Olafur Ragnar Grimsson har ånyo valts till president på Island. För femte gången. Han är idag känd för att ha framtvingat två folkomröstningar kring ansvaret för de isländska bankernas stora skulder till utländska sparare. Skulder som uppstod i den tidigare isländska finansyran och spekulationsbubblan med sin efterföljande krasch. De isländksa bankerna gick omkull och övertogs då av staten. Tidigare har dock Grimsson kritiserats för att just ha underblåst spekulationsbubblan:
Trots personkontinuitet på posten har presidentens roll i det isländska politiska systemet radikalt förändrats i bankkrisens kölvatten. Under Grimsson har presidentämbetet omtolkats och politiserats. Hans popularitet och det folkliga förtroendet har bestått trots att han stod nära och var allierad med de nu hatade och i exil boende bankdirektörerna för de tre banker – Glitnir, Landsbanki och Kaupthing – som dramatiskt gick i konkurs 2008. Presidenten tvekade inte att använda sitt internationella kontaktnät för att marknadsföra de isländska bankerna under deras spektakulära tillväxt. De beskrevs som moderna vikingar från det perifera norr, vilka utmanade den europeiska banksektorn med nya metoder för management och ledarskap. I den ekonomiska uppgången sammanföll dessa tankegångar med den isländska självbilden av en liten framgångsrik och självständig stat, som kan utmana de stora bjässarna. Man hade utmanat England i torskkrigen på 1970-talet och nu gjorde Island det än en gång.
Grimsson själv avfärdar kritiken:
När Island hösten 2008 drabbades av en djup ekonomisk kris var Ólafur Ragnar Grímsson en av dem som fick hård kritik. I en parlamentarisk utredning ifrågasattes presidentens etiska kompass och moraliska riktlinjer för ämbetet efterlystes, men han avfärdade kritiken. Det enda misstaget han medger är att han litade på kreditvärderingsinstitutens missvisande diagnoser av de isländska storbankerna.
– Nu vet vi att de inte är pålitliga. Presidenten har inga möjligheter att på egen hand granska näringslivet, säger han.
Genom sitt agerande i samband med krisen och efteråt har dock Grimsson, som enligt uppgifter i media ursprungligen är en vänsterman gjort sig mycket populär igen. Han är en klar motståndare till att det isländska folket ska betala de isländska bankernas spekulationsskulder till utländska spekulanter och lycksökare, det så kallade Icesave-avtalet som islänningarna sagt nej till i två folkomröstningar:
Men nu blev det ändå en andra folkomröstning på grund av president Ólafur Ragnar Grímsson vägran att godkänna det avtal som regeringen förhandlat fram. Runt 60 procent av islänningarna sade den här gången nej. Det innebär att landet kommer att fortsätta att leva med detta öppna sår tills tvisten slutgiltigt prövas i någon internationell domstol, oklart vilken. Men eftersom det är folkets vilja, måste beslutet respekteras.
Nu har Grimssons inställning alltså lett till att han återigen har valts till Islands president.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Olafur Ragnar Grimsson, Presidentval, President, Icesave, Folkomröstning, Finanskris, Betalningsvägran, Island, Val, Ekonomi, Samhälle, Politik
