 kilo, 6 ton respektive 60 ton, där varje ton motsvarar 600 kilo
trotyl. Året efter genomförs det andra försöket, med kodnamn Vega, där
två laddningar skjuts av. Den ena på 5 ton och den andra på 36 ton
bonyl.
Men det är den äkta varan man är ute efter. Som så många andra
nationer i världen efter andra världskriget vill även Sverige ha
kärnvapen i sin arsenal. Utan atombomber är landet ett lätt byte för
fienden, argumenterar bland andra Nils Swedlund, försvarsstabschef och
senare ÖB.
Jämfört med andra länder har Sverige en rad fördelar som gör det
möjligt att skaffa nymodigheten. Här finns obegränsad tillgång på uran,
här finns vetenskaplig och teknisk kompetens och här finns en industri
och en infrastruktur som inte sargats av kriget.
Till en början gör den svenska regeringen ett antal försök att få
tillgång till amerikansk kärnvapenteknologi. Det gäller allt från färdig
teknisk utrustning till kärnvapenmaterial och tekniskt kunnande.
Eisenhowers program
Men Sverige bemöts på samma undvikande sätt som alla andra länder som
vid den här tiden vill ha egna atomvapen. USA erbjuder sig i stället
att bidra till ett civilt, svenskt kärnkraftsprogram. Genom president
Eisenhowers program ”Atoms for Peace” får Sverige tillgång till anrikat
uran från USA, på villkor att det används i enbart energiproducerande
reaktorer. I villkoret ingår att USA får rätt att inspektera de svenska
kärnenergianläggningarna.
Amerikanerna förlitar sig på att det blir för kostsamt och för
komplicerat för lilla Sverige att bygga egna atombomber. Utvinning och
anrikning av uran kräver stora resurser, liksom konstruktion och
produktion av kärnvapen. Visserligen kan Sverige bygga egna kärnvapen i
teorin, men den amerikanska administrationen bedömer det som osannolikt
i praktiken.
Den svenska regeringen försöker då köpa färdiga kärnvapen från USA.
Men även det bemöts negativt. Visst kan Sverige få köpa amerikanska
bomber, men bara om man överger sin neutralitetspolitik och skriver på
ett försvarsavtal med USA. Och dessutom låter amerikanarna få kontroll
över hur de svenska kärnvapnen används.
Inget av alternativen lockar den socialdemokratiska regeringen. Det
enda som återstår i mitten av 1950-talet är att bygga upp ett eget
atombombsprogram, det som blir ”Den svenska linjen”. Den går ut på att
klara hela tillverkningen, från uranbrytning till färdig bomb, inom
landets gränser. Statsminister Erlander argumenterar för en svensk
bombsatsning 1954, och 1956 klubbar riksdagen igenom den svenska linjen.
Men arbetet på bomben har påbörjats långt tidigare. Foa, Försvarets
forskningsanstalt, och AB Atomenergi har sedan slutet av 1940-talet
dragit upp riktlinjerna på ett gemensamt civilt och militärt
kärnenergiprogram.
Stor svensk fyndigheter av uran
Att få tag på uran är det enklaste. Sverige har bland världens
största fyndigheter av uran, kanske den allra största i västvärlden. De
uranhaltiga skiffrarna finns i Närke, i Östergötland och runt Billingen
och Falbygden.
Foa utvecklar kort efter kriget en metod att utvinna uran genom att
bränna den kolartade kolmen, som finns i alunskiffer, och laka ut uranet
ur askan. Det första uranet kommer från Nobels gamla svavelsyrafabrik i
Vinterviken i Stockholm. Senare byggs ett utvinningsverk för uran i
Kvarntorp i Närke, och 1953 börjar fabriken producera fem ton uran om
året. En ännu större uranfabrik tas i drift i Ranstad 1965, som
levererar 120 ton uran om året från fyndigheterna på Billingen.
För att få fram material till atombomberna behövs en reaktor där uran
omvandlades till vapenplutonium. Det effektivaste sättet att få fram
stora mängder plutonium på kort tid är att använda naturligt uran i en
reaktor med tungt vatten.
En försöksanläggning för framställning av tungt vatten byggs intill
uranfabriken i Kvarntorp. Där skiljs det tunga vattnet ur vanligt vatten
med hjälp av upprepad hydrolys, där den tyngre molekylen reagerar
långsammare och blir kvar i vätskeform. Enligt planerna ska en större
tungvattenfabrik anläggas i Ljungaverk, men planerna blir aldrig
verklighet.
I väntan på eget vatten importerar Sverige tungt vatten från Norsk
Hydro. Kontakterna med Norge är goda vid den här tiden, och det norska
vattnet är inte förknippat med några restriktioner. Det hjälper till att
den norske försvarsministern och tidigare motståndsmannen, Jens Hauge,
har goda förbindelser med den svenska militären, och att Marcus
Wallenberg sitter i styrelsen för Norsk Hydro som äger
tungvattenfabriken i Rjukan.
När den första reaktorn startas 1954, trettio meter ner i berget
under Tekniska högskolan i Stockholm, är den laddad med tre ton franskt,
metalliskt uran och fem ton tungt vatten från Norge. Trots att reaktorn
körs för att maximera produktionen av vapenmaterial, ger den bara ett
halvt gram plutonium om dagen. Det räcker inte till några atombomber,
men väl till de första trevande experimenten.
Första plutoniumleveranserna
I stället är det den nybyggda reaktorn i Ågesta som står för de
första plutoniumleveranserna till Foas atombombsfabrik i Ursvik,
nordväst om Stockholm. Helt enligt bombmakarnas tidsplaner från 1958,
kommer det första plutoniet till Ursvik 1962. Därefter ska mellan ett
halvt och ett kilo plutonium levereras från Ågesta varje vecka, och 1963
ska det finnas tio kilo plutonium till den första bombprototypen.
Totalt ska Ågestareaktorn producera 30 kilo vapenplutonium.
Ågesta, som förser Farsta med fjärrvärme, är Sveriges första
kommersiella reaktor. Men de civila intressena kommer i andra hand och
den optimeras för att tillverka plutonium, bland annat byts
bränsleelementen ofta. Ändå producerar Ågesta långt ifrån så mycket
plutonium som behövs i atombombsfabriken. Det kanske räcker till ett
par, tre laddningar, men inte till det hundratal som bombmakarna
planerar.
Foa och Atomenergi planerar 1957 att bygga en eller två rent militära
reaktorer med enda syfte att producera vapenplutonium. Men projekten
rinner ut i sanden. Istället vänds blickarna mot Marviken, den civila
tungvattenreaktor som Vattenfall vill bygga på Vikbolandet utanför
Norrköping.
Den präglas redan från början av bombmakarnas intressen.
Konstruktionen anpassas för att maximera utbytet av plutonium, bland
annat genom att man sänker driftstemperaturen i härden och byter
bränslestavarna ofta under drift. Ändringarna ökar utbytet av
vapenplutonium och garanterar kontinuerliga leveranser till
bombfabriken. Och det ger Marviken kapacitet att förse bombmakarna med
80 kilo vapenplutonium om året, vilket räcker för den planerade
årsproduktionen av tio kärnladdningar.
Men Marviken blir ett ekonomiskt och tekniskt fiasko, och reaktorn
tas aldrig i drift. Bland annat har kravet på hög plutoniumproduktion
lett till en onödigt komplicerad och dyr konstruktion.
Ska man få vapenplutonium måste de använda bränslestavarna från
reaktorn upparbetas. Det sker till en början hos Foa i Ursvik och hos
Atomenergi i Studsvik. Men en större anläggning planeras i Sannäs på
västkusten, så långt från Sovjet som möjligt. Fabriken är tänkt att
ligga i ett omfattande bunkersystem djupt ner i granitberget. Men de
planerna skrinläggs 1970 samtidigt som Marviken stoppas.
Den kärnkemiska processen att extrahera vapenplutonium ur
reaktoravfall är omfattande och kräver flera radioaktiva och giftiga
steg, bland annat med olika syror, emulsioner och lösningsmedel. Den
svenskättade nobelpristagaren Glenn Seaborg, som utvecklat
Purex-processen för att framställa plutonium åt det amerikanska
atombombsprogrammet, hjälper även till med de svenska, kärnkemiska
processerna.
De allra första, grönskimrande milligramdropparna plutoniumlösning
droppar fram hos AB Atomenergi 1954. Det tar många år innan
atombombsforskarna har gramkvantiteter till förfogande. Plutoniumet
behövs för att man ska lära sig hur det exotiska och giftiga materialet
beter sig, såväl kemiskt och fysikaliskt som rent bearbetningsmässigt.
Att gjuta och svarva plutonium till atombombsladdningar är en delikat
uppgift för Foas tekniker.
Den färdiga atombomben består av ett underkritiskt, sfäriskt skal.
Sfären omges av ett traditionellt sprängmedel som, vid detoneringen,
komprimerar sfären till överkritiskt tillstånd. Runt plutoniumsfären
finns en neutronreflektor av uran som ger en effektivare explosion.
Själva kompressionen tar cirka fem mikrosekunder, och det är viktigt
att neutroner tillförs från en neutronkälla och tänder laddningen i rätt
ögonblick. Det måste ske inom någon mikrosekund när laddningen är som
mest komprimerad. Tändningen säkerställs av Foas egenutvecklade
utlösningselektronik och neutroninjektor.
Konstruktionsberäkningarna för bomben utförs i en av Europas
kraftfullaste stordatorer, en IBM 7090, som köps in av Foa i början av
1960-talet. Där simuleras bland annat hur laddningen blir kritisk, vilka
neutronflöden som krävs för att detonera bomben och vilka geometrier
som är bäst för laddningen. Med hjälp av datorn kan principerna för
bomben omvandlas till konstruktionsdata.
Experiment med plutonium
På KTH och i Ursvik görs kärnfysikaliska experiment med plutonium.
Bland annat används en stor van der Graaff-generator för att mäta
plutoniumkärnornas tvärsnitt, vilket är ett viktigt mått på
sannolikheten för en kärnreaktion. Tidigt inser man att de första
uppskattningarna, att det krävs femtio kilo plutonium per laddning, är
fel. Det räcker med sex kilo per bomb, vilket lättar trycket på den
kritiska plutoniumframställningen.
De praktiska proven görs vid Foas försöksstation i Grindsjön på
Södertörn. Där tillverkas och testas de spränglinser som pressar ihop
plutoniumsfären till en överkritisk kula. Effekten studeras med en
egenutvecklad, unik röntgenkamera där man kan följa kompressionen i
detalj med hög tidsupplösning. Bland annat försöker man öka densiteten
hos plutoniumet med högt tryck för att minska den kritiska massan och
därmed minimera behovet av vapenplutonium.
Redan i slutet av 1950-talet har bombmakarna tillräckligt mycket
kunskap för att tillverka en primitiv atombomb. Och 1965 är
konstruktionsarbetet på en avancerad laddning klart, prototyperna till
delarna finns på plats och bombmakarna har tränat på sitt hantverk. Vid
Foas anläggningar i Ursvik och i Grindsjön är i stort sett allt färdigt
för att man ska kunna montera ihop färdiga atombomber. Det enda som
återstår är ett politiskt beslut och knappt tio kilo plutonium.
Sverige har skrivit under provstoppsavtalet 1963, men Foa har färdiga
planer på att genomföra underjordiska provsprängningar i Nausta, där
försöken med bonylladdningar genomfördes några år tidigare.
Men några provsprängningar behövs egentligen inte. Den hemliga
atombombsforskningen har gjort Foa-forskarna duktiga på teoretiska
beräkningar, simuleringar och modellprov.
Bombmakarna är så säkra på sin konstruktion att de är beredda att gå
direkt till produktion, utan att provspränga en riktig bomb.
Men tiden har sprungit förbi atombombsivrarna. Det civila Sverige har
sagt nej till kärnvapen flera gånger i riksdagen, och militären har
själv börjat ifrågasätta nyttan av en atombomb.
Sannolikt händer något 1964, som förklarar det svalnande intresset
för den svenska atombomben. En god gissning är att USA, inför risken att
Sverige skaffar egna atomvapen, sträcker ut sin kärnvapensköld till att
täcka även Sverige. Uppgifter om detta är kvalificerat hemliga, men en
överenskommelse kan ha inneburit att USA lovar att skydda Sverige i
händelse av ett kärnvapenkrig.
Det skulle förklara den märkliga utbyggnaden av de svenska
landsvägsbaserna, så att de får kapacitet att ta emot USA:s strategiska
bombflyg. Och att munstyckena på de svenska lufttankningsplanen anpassas
till Nato-standard. Det förklarar också varför de amerikanska
underrättelserapporterna, som tidigare varnat för Sveriges
kärnvapensatsning, plötsligt tonar ned risken.
Fokus på nedrustning
I mitten av 1960-talet når den svenska kärnvapenforskningen sitt
maximum, och klingar därefter av. I stället läggs fokus på
internationell nedrustning, vilket ger bombmakarna nya, viktiga
arbetsuppgifter.
När 1960-talet närmar sig sitt slut, efter tjugo års storsatsning på
en svensk atombomb, finns bara rester av programmet kvar. I Ursvik
förvaras fortfarande ett knappt kilo vapenplutonium. Några hekto av det
användes vid en serie avslutande experiment i februari 1972. Tio
skalenliga modeller av riktiga kärnladdningar provsprängdes för att man
ska kunna göra de sista detaljerade studierna på hur plutoniumsfären
beter sig när den imploderar och komprimeras.
Merparten av det svenska plutoniet skickades därefter till
Storbritannien, men en liten del finns alltså fortfarande kvar i
Sverige. Dock inte tillräckligt för en atombomb.
Vid sidan om Naustasmällen 1957 är sprängförsöken i Sundbyberg 1972 det närmaste en riktig atombomb som Sverige har kommit.
Ur: Teknikhistoria nr 2 2011.
Fakta Bombvåren blev till atomvinter
1945: Den första atombomben provsprängs i USA. Bomberna släpps över Japan. Försvarets forskningsanstalt, Foa, bildas.
1947: AB Atomenergi startas för att utveckla civil kärnkraft.
1951: Foa och Atomenergi samordnar sina civila och militära verksamheter inom kärnenergiområdet.
1953: Foa formulerar ett kärnvapenprogram som omfattar produktion av tio kärnladdningar.
1954: Uranutvinning startas i Kvarntorp i Närke. Reaktorn under KTH i Stockholm börjar producera plutonium.
1955: Atomenergiutredningen föreslår ett helsvenskt kärnenergiprogram.
1956: Riksdagen beslutar om ”Den svenska linjen”, med reaktorer som
ger energi ur svenskt uran, men också plutonium till atombomber. Beslut
tas om bygget av Ågestareaktorn i södra Stockholm. Tre stora
sprängladdningar detoneras i Nausta i Lappland för att simulera en
atombomb. Socialdemokratiska kvinnor tar ställning mot atombomben.
1957: ÖB vill börja tillverka atombomber. Foa får tillstånd av
regeringen att köpa vapenplutonium från England. Riksdagen förbjuder
kärnvapenforskning. Ytterligare två sprängladdningar detoneras i Nausta.
1958: Foa bygger plutoniumlaboratorier i Ursvik, nordväst om
Stockholm som ska stå klara 1962. Designen av Ågesta för
plutoniumproduktion.
1959: Foas anläggning i Grindsjön, i Nynäshamn söder om Stockholm,
byggs ut för tillverkning av kärnvapendelar. Sverige förfogar över drygt
fem kilo plutonium. ÖB kräver att bombtillverkningen startar. Riksdagen
säger åter nej.
1963: Provsprängning av atombomb planeras i Nausta. Bombkomponenter tillverkas.
1965: Sverige står berett att inom ett halvår tillverka sin första atombomb, och därefter ytterligare två.
1966: Kostnaderna skjuter i höjden. Militären ifrågasätter nyttan av kärnvapen.
1968: Riksdagen beslutar avstå från kärnvapen.
1969: Kärnvapenförberedelserna vid Foa och Atomenergi avvecklas. Ågestas plutonium skeppas utomlands.
1972: Kärnvapenprogrammet avslutas. Plutonium provsprängs med vanligt sprängmedel.
2011: Ett tjogtal personer vid Foa håller än i dag på med teoretisk
kärnvapenforskning, och vid Chalmers i Göteborg pågår fortsatt forskning
på kärnkemi.
Jag konstaterar bara att ledarskapet och de stora kapitalägarna inom krigs och oljeindustri MÅSTE satsa på krig för att generera vinster i en döende kapitalism. Aggresiviteten med lögner och massmord är bara att konstatera. Att sverige deltar i detta…FY FAN
Ja, man kan bli upprörd för mindre.