Ekologi + Jämlikhet = Lokalism

KollapsBoknytt
Kollaps
David Jonstad
Ordfront

Ekologi + Jämlikhet = Lokalism

Detroits centrum. Vildvuxet gräs. Släckta gatlyktor. Övergivna parkeringshus. Igenbommade matbutiker. Utbrända hus. Flockar av vildhundar. Skyskrapor i ruiner och beväpnade gäng som plundrar dem på koppar och stål. Men också gräsrotsorganisering och en explosion av urbana kooperativa jordbruk.

Nej, det är ingen sciencefictionfilm om framtiden utan på gott och ont dagens verklighet i den nergångna amerikanska bilhuvudstaden. Början på ”slutet av världen såsom vi känner den”. Det menar klimatreportern och visselblåsaren David Jonstad i samtidigt skrämmande och hoppfulla ”Kollaps – Livet vid civilisationens slut”.

För även om vår globala industrikultur nu står inför sin undergång, liksom alla andra stora civilisationer före den, så öppnar också sammanbrottet vägen för ett alternativt samhällsbygge på en hållbar materiell nivå – för ett samhälle som är både ekologiskt och rättvist, menar författaren.

Men vänta ett tag nu. Av dagens undergångsprofeter förväntar man sig en konsekvent larmande och uppväckande svartmålning. Följt av uppmaningar till massiv politisk motståndkamp mot de krafter som bryter ner vårt mänskliga samhälle.

Det levererar inte David Jonstad, författare och chefredaktör på Klimatmagasinet Effekt. Undergången ser han som redan omöjlig att stoppa. Den politiska viljan i världen räcker ju inte ens till för att uppnå det viktiga tvågradersmålet för att bromsa växthuseffekten.

Men en civilisations undergång kan bli gradvis och tidsödande, och människan är kreativ, anpassningsbar och flexibel. Hon kan börja bygga något nytt och annorlunda underifrån – och den processen har redan påbörjats världen runt, menar författaren.

Så trots sin stora framtidsoro säger frilansjournalisten David Jonstad att ”jag förlikat mig med tanken på att vårt nuvarande samhälle kommer att genomgå en kollaps…”.”. Som en konsekvens av det har han engagerat sig deltid i ett kooperativt ekojordbruk.

Som läsare upplever jag spontant detta som upp som en sol och ner som en pannkaka. Först målar författaren upp bilden av tre globala sammankopplade E-kriser; För ekologi (som global uppvärmning, miljöförstöring), för energi (som sinande och svårtillgängligare tillgångar på olja, kol, gas och uran), och förekonomi (som finanskriser och ohållbar tillväxt). Sedan planerar han att flytta till en liten bondgård i Sörmland!

Samtidigt förstår jag honom. Om människor lyckas förtränga sin personliga ålderdom, sjukdom och död – hur mycket lättare ska de då inte ha att förtränga den industriella civilisationens ålderdom, sjukdom och död. Det senare blir för stort, för obegripligt abstrakt, för långt från de vanliga människornas vanliga vardag.

Till detta kommer, som Jonstad nämner, motviljan mot att lämna invanda tankemönster – som den västliga framstegsmyten om konsumtionslycka och evig materiell tillväxt på en begränsad planet. Dessutom omotiverad teknikoptimism och tro på marknadens stora problemlösande innovationsförmåga. Liksom personlig optimism (”Det löser sig nog på något sätt, det har det alltid gjort förr, trots alla olyckskorpar, var inte så pessimistiska”). Och så fort ekonomin krisar glömmer man miljön.

Det ska nog till en stor allvarlig katastrof som konkret påverkar Svensson innan vi gräsrotsmänniskor vaknar. Precis som i Detroit. Och då är det för sent att vända Titanic – vår jord – från undergången.

För planeten har redan överskridit sin bärförmåga (eller nära så) på nio nyckelområden; utsläpp av växthusgaser, uttunning av ozonlagret, förändrad markanvändning, vattenanvändning, förlust av biologisk mångfald, försurning av haven, tillförsel av kväve och fosfor till land och hav, aerosoler i atmosfären och miljögifter.

Världssamhället förbrukar en och en halv planet med resurser och vi har bara en. Finge hela världen svensk standard ”skulle vi behöva totalt tre planeter fulla med resurser att festa loss på.”.

Det är resursbrist och problem vad gäller saker som sällsynta jordartsmetaller, fosfor, färskvatten, odlingsmark, fiske, kvävecykeln, befolkning. Det moderna västliga konsumtionsmönstret resten av världen vill uppnå är ekologiskt och resursmässigt ohållbart.

Skulle vi använda jordens resurser hållbart (inom planetens bärförmåga) och rättvist (jämlikt fördelat), ja då skulle dagens sju miljarder människor tvingas leva på närmast boliviansk standard (jag har bott i Bolivia, tro mig, det vill ingen = min kommentar som recensent).

Ekonomiskt är ”fortsatt tillväxt ett akut hot mot den ekologiska grund som vår överlevnad vilar på”. Ändå kräver marknadsekonomin ständig tillväxt och producerar finanskriser och arbetslöshet. ”När den billiga fossila energin som hållit igång systemet börjar sina, när den ekonomiska tillväxten inte längre ångar på och när klimatet hettar upp är resultatet en kollapsartad krutdurk”, som bokens baksida sammanfattar. Speciellt som förnyelsebar energi inte på långa vägar ser ut att kunna ersätta den fossila energin.

Vad kan vi då lära oss om andra civilisationers sammanbrott, undrar David Jonstad och vidgar därmed ämnet för sin välskrivna bok på ett intressant sätt. Han tittar bland annat på romarriket och mayaväldet.

Hjälp tar han av boken ”The Collapse of Complex Societies” som menar att storskaliga komplexa samhällen för att lösa sina problem blir allt mer komplexa och därmed allt mer sårbara för störningar. Bland annat fick folket en allt mer krävande överklass att försörja i de historiska hierarkiska statsbyråkratiska jordbrukssamhällena.

När då stora civilisationer kollapsar uppstår flera decentraliserade, småskaliga, lågteknologiska, självhushållande, mindre specialiserade, kollektivistiska och ruraliserade gräsrotssamhällen. En ny självorganisering sker på en lägre nivå av resursförbrukning (jämför med Detroit!).

Så skedde i de gamla sönderfallande ”statsfeodala” samhällena (med sina slavar och livegna i jordbruket) – och samma skedde delvis i det sönderfallande Sovjetunionen de första åren efter murens fall. Och mindre, enklare, överblickbara lokalsamhällen är en viktig del av framtiden, enligt David Jonstad.

Men det är en stor omställning som för att fungera, och motivera människor, kräver delade bördor. Mera av rättvisa och jämlikhet i levnadsstandard och resursfördelning ­– ett resonemang som återkommer på flera ställen i boken (I England under kriget var större jämlikhet en viktig del av krigsmobiliseringen).

Och en slags jämlika och ekologiska lokalsamhällen har människan levt i under större delen av sitt liv på jorden – när hen var jägare-samlare. Först med de storskaliga jordbrukssamhällena kom städer, specialisering, statsadministration, militärapparat, handelsmän och aristokrater.

Det komplexa storskaliga klassamhället uppstod försörjt av jordbruksöverskottet som tillät människor att lämna den grundläggande livsmedelsproduktionen för att syssla med annat. Här kommer David Jonstad in på ytterligare en vidgad diskussion. Den intressanta diskussionen om klassamhällets uppkomstvillkor. Han skriver;

”Med de permanenta bosättningarna uppstod också en skiktning mellan människorna.”. Det större samhället krävde ”en arbetsuppdelning som innebar att vissa skaffade sig mer makt och inflytande än andra. Skiktningen och bofastheten ledde också till att människor började samla på sig värdesaker och därmed inleddes den första statusjakten.”. Vidare;

”Beroendet av jordbruk ledde inte bara till ett mer hierarkiskt samhälle, men också till fler krig…Krigen och den militärmakt som de förde med sig krävde en avancerad form av organisation, något som skiktade samhällena än mer och gav den som kontrollerade vapnen en överlägsen maktposition. Framväxten av de första klassamhällena hade därmed påbörjats.”. Liksom manssamhället och kvinnans underordning (och statens kärna som våldsapparat enligt marxismen, min kommentar).

Varför uppstår då komplexa samhällen och statsapparater, utreder David Jonstad i ett extremt intressant avsnitt;

Enligt funktionsteorin ökar jordbrukssamhället behovet av specialisering och arbetsuppdelning, av informationshantering och administration – ”det behövs en stat” för hela samhällets funktion och allas nytta.

Enligt konfliktteorin uppstår stater på grund av klassmotsättningar mellan eliten och folket. Ibn Khaldun på 1300-talet och Karl Marx på 1800-talet är företrädare för denna tankeskola. Staten uppstår för att skydda de rikas privilegier och kontrollera de fattiga.

En syntes är ”att båda teorierna ser stater växa fram som ett svar på förändrade omständigheter. Statliga institutioner är på samma gång ett resultat av en ojämlik tillgång till resurser (konflikteorin) ochnågot som gynnar befolkningen i stort (funktionsteorin).”.

Oavsett ”förklaringsmodell till varför komplexa samhällen uppstår är sociala konflikter något som alla samhällen präglas av. Den skiktning som utgör själva basen för en stat kommer obönhörligen till priset av klassmotsättningar. De flesta samhällen klarar också av att hantera sådana utan större problem. I de fall som de inte gör det finns det lite som tyder på att syftet med exempelvis en bonderevolt är att få samhället att kollapsa. Sociala revolter leder snarare till att nya hierarkier uppstår än att samhället går under.”.

Min reflexion som recensent är här att såväl antikens slavuppror, medeltidens bonderevolter, som den moderna tidens (socialistiska) folkuppror alla har lett till att nya klasshierarkier har återuppstått ur revolutionens aska. Tendensen finns redan i Chavez Venezuela.

Marxismen (jag fortsätter att reflektera) talar om att minska motsättningen mellan stad och land, och mellan intellektuellt och kroppsligt arbete. Det är tankar i riktning mot enklare, decentraliserade, mindre specialiserade samhällen. Som jägarsamhället, som de småsamhällen som uppstår i spåren av civilisationskollapser, och som dagens försök till moderna gräsrotssamhällen och ekobyar (typ Jonstads bondgård).

I praktiken har realsocialismen byggt vidare på samma centraliserade, komplexa, storskaliga samhällstyp som de ”slaviga” och/eller feodala jordbrukssamhällena – de första klassamhällena. Här finns en tanke och en möjlig lärdom.

Vägen till ekosocialismens hållbara och rättvisa samhälle kanske går via en maktförskjutning neråt. Mindre av den komplexa storskaliga staten som gav upphov till klassamhället. Mer av det småskaliga lokalsamhället vi hade i det klasslösa demokratiska jägarsamlarsamhället.

Två flugor i en smäll alltså. Ett samhälle som byggs upp mer nerifrån – mer lokalism än globalism – kanske kan bidra till att lösa såväl den gröna frågan (ett hållbart samhälle) som den röda frågan(ett klasslöst samhälle). Så här:

Lokal, regional (och nationell) kooperativ och samhällsägd arbetartjänstemannaförvaltad produktion för folklig överblick och kontroll över våra liv, samt minskade transporter och utsläpp (speciellt inom jordbruket). Samtidigt kan vi med dagens teknik vara globala intellektuellt, informationsmässigt, kunskapsmässigt, värderingsmässigt och samarbetsmässigt.

Men nu har jag lämnat boken för de utopiska funderingar den stimulerar till.

Åter till David Jonstad som avslutningsvis skriver om sitt sörmländska ekojordbruksprojekt. Men de frågor han ställer i anslutning till det kan lika gärna ställas med anledning av den enorma samhällsförändring som väntar runt hörnet:

”Detta är den verkliga utmaningen: det sociala experimentet. Går det att väcka liv i våra medfödda drifter till ett jämlikt samarbete? Går det att skaka av sig tillräckligt av individualism för att kunna skapa något som är betydligt mer gemensamt än vad de flesta människor är vana vid? Går det att bygga upp ett ömsesidigt beroende som alla känner sig bekväma med?

Hans Norebrink

Läs mer: David Jonstad, SMP, ST, Fria, Ny Tid, GD, Arbetet, Sydsvenskan, Miljömag, DN, DT, HD, KB, KA, SVD, UNT, Supermiljöbloggen, EcoNews, Flute, Cogito, VI,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!