Ett tryggare Sverige och en effektivare brottsbekämpning

Del 5 av 5 i serien Ett tryggare Sverige

En effektivare polis samt en vettig och effektiv brottsbekämpning är viktigt. Det är en fråga som vänstern inte borde överlämna åt högerextrema, fascistiska och rasistiska krafter som exempelvis Sverigedemokraterna. Istället är kriminalpolitik, brott, polisen och rättsväsendet frågor som borde stå i centrum för vänsterns politiska arbete. För att kunna få en bättre polis krävs det att man vet hur brottsligheten faktiskt ser, hur olika brott hanteras och hur polisen arbetar och fungerar.

Sverige har en bra brottsstatistik och bra rapporter om olika typer av brottslighet produceras regelbundet av BRÅ och andra myndigheter. Speciellt viktig är den stora undersökning som kallas Nationella Trygghetsundersökningen (NTU) för i den fångas även större delen av den brottslighet som inte anmäls upp. Denna statistik visar att brottsligheten sen mer än 10 år tillbaka minskar och att den dessförinnan i stort sett legat still sen 1970-talet. Allt tal om en ökning av brottslighet är alltså inget annat än skrönor och falska berättelser. Lögner helt enkelt.

Den minskade brottsligheten skulle kunna tas om ett bevis på att polisen i Sverige är effektiv. Men sannolikt är det inte polisen som nedgången beror på. Nedgången i brottslighet är en trend i hela västvärdlen och faktum är att ingen riktigt vet vad den beror på.

I Sverige mäts polisen uppklarningsprocent för olika brott. Dessa mätningar och resultat tas ofta som underlag för att bedöma polisens effektivitet. Resultatet när man gör så är att polisen verkar vara ineffektiv och slutsatsen alltså motsatsen till den man skulle kunna dra om polisens arbete utifrån det faktum att brottsligheten minskar.

Men precis som brottsstatistiken egentligen inte kan användas som underlag för att bedöma polisens effektivitet kan inte heller uppklarningsprocenten användas på det viset. Uppklarningsprocenten är mycket olika för olika brott och säger generellt väldigt lite om polisens effektivitet.

För narkotikabrott är polisens uppklarningsprocent mycket hög i förhållande till antalet anmälda brott, men det beror på att flertalet narkotikabrott anmäls av polisen, ofta efter att de redan lösta genom att någon gripits med narkotika i sin ägo. Det säger alltså egentligen inget om polisen effektivitet.

När det gäller våldtäktsbrott så är uppklarningsprocenten låg. Det har inte heller något med polisen effektivitet att göra, utan visar bara på det faktum att det ärt svårt att utreda och bevisa brott när ord står mot ord, något som gäller de flesta anmälningar om våldtäkt och sexuella övergrepp.

Socialdemokraterna har precis tagit fram ett förslag till rättspolitiskt program som tar upp dessa frågor. I det programmet tar man bland upp att förebyggande arbeta är det allra bästa om man vill få ner brottsligheten. eftersom jag är överens om det mesta om vad socialdemokraterna skriver i sitt program om detta citerar jag därför ett långt stycke ur deras rättspolitiska program:

Det bästa sättet att minska skadeverkningarna av brott är att hindra att brott begås. Det är genom att angripa och ändra det som orsakar brott som vi långsiktigt ökar människors trygghet. Det brottsförebyggande arbetet måste utgå ifrån forskning och kunskap. Vi måste veta hur brottsligheten utvecklas, vilka samhällsfaktorer som påverkar brottsligheten, men även vilka individuella faktorer som ökar riskerna för att människor ska begå brott. Med detta som utgångspunkt behöver vi hitta metoder som fungerar för att förebygga och reducera skadeverkningarna av brott. Målet måste vara att långsiktigt öka människors trygghet genom att angripa orsakerna bakom brottslighet och försvåra för dem som planerar brott. Det brottsförebyggande arbetet måste omfatta alla de områden som kan ha en brottsförebyggande roll. Därför kan åtgärder inte begränsas till rättsväsendet.

En väl utvecklad välfärdspolitik är för socialdemokratin det mest grundläggande medlet att hålla brottsligheten på en låg nivå. En ojämn fördelning av sociala och ekonomiska resurser leder till att några utsätts för större risker att dras in i kriminalitet än andra. Segregation och utanförskap skapar känslor av maktlöshet. Olika former av missbruk kan driva människor till samhällets och lagens utkanter.

Nästan all brottslighet börjar i ungdomsåren. Det är då flest personer begår brott. Varför vissa ungdomar faller in i kriminella beteenden har olika förklaringar. Ofta handlar det om en kombination av individuella och strukturella faktorer.

Samhället misslyckas idag i hög grad med att identifiera de människor som senare i livet riskerar att hamna i grov kriminalitet. Uppmärksamhetsstörningar, missbruk i familjen, dålig ekonomi och dålig kontroll över vad barnen gör är det tecken på förhöjd risk för framtida brottslighet hos barnen. Andra riskfaktorer hos unga är bl a vantrivsel i skolan och tolerant inställning till att begå brott.

Det är vår övertygelse att fler av dessa ungdomar kan fångas upp. I många av de verksamheter som arbetar med barn och ungdomar finns en uppfattning om att identifiering av olika problem per automatik leder till utpekande och stigmatisering. Den inställningen gör att många barn, ungdomar och föräldrar går miste om insatser som skulle kunna mildra eller avhjälpa problemen. Samtidigt krävs det en medvetenhet om svårigheterna om att tidigt förutse framtida problem. Därför behövs det både generella och riktade insatser.

Det finns också brister i samverkan mellan olika aktörer som kommer i kontakt med barn och deras föräldrar. Mödravårdscentraler och barnavårdscentraler, liksom förskola och skola, har ibland en tendens att inte anmäla missförhållanden till Socialtjänsten eftersom det finns en rädsla för att socialtjänsten ska vidta tvångsåtgärder mot barnen och deras familjer. Men tvångsåtgärder behöver nästan aldrig vidtas när det gäller små barn eftersom föräldrarna ofta är motiverade att ta emot hjälpinsatser. Därför är det viktigt att kommuner utvecklar metoder för att identifiera barn med problem tidigt så att insatser kan sättas in. Om ett barn mår dåligt eller har stora problem ska man veta vem man ska ringa för att få snabb hjälp. Kommunerna måste även utveckla bra utvärderingsinstrument.

För en liten grupp är tidig kriminalitet inledningen till långvarig och allvarlig kriminalitet. Vi kan se en oroande tendens i storstädernas förorter och i andra socialt utsatta områden att fattigdom, arbetslöshet och segregation skapar ökade klyftor och långvarit utanförskap. Ungdomar i dessa områden riskerar att bli offer för kriminella grupperingar, organiserad brottslighet och antidemokratiska krafter i högre utsträckning än andra.

Ett framgångsrikt arbete för att minska brottsligheten och öka tryggheten kräver ett brett engagemang. Ett stort ansvar ligger på oss vuxna, på föräldrar. Men alla måste ta sin del av ansvaret, kommuner, näringsliv, myndigheter, föreningsliv och ideella organisationer. Ju fler som är engagerade desto bättre. Det krävs insatser mot missbruk av alkohol och narkotika, åtgärder inom skola och socialtjänst och insatser inom bostads- och arbetsmarknadspolitikens område. Ungdomar och barn måste ha goda grundförutsättningar. Men det räcker inte. Vi måste även prioritera särskilda insatser mot dem som begår brott i unga åldrar och mot de ungdomar som lever i riskzonen.

Polisens arbete spelar en viktig roll för att förebygga en destruktiv utveckling. De flesta kommuner har idag tecknat samverkansavtal med Polisen, men inte alla. Sådana samverkansavtal bör vara obligatoriska. Alla parter ska veta vad som förväntas av dem. Även landstingen borde ingå i en sådan samverkan. Inte sällan krävs insatser från hälso- och sjukvården.

[…]

För att främja samverkan inom det brottsförebyggande arbetet skulle det behövas bättre samordning. Vi ser behov av en nationell samordnare. Denne skulle bland annat få i uppdrag att driva på och koordinera det brottsförebyggande arbetet lokalt, regionalt och nationellt. Det finns stor kunskap om vilka insatser som krävs för detta, både i kommuner, organisationer och hos många myndigheter, inte minst hos Brottsförebyggande rådet (Brå). Men det behövs någon som kan se över myndighetsgränserna, utvärdera och föreslå förbättringar i hur det brottförebyggande arbetet genomförs. Det kan handla om resurstillskott eller att verka för att strukturer och lagstiftning som hindrar eller försvårar samverkan motverkas. Det skulle även kunna tas fram nationella styrande och mätbara mål som tar sikte på en rad variabler som har betydelse för ett framgångsrikt brottsförebyggande arbete.

Det finns många sätt att minska brottsligheten och öka tryggheten på. Ett sätt att minska brottsligheten är att helt enkelt minska eller att försvåra tillgången på brottsobjekt – att försvåra för den som planerar brott. Här kan kommunerna göra mycket genom att införa ett brottsförebyggande tänkande i stads- och samhällsplaneringen. Det kan handla om hur man planerar ett bostadsområde, eller en parkeringsplats, belysning av gångvägar eller ta bort buskar och träd för bättre sikt.

Jag har utelämnat en del skrivningar om polisen, ökad övervakning, mer kontroll och liknande som jag inte håller med om. När det gäller polisen och hur man gör den effektivare har socialdemokraterna också skrivit om. Detta har jag mer i detalj kommenterat på annan plats, jag är även där överens på många punkter, men inte på alla.

Socialdemokraterna har sammanfattat sina förslag om det brottsförebyggande arbetet  i en rad punkter:

  • Inrätta en nationell samordnare i det brottsförebyggande arbetet.
  • Att kommunerna utvecklar metoder för att kunna identifiera barn med problem tidigt samt att det finns snabb hjälp att få för barn som mår dåligt eller har stora problem.
  • Att samverkansavtal mellan polis och kommun ska vara obligatoriska. Hälso- och sjukvården bör också finnas med som en ansvarstagande aktör i sådana avtal.
  • Att frivilligorganisationerna och föreningslivet ska betraktas som viktiga aktörer i det brottsförebyggande arbetet. Deras roll bör stärkas.
  • Att det ska finnas kontaktpoliser knutna till varje skola.
  • Verka för en utveckling där kameraövervakning kan användas på brottsutsatta platser i högre utsträckning.
  • Att polisen ska finnas ute på strategiska platser och under de tider de mest behövs, i större utsträckning än idag.

Jag är överens om alla punkter utom den om kontaktpoliser och ökad övervakning med kameror. Det senare är inte effektivt och jag tror inte riktigt på det första. Speciellt är jag positiv till en förändring av polsiens arbetstider och sätt att arbeta, något som den sista punkten pekar på. Men samtidigt räcker inte ovanstående förslag speciellt långt och det behövs faktiskt fler åtgärder för att bekämpa brottsligheten. Punkter jag skrivit om i mitt inlägg om hur den organiserade brottsligheten kan bekämpas:

  • A-kassa, socialbidrag (försörjningsstöd) och sjukersättning måste höjas till nivåer som folk kan leva på.
  • Arbetslösheten måste minskas.
  • Bostadsbristen måste minskas.

Dess åtgärder minskar gangstergängens möjligheter att rekrytera är nödvändiga. Vidare måste skolan förbättras och avprivatiseras så att segregation och utstötning kan undvikas. Meningsfull verksamhet för ungdomar på fritiden behöver ordnas i större utsträckning än idag och mer resurser måste finnas till hands för att tidigt kunna sätta in åtgärder när man ser att det är på väg att gå snett för ungdomar.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Ett tryggare Sverige – fotbollshuliganismen
Advertisements