Thomas Quick har friats för fler av de mord han tidigare dömts för. Han har friats utan att fallen tagits upp i domstol igen. Ett förfarande som är mycket ovanligt. Det normala är att resningsmål behandlas i domstol, men det är inte ett dugg förvånande att de nya utredningarna inte går till domstol. Den grupp som leder utredningarna leds nämligen av den ökände Björn Ericsson, nedläggningsåklagaren. Nedläggnings-Ericson kallad. Under hans tid som chef för Riksenheten för polismål, den instans som ska utreda polisers brott, har 98 % av utredningarna mot poliser lagts ner utan att de gått till åtal.
Riktigt känd blev han för att han två gånger lade ner utredningen mot poliserna som sköt Hannes Westberg under Göteborg 2001. Ironiskt nog var det Hannes Råstam och Uppdrag Granskning som tvingade Björn Ericson till de utredningarna överhuvudtaget. Nu leder Björn Ericson den enhet som har hand om några andra utredningar som tvingats fram av Hannes Råstam. Jag hyser inte det minsta tvivel om att nedläggnings-Ericson och hans nya enhet på åklagarmyndigheten missköter dessa utredningar också. Trovärdigheten i frikännandena av Thomas Quick har därför, vad mig anbelangar, sjunkit till nästan noll.
Jag är inte så insatt i Quick-målen, men det förefaller handla om klara rättsövergrepp. Klart felaktiga utredningar osv, men helt säker kan jag inte vara även om jag litar på Hannes Råstam (fast den rekonstruktion som Uppdrag Granskning gjorde av skotten mot Hannes Westberg är fel, det var två poliser som sköt samtidigt mot Hannes när han träffades. Det sista ensamma skottet sköts åt andra hållet en lång stund efter alla andra skott).
Men att det är Björn Ericson som är inblandad i utredandet av Quick-fallen ger mig kalla kårar. Det är en av de värsta åklagarna Sverige har, en av de mest opålitliga och rövslickande som finns i landet. Han missköter utredningar med flit, det är liksom hans jobb, hans specialitet. Det är inte bara jag som är misstänksam mot honom, det finns många fler. En av dem är Dick Sundevall som skriver:
Lika stort förtroende som jag har för Lambertz, lika lite förtroende har jag för överåklagare Björn Ericson som nu leder arbetet med att utreda de olika Quick-fallen. Har följt honom genom åren och han är den raka motsatsen till Lambertz, då han tycks sakna varje uns av integritet och rättspatos, utan istället är en person som gör vad som förväntas av honom att göra. Vad som för tillfället är mest lämpligt.
När han var högste chef för polisens interna utredningsenhet, Riksenheten för polismål, kallad ”nedläggningsenheten”, la han ner 98 procent av alla anmälningar mot polismän som kom in från allmänheten. Man har alltså tillsatt en specialist på nedläggningar för att gå igenom Quick-fallen. Så varför bli förvånad över att de resningar som går igenom vad gäller Quick inte resulterar i nya rättegångar – vilket annars är det vanliga när någon får resning.
Annars är Dick Sundevall, i likhet med mig, helt för en kommission som utreder hur Quickfallen hanterats. Det behövs verkligen. De måste då titta på de ursprungliga utredningarna som Hannes Råstam visat varit felaktigt gjorda, men också på Björn Ericssons nya utredningar som ju inte går att lita på. Att lita på JOhan Persson, folkpartiets expert i rätts- och kriminalfrågor går inte heller:
Anhöriga till mordoffren vill ha någon form av granskningskommission, vilket väl är mer än rimligt.
Johan Persson, kriminalpolitisk talesman för Folkpartiet och tenniskompis med Thomas Bodström har gått ut och förklarat varför han är emot det:
– Jag kan inte se något systemfel, säger han.
Men systemfelet är ju uppenbart: Svenska domstolar dömer människor uteslutande på deras egna erkännanden. Dömer dem utan några som helst bevis.
Jag är helt överens med Dick Sundevall, som skrivit ovanstående, om att det handlar om ett systemfel. Att misstänkta döms utan hållbara bevis är vanligt. Vad som också är vanligt är att många döms på bara en polismans vittnesmål, eller på flera polismäns helt motstridiga vittnesmål. Detta utan att någon teknisk bevisning eller några andra vittnesmål finns. Speciellt vanligt är ju det senare när brotten man döms för handlar om brott mot poliser som våldsamt upplopp, våld mot tjänsteman etc.
Och betänk att det inte är ett dugg synd om Thomas Quick (Sture Bergwall som han heter idag). Att han sitter på Säter är inte för att han är dömd för morden. Utan för andra brott, våldtäkter på småpojkar, mordförsök och försök till bankrån är det han sitter för:
Vad som helt hamnat i bakgrunden idag är att bara slumpen gör att inte Quick redan 1974 var mördare. Att han 1970 dömdes för en serie om fyra våldtäktsöverfall under sex månader av vilka två idag skulle bedömas som grov våldtäkt mot barn. I ett av fallen var han även åtalad för försök till dråp sedan offret, en nioårig pojke, i samband med våldtäkten strypts medvetslös.
Under försöksutskrivning 1974 knivskar han svårt en tillfällig bekant. Denne överlevde med knapp nöd ett tiotal knivhugg. Då Quick redan var intagen för sluten psykvård meddelades åtalsunderlåtelse för försök till dråp.
Enligt den rättspsykiatriska undersökningen led Quick av pedofil sadism och bedömdes vara utomordentligt farlig för annans säkerhet till liv och lem.
När han 1991 dömdes till den slutna vård han idag har, fick han en liknande diagnos: Sexuellt perverterat beteende med sadomasochistiska drag som under vissa omständigheter innebär betydande farlighet.?
Väl inne på Säter var det sen Thomas Quick som frivilligt började erkänna mord efter mord. Efter det genomfördes de felaktiga mordutredningarna där Thomas Quick sannolikt manipulerades för att få honom att säga rätt saker.
Intressant?
Borgarmedia: DN1, 2, 3, SVD1, 2, 3, GP,
Läs även andra bloggares åsikter om Björn Ericsson, Mord, Mordfall, Vård, Sexövergrepp, Sture Bergwall, Thomas Quick, Rättsröta, Rättsövergrepp, Polisen, Brott, Våld, Rättsväsen, Psykisk sjukdom, Samhälle
Nu fattar jag inte alls. Det är väl inte överåklagaren Björn Ericsson som gjort de nya utredningarna i fallet Quick. Det är inte heller han som beslutat att åtal inte skall väckas (dvs att åtalet läggs ner). Det är andra olika åklagare som fått dessa fall och som sedan har bedömt att ”bevisen” som finns omöjligt kan leda till fällande dom!? Eller har jag fattat helt fel?
Att du sedan okritiskt länkar till ”Gubb Jan” ökar inte din trovärdighet. Vad anser du själv vara den starkaste bevisningen mot Quick?
Jo, det är just den Björn Ericsson som lett dem vad jag förstår.
Jag menade länken (http://www.magasinetparagraf.se/debatt/gott-om-bevis-och-indicier) där Gubb jans får breda ut sig med sina tokigheter. Som t.ex. detta med blöjexemet i armvecket. Har man läst på bara en liten aning så inser man ju att han inte alls hade rätt om detta och att det snarare borde vara ett tungt bevis MOT hans skuld.
Gubb Jan Stigsson har ju ingen som helst trovärdighet. Han ljuger friskt och formar verkligheten kring sina egna åsikter. Jag förstår att du misstror Björn Ericsson, men fallet Thomas Quick är ju en juridisk härdsmälta från början till slut. Om någon hade några som helst illusioner kvar vad gäller svenskt rättsväsen, så krossades de grymt av detta.
Du, liksom jag har ingen aning om Gubb Jan Stigsson ljuger eller inte. Men min uppfattning är att det handlar om en stor rättsskandal. För mig har den inte påverkat synen på rättsväsendet alls. Sen unga år har jag varit medveten om problemen i det svenska rättsväsendet. Quick-fallet illustrerar flera av dem. Att man kan döms utan bevis, att man är i händerna på poliser och åklagare, nedlagda utredningar (de nya förundersökningarna borde provas i domstol). Den största är dock de långa isoleringstiderna.
Sen är det inte en juridisk härdsmälta från början till slut. Från början dömdes han för mycket allvarliga brott, som är bevisade. Våldtäkter mot barn, mordförsök och försök till bankrån. De domarna ifrågasätts inte av någon.
Jag har ändrat så att det numera står att Björn Ericson leder den enhet som leder utredningarna. Det är mer korrekt än tidigare skrivning.
Jag citerar ju ur det inlägget. Då måste jag ju länka. Det betyder ju inte att jag håller med om allt. Men allt som står i citatet är ju sant. Det var det väsentliga. Vad han tycker i övrigt tar jag inte ställning till.