Koppar och mässing – värdefull export

Vid sidan av järn exporterades också koppar från Sverige på 1700-talet. Kvantitetsmässigt var exporten av koppar och mässing en liten exportvara, men värdemässigt hade den större betydelse. Exporten av koppar och mässing gick främst över Stockholm, men även till viss del över Norrköping. Göteborg exporterade koppar enstaka år, exempelvis 100 ton år 1760 och då stod Abraham Grill för hela den exporten.

Export av koppar var det som gjorde att handelshuset B.M Björkman under 1700-talets sista decennium och under 1800-talets början hörde till de 10 största exportörerna totalt i Stockholm rent värdemässigt. Björkmans största konkurrent på kopparexportområdet var Wahrendorff som dock också var stor exportör på 1770-talet, men även Tottie & Arfwedsson (exporterade koppar från 1760-talet och framåt). Andra exportörer i slutet av 1700-talet var Schön (1770-talet till och med början av 1800-talet) och De Ron (från 1780-talet och framåt). Under den tidigare perioden från 1730-talet till 1760-talet stod Grill, Jennings och Lefebure för kopparexporten.

Järn var den exportvara som värdemässigt spelade störst roll i Stockholm men vissa år var det istället koppar som var värdemässigt viktigast av de förtullade varorna. Detta gällde exempelvis för handelshuset Grill år 1750 (54% av firmans totala exportvärde på 45 000 rdr det året), för Wahrendorff under 1770- och 1780-talen samt i början av 1790-talet med 48% av exportvärdet på 45 000 rdr år 1772, 50% av  72 000 rdr år 1780 och av 104 000 rdr 1790. För Schön stod koppar för 46% av exportvärdet år 1772 och 50% år 1800, för De Ron 46% av 144 000 rdr år 1780 och 38% av 95 000 rdr 1790. För Björkman var koppar den dominerande exportvaran rent värdemässigt under hela tiden som firman var verksam på 1700-talet.

Kopparexport från Stockholm, vissa år och för vissa firmor, ton
1730 Grill 30 , Jennings 13, Lefebure 2
1740 Jennings 23, Lefebure 3, Grill 1
1750 Grill 70, Lefebure 19, Jennings 10
1760 Lefebure 70, Jennings, 13, Grill 13, Tottie 3
1772 Wahrendorff 59, Tottie 22
1780 Wahrendorff 117, Tottie 58
1790 Wahrendorff 184, Björkman 145, Tottie 105
1800 Björkman 71, Bohman 27, Tottie 2
1810 Björkman 54, Tottie 16

Wahrendorff ägde bland annat kopparbruket i Garpenberg. 1758-73 synes Eikets ständers bank ha innehaft egendomen, men 1773 inköptes den K. G. Küsel och J. D. Wahrendorff. Küsels del övergick 1782 till bergsrådet S. von Stockenström.

Björkmans koppar kom framförallt från de bruk Björkman ägde i Finland som exempelvis Fiskars bruksegendom i Pojo socken samt Koskis bruk, Antskogs bruk och Orijärvi koppargruva i Kisko socken.  Utöver detta ägde Björkman också  Kimo och Orisbergs järnbruk med Oravais masugn i Österbotten. Innan Björkman köpte dessa egendomar 1783 ägdes de av bl.a. J. Montgomery som 1752 sålde till Ch. och W. Tottie i Stockholm. 1755 köptes de av John Jennings och Robert Finlay. 1778 överläts alla verken av Finlays konkursbo till J. & C. Hasselgreen i Amsterdam.

Huvuddelen av kopparproduktionen i Sverige (aldrig under 90% på 1600-talet) kom dock från Stora Kopparberget i Falun. Koppargruvan i Röros i Norge var dock större än Falu koppargruva  på 1700-talet och Norge var Sveriges stora konkurrent vad det gällde koppareexport. Även japan var en konkurrent. Stora Kopparbergets gruva var redan på denna tid ett slags aktiebolag med en lång rad delägare och de flest av de stora kopparexportörerna ägde andelar.  Fram till mitten av 1700-talet var Sverige förmodligen Europas dominerande kopparproducent, men därefter kom Storbritannien att bli ledande. Den brittiska kopparproduktionen ökade från 3000 ton i medeltal per år 1766/70 till 7 300 ton i medeltal per år 1811/15 medan den svenska låg still. Svensk koppar betaldes också sämre än brittisk och norsk. produktionenn vid Stora Kopparberget minskade kraftigt under 1700-talet och vid 1700-talets mitt producerades endast en tredjedel av vad som producerats under 1600-talet. Istället ökade produktionen vid andra gruvor, men de var i allmänhet mycket små gruvor.

Förutom i Falun fanns också koppargruvor i Åtvidabergsområdet i Östergötland. Dessa gruvor ägdes från 1781 av Adelswärdska baroniet. Men Johan Adelswärd hade redan från 1762 varit en av huvudägarna. Även i Garpenberg, Riddarhyttan, V Silvberg (Stollberg), Torskebäcken (Gruvåsen)Ljusnarsberg, och Tunaberg bröts kopparmalm på 1700-talet. Kopparverk fanns dessutom i Avesta.

Kopparproduktion (gårkoppar, renad koppar, ungefärlig årsproduktion på 1780-talet, ton)

Stora Kopparberget, 800-950
Åtvidaberg, 136
Riddarhyttan, 47
Garpenberg, 38
Tunaberg, 34
Mårtanberg, 20
Nya Kopparberget, 16
resterande (Orijärvi, Håkansboda och Gladhammar), 24

Fram till 1760-talet användes hälften av den svenska kopparproduktionen till myntning och därför var kopparhanteringen mycket reglerad. Det var därför inte så intressant för enskilda köpmän att satsa på kopparproduktion innan dess. När myntningen minskade på 1750-talet ökade exporten och när den upphörde helt (1770-talet) ökade exporten av koppar kraftigt för att ligga på totalt 450 ton per år i slutet av 1780-talet, därefter minskade den igen för att minska än mer efter 1810. Exporten av koppar gick framförallt till Storbritannien.

Förutom till myntning och export så användes koppar också för tillverkning av mässing. Mässing exporterades i form av tråd till framförallt Frankrike. Vid kontinentalblockaden 1810 upphörde denna export och den kom sedan aldrig mer igång.

I Norrköping låg ett av Sverige största mässingsbruk låg, Holmens Bruk, i slutet av 1600-talet ägt av familjen Momma (Reenstierna), men 1709 övertaget av Riksbanken. Bruket liksom större delen av Norrköping förtördes av ryssarna år 1719. 1739 såldes mässingsbruket av Riksbanken för 347 000 daler till två köpmän, Georg Spalding och Johan Forsberg. I deras ägo blev mässingsbruket det största i landet. Efter deras bortgång såldes bruket vidare 1756 till en köpman i Stockholm, Johan Henrik (Jean Henry) Lefebure (-1767) för 550 000 riksdaler. 1767 övertog dennes son Jean Lefebure bruket men vid årsskiftet 1777–1778 såldes det till den då 27-årige Elias Pasch:

Under den nye ägaren gick bruksrörelsen också avsevärt tillbaka. Ännu 1787 tillverkades 1,241 skeppund mässing, men 1792 hade tillverkningen sjunkit till hälften. Två år därefter måste också Pasch inställa sina betalningar, varmed mässingsfabrikationen för två år alldeles upphörde. Borgenärerna måste emellertid åter upptaga brukets drift, då alla försök att avyttra egendomen visade sig fruktlösa. Det hela drevs dock lamt; hela arbetsstyrkan vid bruket utgjorde 1798 ej mera än omkring ett hundra personer.

Det nya århundradet började sålunda under för bruket föga gynnsamma auspicier. Efter åtskilliga ansträngningar lyckades man år 1802 sälja det till brukspatronerna bröderna Joachim och Fredrik Wretman, och under följande halvsekel bytte det ägare ej mindre än fyra gånger. Det såldes nämligen 1811 till överstelöjtnant C. G. Reuterschiöld, 1817 till v. häradshövdingen L. M. Trozelli, 1845 till dennes son brukspatron Henning Trozelli och slutligen 1854 till Holmens Bruks & Fabriksaktiebolag

Förutom i Norrköping fanns också mässingsbruk i NyköpingSkultuna, Vällinge, Gusum, Bjurfors och Nacka. Skultuna mässingsbruk ägdes i slutet av 1600-talet av Isaac Kock-Cronström som köpte bruket 1669. 1695 hamnade bruket i kronans händer för att 1715 säljas till bröderna Claes och Petter Mattiessen.t. 1749 dog Petter Mattiessen och änkan Susanna Westerling blev ny ägare. Hennes svärson Carl Browall (1709-88), senare adlad Adlerwald, övertog bruket år 1765. 1780 brann Skultuna Bruk byggdes upp igen under ledning av Carl Johan Adlerwald, son till Carl Adlerwald. 1829 blev Wilhelm Hammarskjöld ägare genom arv och bruket ombildades till familjebolag. Bruket gick i konkurs år 1850 och 1860 bildades Skultuna Bruks Aktiebolag.

Nyköpings mässingsbruk ägdes i likhet med Norrköping av familjen Momma/Reenstierna, i detta fall tillsammans med svärsonen David Klöcker Ehrenstrahl, i slutet av 1600-talet. I början av 1700-talet lades Nyköpings mässingsbruk ner och det mesta av den export (inklusive stångjärn) som tidigare gått över staden gick därefter över Norrköping. Nacka mässingsbruk som också ägdes av Momma/Reenstierna på 1600-talet lades ner 1718. Bjurfors mässingsbruk överlevde dock längre, det lades ner 1830. Ägare av Bjurfors under delar av 1700-talet var handelshuset Wahrendorff.

Gusums bruk övertogs i slutet av 1600-talet av Georg Spalding och hans svåger M. Westerberg. Därefter tillhörde det deras arvingar och från 1712 var enbart familjen Westerberg ägare.

För att tillverka mässing behövde man importera zinkhaltiga mineraler. Man kände i västvärlden inte till metallen zink förrän vid mitten av 1700-talet, men mässing tillverkades redan på 1200-talet. För att tillverka mässing importerades zinkmalm (galmeja) från olika länder i Europa och tuttanego (zink) från Kina. Tuttanego var en värdemässigt viktig import som Ostindiska kompaniet tog till Sverige från Kina (te stod dock för ungefär 90% av det totala värdet). Dessutom importerades stenkol från Newcastle och London.

Andra källor:
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Leos Müller, The Merchant Houses of Stockholm c.1640-1800, 1998
Ostindiska kompaniet – affärer och föremål, 2000
Ivan Lind, Göteborgs Handel och Sjöfart 1637-1920, 1923
Klas Nyberg, Gösta Björkenheim m.fl., Kopparkungen, handelshuset Björkman i Stockholm 1782-1824, 2006

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!