Röd elit blir blå

OligarkernaBoknytt
Oligarkerna
Claes Ericson
Norstedts

Röd elit blir blå

Jag har en kosack-rysk arbetskamrat. Hon arbetade i de hemliga elitbutikerna där partipamparna från den sovjetiska överklassen (”nomenklaturan”) i förnäm avskildhet kunde hämta bristvaror och lyxartiklar. Eftersom socialismens mål, mening, grund, syfte och själ är JÄMLIKHET (politisk och ekonomisk), så häpnar man över de så kallade kommunisternas astronomiska nivåer av hyckleri.

Boken ”Oligarkerna – Om snabba pengar och förgänglig makt i kapitalismens Ryssland” (nu i pocket) handlar mest om skumma affärer, aggressiva företagare, vräkiga lyxrika och 20 år av råkapitalism. Det kan man läsa extensivt. Min stora behållning av boken är mera berättelsen om nomenklaturans öden efter murens fall. Liksom redovisningen av den politiska maktkampen.

Speciellt hur den gamla kommunistöverheten till stor del vuxit samman med och/eller blivit en del av den nya privata borgarklassen i Ryssland. Den statsbyråkrat-kapitalistiska ”röda” sovjetöverklassen lämnade inte ifrån sig makten vid Sovjetunionens upplösning 1991. De förvandlade sig till privatkapitalister, eller fortsatte att utöva makt via sina gamla maktpositioner och en alltmer auktoritär stat (läs Putin).

Rysslands månghundraåriga diktatoriska och imperialistiska traditionsarv har gjort det svårt att bygga såväl socialism som kapitalism, påpekar författaren Claes Ericson (civilekonom som arbetar med affärsutveckling i Ryssland) i en kortare historisk tillbakablick.

Stalin blev en ny tsar, partiet en ny aristokrati. 30-talets planekonomiska industrialisering gav en imponerande ekonomisk tillväxt, men det mänskliga priset för bönder och arbetare var fullständigt oacceptabelt. Efter Stalin följde tre decennier av tilltagande ekonomisk stagnation, myndighetskorruption, maffia- brottslighet, och kleptomanbyråkrati.

Legalt och illegalt drogs även partipampar och röda direktörer med i en växande alternativ privatföretags-liknande ekonomisk sektor – en kapitalism i vardande i socialismens sköte. Samtidigt minskade, enligt författaren, de ekonomiska klyftorna (bra att veta för de få ortodoxkommunister som ännu tror att Stalin var bättre än efterträdarna på partiledarposten).

Med den ruttnande realsocialismens kollaps växte en hänsynslös realkapitalism fram ur spillrorna av Sovjetsystemet. 90-talet kallar författaren ”oligarkikapitalismens decennium”.

I början dominerade ”nomenklaturaoligarkerna” – gamla partitoppar och röda direktörer i de statliga bolagen som såg till att gynna sig själva i den anarkistiska privatiseringsvågen. Senare på 90-talet växte sig de nya privatkapitalistiska ”entreprenörsoligarkerna” starka.

Ett brutalt klassamhälle med massfattigdom blev resultat. Folkets flört med västkapitalismen förbyttes i avsky. Staten (via Putin) tog då på 00-talet – ”statskapitalismens decennium” – tillbaka en stor del av den politiska och ekonomiska makten från näringslivet. En av folket stödd återgång skedde till det gamla ryska centralistauktoritära arvet (tron på en stark man som ledare).

Nu blev statstjänstemännen ”de nya oligarkerna”, enligt författaren. Dessa allt talrikare statsbyråkrater hade – liksom Putin med sin KGB-bakgrund – till stor del ett ursprung i den forna nomenklaturan. De blev nu något av en ny nomenklatura.

Sovjetunionens nomenklatura-överklass överlevde alltså till stor del kommunismens kollaps – som nya företagare eller som nya statstjänstemän. Ett förvandlingsnummer i den högre skolan.

På krokiga vägar har alltså Ryssland i slutändan gått samma väg som Kina; En statsstyrd privatkapitalism som tvingat fram tillväxt, en ny medelklass och minskad fattigdom. Detta till priset av auktoritärt förtryck och brist på demokratiska och mänskliga rättigheter.

I de båda forna kommunistiska supermakterna Ryssland och Kina sammansmälter alltså den gamla statliga ”röda” överklassen med den nya privata ”blå” överklassen. Inte sällan via giftermål. Företagare och byråkrater hand i hand. Staten och kapitalet i samma båt. Men som i alla äktenskap finns det även konflikter.

De ryska och kinesiska exemplen på samhällsförändring följer därvidlag ett gammalt vanligt mönster för systemskiften mellan överklasser. Den gamla eliten växer gradvis över i, och samman med, den nya eliten. Ofta med mer symbios än motsättningar som följd.

Så gick det exempelvis till i England där den gamla jordaristokratin köpte in sig i handel och industri, medan de nya fabriksägarna skaffade sig lantgods och gifte sig till en adelstitel. Och så flytande var övergången mellan jordbrukssamhälle och industrisamhälle även i Sverige.

Typ den franska revolutionen (med stort R) och dess klara brott mellan feodalsystem och borgarsamhälle är bara ett sätt för en styrande överhet att lämna över stafettpinnen till en annan styrande överhet. I Kina och Ryssland och i många andra länder (i rummet och tiden) har eliter i nergång och eliter i uppgång snarare delat broderligt på stafettpinnen.

Hans Norebrink

En del inlägg om ryska oligarker: Vilka ligger bakom Koenigseggaffären?Ryska intressen bakom SpykerRysk oligark vill köpa News of the WorldTorbjörn Törnqvist och Gunvor GroupKonkursmiljardären Igor Kolomoysky

Läs mer: SVD, DN, EX, Corren, Kulturen, RT, MC-Razzia, SR, AB, Sydsvenskan, HBL, NT, SMP,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Adlibris

Advertisements