Boknytt
Mina vackra gener
Lone Frank
Fri Tanke
Gener tillbaks i politiken
Släktmässigt har jag 50 procent risk att drabbas av Alzheimer. Ett gentest ger svaret, och om, så kan jag ta bromsmediciner redan nu. Men vågar och vill jag veta? Med dagens explosiva tillgång till personlig genetisk information kommer frågor som denna att snabbt tvinga sig på gemene man.
Jag har lättare depressioner i familjearv. Danska vetenskapsjournalisten Lone Frank har fått än svårare svartsyn av släkten. Det har inspirerat henne att gå på jakt efter sina gener med hjälp av senaste forskningsfronten i form av vetenskapliga tidskrifter, intervjuer med ledande forskare världen över, och ett flertal personliga psykologiska och gentester.
Det blir en mycket intressant översyn av dagsfärsk genkunskap, men väl mycket om hennes sjukdomar och genetiska svagheter. Och det är ganska pratigt ibland. Jag hade hellre sett att hon hade grävt lite djupare i sina släkt- och genetiska rötter.
Dessa kan nu spåras ända tillbaka till vårt urhem i Afrika. Det är inte minst intressant för identitetstörstande afroamerikaner som nu bortom det anonyma slavursprunget kan lokalisera ”sitt folk” på den afrikanska kontinenten. Det blir enklare att göra som Alex Haley i ”Rötter”.
Med tanke på att alla inom några år troligen kan få tillgång till hela sin genuppsättning (genom) har förstås detta lockat kommersiella krafter. Hitta dina förfäder! Gendesigna ditt barn! Motverka genetiska sjukdomar! Träffa den perfekta partnern! Problemet är att det oftast inte finns en enkel och direkt koppling mellan enstaka gener och beteenden & sjukdomar.
Frågan arv eller miljö finns inte längre, det är både och i komplicerad samverkan. Det sker heller inte envägs utan arv och miljö påverkar varandra ”fram och tillbaka”. Det nya forskningsfältet epigenetik visar exempelvis att miljön kan slå på och av gener, vilket ger organismen möjlighet att snabbt anpassa sig en föränderlig omgivning (en slags snabbevolution). Det finns också en mängd ”mellanled” mellan gener och dess uttryck i verkligheten. I korthet: Genforskningen har fortfarande lång väg att gå.
Det står dock klart att forna tiders högerreaktionära missbruk av gen-arv-resonemang inte längre kan skambelägga forskningsfältet. All samhällsvetenskap måste i framtiden integreras med, kombineras med och kompletteras med genetisk, evolutionär, biologisk och naturvetenskaplig kunskap om människan. Biologi och kultur i samsyn. Och i förlängningen kommer förstås en ny holistisk och tvärvetenskaplig ”biosocial” syn på människonaturen att få återverkningar på politiken.
Det följande står inte i boken; men både i högern och i vänstern utgår man inte sällan och traditionsenligt från oftast outtalade förgivetantaganden om den mänskliga naturen. Borgerlighetens politiska utgångspunkt – av naturen rationella och själviska individualister – är en mycket grov förenkling av verkligheten. Socialistsidans socialkonstruktivistiska tro på helt kulturellt formbara människor likaså. Detta visar den naturvetenskapliga utforskningen av människan (genetiken inräknad).
Vår människonatur är både social och individualistisk, egoistisk och osjälvisk, konkurrensinriktad och samarbetsinriktad. Alla dessa tendenser sitter i våra gener, och en politik och ett samhällsbygge som inte tar hänsyn till det kommer att få problem. Se samhällsupplösande nyliberalism och individförnekande maoism.
Åter till boken; Vad ska vi göra med kunskap som att raser trots allt kanske finns? Att svarta/afrikaner troligen är genetiskt friskare än vita/européer? Att gula/asiater kan vara genetiskt mer sociala än individualistiska västerlänningar? Att kvinnor genetiskt framstår som vänligare än män – och män ibland som mer aggressiva? Att religiös och politisk inriktning kan ha ett samband med dina gener?
Det finns förklaringsförsök till ovanstående överraskande forskningsresultat. Den ”genopolitiske” forskaren James Fowler i Kalifornien vill sammansmälta sociologi och genetik till ”en ny vetenskap för utforskning av den mänskliga naturen”. Han menar exempelvis att höger- respektive vänstersympatier i grunden handlar om olika beteendetendenser som fanns redan i stenåldersflocken – tendensen till individkonkurrens och tendensen till gruppsamarbete. Men dessa attityder är inte huggna i sten.
Våra genetiska tendenser är nämligen inte statiska och oföränderliga – gendeterminismen är förkastad av vetenskapen. Hjärnan är plastisk och formbar och påverkas av miljön, omgivningen, medmänniskorna, kulturen och samhället – av hur vi behandlar varandra. Det i sin tur gör det möjligt för våra hjärnor att påverka vilket samhälle vi vill bygga (den sista meningen är min kommentar).
Lone Frank behandlar avslutningsvis hur positivt det är med större genkunskap. Den ökar vår självförståelse och ”bidrar till att forma livet…”. Hon betonar att ”generna är inte ödet”. Generna är ”inte en tvångströja utan en mjuk sweater som vi kan fylla ut och forma”.
Klart är att ingen längre trovärdigt kan påstå att kapitalismen är för evigt eftersom den bygger på människans oförbätterligt själviska natur. Inom ganska vida genetiska ramar är en annan värld möjlig.
Hans Norebrink
# Gener och epigenetik är också inblandade i klasskillnader enligt forskaren Moshe Szyf i Quebec. Han tror att ”det stora hälsomässiga gapet mellan rika och fattiga kan förklaras med epigenetiska effekter. En människas socioekonomiska ställning lämnar avtryck ända in i genomet, menar han och pekar på de påfallande skillnaderna i hälsotillstånd i de annars välmående västerländska samhällena.”
Läs mer: SVD, DN1, 2, Corren, Fri Tanke1, 2, 3, Kulturen, Tro vett vanvett, Meny, Hultén, Norran, Newsdesk1, 2, UNT, HD,
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Mina vackra gener, Lone Frank, Alzheimer, Depressioner, Genom, Gener, Socialisering, Arv eller miljö, Arv och miljö, Gendeterminism, Kapitalism, Kultur, Böcker, Biologi, Sjukdomar, Samhälle, Politik
Jag hoppas att du har rätt i att de närmast fobiska tendenserna till att prata om tendenser, som gener de facto är, verkligen är på väg att försvinna. Både nazister och antinazister tycks tro att det gener säger är absolut fakta som gäller varje individ som bär en gen – alltid. Den senares skräck för genforskning inom folkgrupper tycks basera på likheten i tankarna de har med nazister. Eller menar de att det är oetiskt och forska i gener inom vissa ämnesområden för att de tror att alla blir nazister om nu det skulle bevisas t.ex. att en viss folkgrupp har nån gen som gör dem annorlunda än andra?
Man måste försöka få bort känslotramset och fantasierna från resultaten som forskningen kommer fram till.