Svensk spannmålsimport på 1700-talet bestod till en överväldigande del av råg. Det gällde i början av 1700-talet också den totala produktionen i Östersjöområdet varifrån den svenska importen kom liksom exporten västerut genom Öresund. I början av 1700-talet gick huvuddelen av den västliga export till Amsterdam. och på nederländska skepp. Mot slutet av 1700-talet minskade Amsterdams dominans som importhamn såväl som de nederländska redarnas dominans. Istället kom Storbritannien att bli en allt viktigare spannmålsimportör medan transporterna främst övertogs av fratyg från Östersjöländerna. Veteexporten och produktionen i Östersjöområdet fick också en allt större bedydelse genom att efterfrågan i Storbritannien på vete var större och ökande.
De viktigaste exporthamnarna i östersjöområdet var Danzig, Königsberg och Riga. Genom Polens delning 1772 minskade Danzigs spannmålsexport kraftigt och den återhämtade sig inte förrän 1793 när Danzig blev en del av Preussen. Fram till 1721 var Riga med omgivande områden svenskt vilket fick till konskevens att Sveriges import i högre utsträckning kom från de baltiska områden än vad som var fallet i Västeuropa. Detta fortsatte att gälla även efter att området belv ryskt. Även Pommern spelade en större roll för Sverige än för västvärlden i stort. Pommern var svenskt ända tills 1815, även om Hinterpommern inklusive Stettin avträddes till Preussen 1721. Vorpommern med Wolgast, Greifswald och Stralsund fortsatte dock vara svenska städer med skattefördelar gentemot andra Östersjöstäder när det gällde exporten till Sverige (undrar varför Finland räknas som Sverige i dessa sammanhang, men inte Pommern).
Åren 1732-83 var exporten av råg västerut tre gånger så stor som exporten till Sverige. Sveriges roll som importör var alltså betydande. 1738-1808 infördes i medeltal per år 217 000 tunnor råg, 26 500 tr vete, 70 000 tr korn, 84 700 tr malt och 8 800 tr havre. Malt framställs av korn och används för öltillverkning. Kornimporten ökade efterhand medan maltimporten minskade. På 1740-talet infördes i medeltal 130 000 tunnor malt per år, men från 1750-talet och framåt minskade detta till cirka 100 000 tunnor. Korn var i huvudsak brödsäd, men den ökade importen i slutet av 1700-talet ihop med den minskade importen av malt kan tyda på att den inhemska produktionen av malt ökade i Sverige. Men samtidigt så minskade också ölkonsumtionen som en följd av ökat kaffe- och tedrickande och det är kanske förklaringen till en del av den minskade maltimporten. Variationerna inom spannmålsimporten var stora från år till år beroende på priser i väst, missväxt i Polen, Preussen, Ryssland och Pommern alternativt i Sverige eller i Västeuropa. Den minsta årliga rågimporten under åren 1738-1808 var 20 000 tunnor och den högsta var 800 000 tunnor (år 1738). Från 1820 var Sverige inte längre ett spannmålsimporterande land.
Sveriges import av spannmål kom som redan nämnst från lite andra exporthamnar än Västeuropas import. Riga var genomgående den viktigaste hamnen för svensk import av råg förutom på 1740-talet. Ryssland som helhet stod i övrigt för mellan 40 och 60% av den svenska rågimporten under åren 1738-1808. Svenska Pommern stod för 10-20% förutom på 1740-talet då Pommern stod för över 40% av den svenska importen och på 1760-talet (pommerska kriget) då andelen var under 10%. Ostpreussen med Königsberg stod för 15-20% utom på 1750-talet då endast 4% av den svenska rågimporten kom därifrån samt på 1780- och 1790-talen då över 30% av importen kom från området. Danzig stod för 25-30% av den svenska importen av råg på 1750- och 1760-talen, cirka 10% därefter och 15% dessförinnan. Ökningen av importen från Ostpreussen motsvarar alltså en minskning från Danzig.
Den viktigaste importthamnen i Sverige var Stockholm, fram till 1750-talets mitt stod staden för mellan 60 och 70% av importen. Därefter ökade främst Göteborgs och andra västkuststäders betydelse. Orsaken till detta var den ökande sillexporten som gick till Östersjöområdet i första hand och som föranledde att man inköpte spannmål som returlast. Under 1790-talets första hälft infördes endast 35% av all råg via Stockholm medan Göteborg de åren var en större importhamn. Stockholms andel under resten av tiden 1781-1808 var mellan 40 och 50%.
Större spanmålsimportörer i Stockholm, import i ton vissa år
1730, Totalimport 18 800, Hebbe 3 920
1740, Totalimport 15 700, Hebbe 3 510, von Bippen 1 550
1750, Totalimport 25 100, Hebbe 5 890, von Bippen 1 950, Tottie 230
1760, Totalimport 5 300, von Bippen, 750, Hebbe 412, Wahrendorff 98
1772, Totalimport 32 600, Wahrendorff, 5 080, Hebbe 4 160, von Bippen 2 440
1780, Totalimport 19 200, Deneke 1 620, Wahrendorff 1 250, Tottie 26
1790, Totalimport 21 400, Schmidt ??, Deneke 1 740, Wahrendorff 1 220, Koschell 116
1800, Totalimport 7 900, Beskow ??, Schmidt ??, Deneke 233, Koschell 127, Wahrendorff 3
1810, Totalimport 11 900, Beskow ??, Schmidt ??, Tottie 145, Koschell 45
1820, Totalimport 2 300
Större spannmålsimportörer i Göteborg var år 1730 Volrath Tham och Jöns Holst, 1777 Peter Ekman och Lars Kåhre, 1790 Peter Ekman och Niklas Björnberg, 1800 Peter Ekman.
Andra källor:
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Spannmål, Ekonomi, Historia, Import, Spannmålsimport, Danzig, Königsberg, Riga, Polen, Ryssland, Stettin, Pommern, Wolgats, Greifswald, Stralsund, Vete, Havre, Malt, Korn, Hebbe, von Bippen, Tottie, Wahrendorff, Deneke, Schmidt, Koschell, Beskow, Ekman, Björnberg, Kåhre, Holst, Tham
Tags: Spannmål, Ekonomi, Historia, Import, Spannmålsimport, Danzig, Königsberg, Riga, Polen, Ryssland, Stettin, Pommern, Wolgats, Greifswald, Stralsund, Vete, Havre, Malt, Korn, Hebbe, von Bippen, Tottie, Wahrendorff, Deneke, Schmidt, Koschell, Beskow, Ekman, Björnberg, Kåhre, Holst, Tham
Powered by Qumana
