Hur många romer finns i Sverige?

Sverige har 5 erkända minoriteter, finnar, tornedalsfinnar som talar meänkieli, romer, samer och judar. Hur många som tillhör varje minoritet är oklart. Det är egentligen beroende på hur man själv identifierar sig. När det gäller romer så handlar det också om hur man definierar de resande (förr kallade tattare). Många resande anser själv att de är romer eller har romsk bakgrund, andra anser det inte. Ursprung och tillhörighet försvåras av att det förr i tiden också fanns andra kringresande grupper i samhället. Den kändaste är gårdfarihandlarna från sjuhäradsbygden. Dessa talade ofta ett tyskt språk, kallat rotwelsch eller månsing. En del resande anser att de har tysk härstamning och många har tyska eller tyskklingande namn.

Inget vet alltså hur många romer det finns i Sverige. Uppskattningar gör ofta gällande att det finns omkring 50 000 om man också inkluderar resande. Ungefär hälften skulle då vara resande och hälften personer som kallar sig roma eller kallas romer. Men det kan också var så att det inte handlar om fler än 30 000. Det är en liten minoritet med andra ord. Rasister hävdar ofta att det finns en halv miljon. En enorm överskattning på samma sätt som de också gör med antalet muslimer i Sverige.

När det gäller resandefolkets härstamning så är den sannolikt blandad, men troligen finns det romer bland deras förfäder då många resande ju faktiskt talar en variant av romani. I Sverige gjorde en åtskillnad mellan ”zigenare” och ”tattare” förts på 1800-talet. Innan dess var uttrycken synonyma. Kanske är resandefolket också flera olika folk med olika härstamning. I vilket fall som helst finns en uppsjö organisationer för resande och det finns flera olika beteckningar som används om resande och som resande använder om sig själva. Några exempel är:

– Romanichal/Romanisaels/Tavringer – till övervägande del bosatta  i Storbritannien, Norge, Sverige.
– Sinti – i Tyskland, Österrike, norra Italien, Danmark, södra Skandinavien samt delar av centrala Europa.
– Irländska Travellers – i huvudsak i Irland, Nord-Irland, England och Wales, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Sverige och Norge samt i USA, Kanada, Australasien, Södra Afrika samt delar av Latinamerika
– Quinqui/Mercheros – i Spanien och Portugal (små grupper finns i södra Frankrike, västra Italien och Sverige).
– Resande/Tatere/Sinti/Romano – i huvudsak bosatta i Danmark, Sverige och Norge.

Sintigruppen nämns ofta inte som resandefolk utan som romer (se nedan) och i Frankrike skiljs de ofta inte från Manouchegruppen utan betraktas som samma.. Som redan nämnts kan resandefolk också ha andra förfäder och en ann bakgrund än bara den rent romska. Naturligtvis har också en rad äktenskap med svenskar förekommit, precis på samma sätt som det är i den folkgrupp som går under beteckningen romer. En kringfarande grupp i det svenska samhället har redan nämnts är sjuhäradsbygdens månsing-(rotwelsch-) talande gårdfarihandlare.

Innan dess och samtidigt fanns det också andra grupper i samhället som var utstötta och kringresande, pugarna (valackarna, hästkastrerarna) var en grupp som främst fanns i Götalandskapen, de landskap där de allra flesta resande (tattare som man sa förr) funnits historiskt. Valackarna är en grupp som kan utgöra en del av resandefolkets ursprung. Många resande har uppgetts arbeta som valackare. Ett samband finns sannolikt. Själv anser många resande att man delvis härstammar från tyska och ryska soldater som hamnat i svensk fångenskap under olika krig.

Ordet valack betyder från början en häst från Valakiet, dvs en del av Rumänien, det område i Europa där det idag bor många romer och varifrån många romer i resten av Europa anses ha utvandrat. Valak (Vlach) är en benämning på en person som talar ett rumänskt språk. Valaker uppges ofta ha haft hästhandel som yrke. Hästhandel är något som många resande också har sysslat med i forna tiders Sverige.

När det gäller den grupp av människor som förr kallades zigenare i Sverige och som idag kallas romer så tillhör de flera olika  grupper av människor med olika bakgrundshistoria. De har i Sverige ofta definierats utifrån denna historia. Dels finns de så kallade finska romerna som anses härstamma från de första romer som kom till Sverige på 1500-talet. De har i så fall delvis samma härstamning som resandefolket. Dessa romer utvisades på 1800-talet till Finland och invandring av romer till Sverige förbjöds.

Ett antal familjer, åtta stycken, kom dock in i Sverige i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det är dessa familjer och deras ättlingar som kallas svenska romer. De var i praktiken instängda i Sverige fram till 1954 för om de lämnade landet kunde de inte komma tillbaks. Dett på grund av inreseförbudet för romer som infördes 1914. Under denna tid försämrades deras möjligheter att försörja sig på traditionella yrken kraftigt genom modernisering av samhället.

1954 upprättades den passfria nordiska zonen och de finska romerna började invandra till Sverige i likhet med många andra människor i Finland. Från denna tid kunde romer resa fritt inom Norden.

Ett fåtal romer hade också lyckats ta sig till Sverige undan nazisterna och från koncentrationsläger under andra världskriget. Ofta genom att ljuga om sin bakgrund. Något som romska flyktingar från andra länder ofta gör än idag. Ett antal romer från Polen och Frankrike flydde till Sverige på 1960-talet, De från Frankrike utvisades dock men på organiserat vis fick ytterligare några familjer från Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. Dessa romer har kallats och kallas ofta för utomnordiska romer. De flyktingar och invandrare som kommit från stora delar av Balkan under senare år och de romer som uppehållit sig tillfälligt i Sverige har kallats eller kallas ofta för utländska romer (förr använd man ordet zigenare) eller nyanlända romer.

Olika romska grupper med olika bakgrund talar lite olika varianter av romani. De tillhör också olika klaner eller stammar. Det finns också romska grupper som inte talar romani alls. 2007 nämndes dialekterna arli, bugurdji/kovatji, chaladitki, gurbeti/djambazi, kaale, kelderash, lovari, manusch, romungri, sinti, svensk resanderomani och tjurari i en svensk studie om romskt språk:

Det finns ingen allmänt vedertagen klassificering av språkundergrupperna, men en huvuddistinktion i språket brukar göras mellan valakiska och ickevalakiska varieteter. De valakiska varieteterna (kelderash, lovari, tjurari, gurbeti, djambazi m.fl.) utvecklades bland de romer som blev kvarhållna i Valakiet och Moldova under 1300–1800-talen, dvs. huvudsakligen i nuvarande Rumänien. De icke-valakiska varieteterna (utvecklades bland de grupper som migrerade till andra delar av Europa redan från 1400-talet eller tidigare) och delas in i den nordliga gruppen dit kaale räknas, den centrala gruppen dit romungri hör, balkangruppen dit arli och bugurdji/kovatji hör samt de varieteter som i högre grad påverkats av omkringliggande språk dit till exempel resande-romanin hör (ibid.).

De finska romerna talar kaale (eller kalé) eller finska, de svenska romerna är kelderash, lovari och tjurari medan de så kallade utomnordiska främst är lovari men också kelderash, tjurari och romungri. De relativt nyanlända grupperna från det forna Jugoslavien talar bland annat arli, gurbeti och djambazi.

Det finns också andra sätt att indela språken (och att stava dem):

Romer är den enda stora folkgrupp i Europa som saknar skriftlig tradition. Det finns många romska grupper som skiljer sig i kultur och dialekter. Grupperna kan delas in i stratum eller diasporor dvs. folkvandringar. De tidigaste folkvandringarna av romer har också de äldsta dialekterna, men de är sämre bevarade än till exempel vlax-romernas dialekter.

Stratum ett inkluderar de äldsta dialekterna: mechkari, kabuji, xanduri, drindari, erli, arli, bugurji, mahajeri, ursari (ri?hinari), spoitori (xoraxane), karpatichi, polska roma, kaale (från Finland), sinto-manush, scandoromani (svensk-romani) och så kallade baltiska dialekter. Stratum två omfattar chergari, gurbeti, jambashi, fichiri, filipiji och en undergrupp av vlax-dialekter från Rumänien och Bulgarien. Stratum tre omfattar resten av de så kallade vlax-dialekterna, inklusive kalderash, lovari, machvano.

Språken hör också samman med olika klaner/stammar. Dessa klaner och stammar har historiskt haft olika yrken och sätt att försörja sig:

Största stammarna i världen är Khelderasa, Lovari samt Sinti. Under dessa finns hundratals understammar med hundratals olika dialekter. Varje stam hade specifika försörjningssätt vilket avgjorde vilken stam man tillhörde. Khelderasa var de romer som arbetade med metaller såsom koppar, tenn, guld, silver, förädlade och förtennade. Khelderasa utmärkte sig även genom att deras kvinnor spådde folk i händer och kort. Lovari försörjde sig huvudsakligen genom handel och främst genom hästhandel. Sinti var duktiga musiker, cirkusartister och försörjde sig huvudsakligen genom att underhålla folk. Dock var romerna oavsett stamtillhörighet tvungna att försörja sig på bästa möjliga sätt för att kunna överleva. Fanns det inga hästar att sälja så fick man sälja något annat. Fanns det inga metallarbeten för tillfället så fick man spå istället osv.

Andra klaner är ursari (om ni nån gång vid en resa i Turkiet, Bulgarien, forna Jugoslavien eller Rumänien stött på människor som visat upp kedjade björnar har det sannolikt handlat om ursariromer), xoraxane som är muslimska romer, rudari (ursprungligen träsnidare) som inte pratar romani i likhet med ashkali i Kosovo, ”egyptierna” i Albanien och Makedonien och beyash i Ungern.

Romer tillhör en mängd olika religioner, muslimer har jag redan nämnt, andra är ortodoxt kristan, katoliker, och i Sverige är många pingstvänner. Jag har deltagit i rosmak religiösa ceremonier i södra Frankrike inom ramen för den katolska kyrkan, men det var mer än katolicism skulle jag vilja säga. Mer om det nån annan gång.

I inlägget förekommer en hel del bakgrundsinformation som kanske inte driekt har med antalet romer i Sverige attgöra. Men det har betydelse för svårigheten att fastställa hur många romer som finns. Enda utgångspunkten är egentligen hur många som själva definierar sig som romer och/eller resande nån siffra på det finns inte. Alltså vet vi inte. Historiskt har det dock funnits försök till kartläggningar:

Även i Sverige upprättades register. År 1907 och år 1922 gjordes landsomfattande inventeringar av ”zigenare och tattare”. I 1922 års inventering kom man fram till att det sammanlagda antalet ”zigenare och tattare” uppgick till 1833 individer varav 250 uppskattades vara ”zigenare”. Mitt under brinnande världskrig gjordes ytterligare landsomfattande inventeringar av ”zigenare” (1943) och av ”tattare” (1944).

1944 uppskattades antalet ”tattare” vara 8 000.  Det har alltså handlat om små grupper av människor. Men det handlar om människor som kraftigt diskriminerades i Sverige. Först på 1960-talet fick romer möjlighet att bli bofasta i Sverige och först 1976 fick de rösträtt i samband med att de fick samma rättigheter som alla andra svenskar inklusive rätten till en bostad och fri bosättning. Resande hade sen långt tidigare blivit bofasta och de hade rösträtt.

De flesta romer i Sverige, om vi undantar resande, har invandrat hit i modern tid och det är mycket oklart hur många det är. Uppskattninagrna är svåra att göra då definition av vem som är rom är helt subjektiv. Vi vet inte heller hur många som själva betraktar sig som romer. Men antalet romer i Sverige finns nånstans i spannet 30 000 – 100 000.

Läs också: Romerna – ständigt diskriminerade och förtryckta, Är romer mer tjuvaktiga än andra?, Hur många invandrare finns det i Sverige?, Hur många muslimer finns det i Sverige?,

Intressant?
I media: SVD1, 2, 3, 4, GP1, 2, HD1, 2, 3, 4, 5, Skanskan1, 2, MND1, MND2,
Läs även andra bloggares åsikter om Romer, Resande, Kelderash, Sinti, Valackare, Kaale, Kalé, Lovari, Tjurari, Arli, Xoraxane, Ashkali, Romungri, Gurbeti, Djambazi, Invandring, Flyktingar, Demokrati, Rättvisa, Välfärd, Samhälle, Politik

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!