Historieserie når mormors tid

Sveriges historia : 1830-1920  Boknytt
Sveriges historia 6/8
Bo Stråth
Norstedts

Historieserie når mormors tid

Jag har mest lovord över denna nya gedigna historiesatsning, som nu nått fram till åtminstone mina mor- och farföräldrars ungdomstid för nästan hundra år sedan. Boken omfattar en intressant och avgörande tid; 1830-1920. Det handlar om övergången från bondejordbruk till industriarbetarsamhälle, från ståndssamhälle till demokrati, från fattigdom till folkhem. 700 sidor blir det, men jag saknar många detaljer från arbetarkampen.

Det svenska ”revolutionsåret” 1917 med hungerupplopp och folkliga resningar borde ha behandlats mer, anser jag. Jag saknar även mer om vanligt folks liv. Bombattentatet mot strejkbrytarfartyget Amalthea behandlas för kortfattat. En del av författarens formuleringar antyder vidare en oproffsig antipati mot vänstern. Och den svenska arbetarrörelsens betydelse för att förhindra ett krig mot brodernationen Norge 1905 hittar jag inget alls om!?

Jag tycker vidare att rösträttskampen är luddigt beskriven, samt att det förvirrar att kalla liberalerna för vänster. Däremot är det bra att Bo Stråth plockar fram kvinnohistorien (även särartsfeminismen), och de svenska utopisterna (tidigare helt okända för mig). I en ofta bonderomantiserande historietradition är det också klargörande att läsa om det stora svenska jordbruksproletariatet på 1800-talet. 1850 var hela 75 procent av landsbygdsbefolkningen lantarbetare!

Jordproletariseringen, urbaniseringen och industrialiseringen på 1800-talet skapade en klassmedveten arbetarklass. De frigjorde sig från den nya borgerliga medelklassens ledarskap, och började identifiera ”sig som de egentliga företrädarna för folket.” Alltså folket med stor bokstav.

Arbetarrörelsen utvecklade en vänsternationalism som ”kompletterade” den proletära internationalismen. Hjalmar Branting (citerad i boken) sade sig tala för både Internationalens röda som fosterlandets blågula fana. Det ursprungligen konservativa folkhemsbegreppet socialdemokratiserades som en del i denna ofta outtalade vänsterpatriotism.

På sidan 650 ger boken en kort och korrekt beskrivning av nationalismen som fenomen. Hur den inte (som tidigare hävdades) är delad mellan ”fransk” politisk och demokratisk medborgarnationalism, och ”tysk” kulturell och auktoritär blod- och jord-nationalism. Det nationella tänkandet är en blandning av politik och etnokultur. Den nya föreställningen om ”folket samlat i nationen” kom ur båda traditionerna.

Vidare att nationalismen, enligt bokens beskrivningar, kan vara såväl vänster som höger. ”Den socialdemokratiska retoriken om internationell solidaritet kombinerades tidigt med en nationell orientering” (se exempelvis Håkan Blomqvists forskning tipsar Bo Stråth). Det är uppfriskande att författaren lyfter fram nationalismens såväl onda som goda sidor.

Ett stort plus också att boken betonar att utvecklingen mot storskalig industricentralism ingalunda var någon deterministisk naturlag linjärt framåtskridande mot en ödesbestämd morgondag. Bo Stråth betonar med rätta att ”utvecklingen på inget sätt var självklar eller given”. Framtiden är en öppen historia.

Hans Norebrink

Läs också:
Rösträtten i Sverige

Intressant?
Läs mer: HT, KB, Kollega, Newsdesk, ArbB, Torstensblogg, SH,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Adlibris

Advertisements