Norrköpings handelshus på 1700-talet

Del 1 av 7 i serien Norrköpings handelshus på 1700-talet

Norrköping var en av Sveriges viktigaste städer på 1600-talet. En del av den ekonomiskt viktiga koppar- och mässingsexporten gick över staden. På 1700-talet minskade kopparens och mässingens betydelse som exportvara. Stångjärn blev istället det viktigaste och Norrköping blev aldrig nån större ort för stångjärnsexport även om det exporterades i genomsnitt 9 000 skeppund via staden i snitt per år under perioden 1728-1808. Stångjärnet kom baldn annat från Finspång, Godegård, Stavsjö och andra bruk i Östgötabergslagen. Mässingen från bruket i Norrköping och koppar från gruvorna i Åtvidabergsområdet. Mässingsexporten upphörde helt efter 1810. 1719 brändes Norrköping ner av ryska trupper och stadens återhämtning därefter var mycket svag.

Under perioden 1738-40 var Norrköping landets 10:e största hamnstad med ett utklarerat lästetal på 3 000 läster i medeltal per år. 1796-99 var det utklarerade lästetalet via Norrköping fortfarande inet mer än 3 000 läster i snitt per år.  Norrköping var då inte längre en av de 10 största hamnstäderna i Sverige. Överhuvudtaget hade andra hamnstäders export expanderat kraftigt, medan Norrköpings export stod still. Sannolikt var steden rent värdemässigt mer betydande för handlen då stadens export till stor del handlade om varor som betingade högt pris men krävde liten lastkapacitet som exempelvis koppar och mässing. Importen handlade sanolikt också delvis om samma typ av varor (ex. galmeja), men i mindre utsträckning än vad som gällde exporten.

Norrköpings staganation avspeglar sig också på dessa handelshus. I början av 1700-talet fanns fortfarand emånga viktiga och stark handelshus i staden. De flesta av dessa hade sin grund i koppr- och maässingshantering men några även inom järnhanteringen. Andra sysslade främst med export. Bland äldre handelshus fanns Hultman (Adelswärd), Forsberg, Spalding, Westerberg, Jancke med flera. Trots Norrköpings stagnation under 1700-talet tillkom dock ett antal framgångsrika handelsmän såsom Eberstein, Ringborg, Lindahl, Ross, Gartz och andra. Även en del stockholmsköpmän exporterade varor över Norrköping (Lefebure exempelvis)

Staden blev dock framförallt en industristad med tre sockerbruk, textilindustrier och tobaksfabriker vilket föranledde import av dessa varor till staden. Familjer som Swartz och Speet (Ehrenspetz) kan nämnas. En nog så viktig sysselsättning för stadens handelshus. Från mitten av 1700-talet gick  också 3-5% av spannmålsimporten via Norrköping och Nyköping. Det mesta av detta importerades via Norrköping.

Andra källor:
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by Qumana

Series NavigationLindahl och Jancke – Ostindiska, textifabriker och tobak >>
Advertisements