Grundproblemet med den svenska järnvägen är att ingen tar ansvar för nånting. Underhållet är uppdelat på så många olika händer i flera olika led att det i slutändan blir ett mycket bristande underhåll av både banor, kontaktledningar och rullande material. Vissa saker sköts överhuvudtaget inte då ingen längre vet vem som har ansvaret och om andra saker käbblar bolagen om vem som har ansvaret så att inget i slutänden blir gjort.
I de många leden av upphandlingar från allt mindre företag tas i stort sett alltid de billigaste anbudet. Ofta är anbuden så billiga att underhållet faktiskt inte går att sköta.
Driftbolagen (de som kör tågen) har knappt råd att köra tågen, inte råd med tillräckligt med personal och definitivt inte råd med att beställa underhåll. Banbolagen och underhållsbolagen har så lite personal att löpande underhåll inte utförs utan det blir mest akutjobb och ibland knappt det då olika bolag tvistar om ansvaret.
Det ovan beskrivna är resultatet av privatisering, marknadsstyrning, vinststyrning, uppstyckning och knäppa upphandlingsregler. Det är uppenbart när man tittar på den järnväg i Sverige som fungerar bäst. Den går på en sträcka där det är svårt att gå med förlust, ett bolag har monopol på trafik och bana. Den järnvägen går med vinst och fungerar. Monopolet och sträckans läge är de saker som gör att det fungerar och går bra. Jag pratar om Arlandabanan. Vars vinster nu går till skatteparadis men som naturligtvis borde gå in i statskassa så att vi kunde driva järnväg även på mindre lönsamma sträckor utan problem med punktlighet och underhåll.
Lösningen på järnvägens problem är uppenbar. Återförstatligande, återmonopolisering. Om det inte görs går det inte att få bättre underhåll och högre punktlighet inom tågtrafiken. Folkpartiledaren Jan Björklund och DN är inte beredda att gå så långt. Därför är deras tal om underhåll bara tomt prat, orealistiska önskningar som inte kan bli verklighet om inte järnvägen monopoliseras. Men vad kan man vänta sig av en minister och partiledare som uppenbarligen är med och festar bort forskningspengar.
Monopolisering förstår ske även i privat regi som Arlandabanan, men då kommer vi inte att få nån trafik på banor som är svåra att göra lönsamma. Så enda lösningen som jag ser det är återmonopolisering med staten som ägare.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Jan Björklund, Underhåll, Förseningar, Upphandling, Vinststyrning, Marknadsstyrning, Ansvar, Uppstyckning, Regeringen, Media, Kollektivtrafik, Privatisering, Järnväg, Samhälle, Politik
Ett svar på “För att tågen ska rulla i tid och regelbundet krävs monopol”
Kommentarer är stängda.