Först av allt vill jag rekommendera Henrik Arnstads analys av vad Sverigedemokraterna är för slags parti. Den stämmer i allt väsentligt med den analys som jag gjort och skrivit om i en rad inlägg. Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti:
I dag lever vi i ett Europa där en ny fascistisk politik firar triumfer. Inte minst gäller det SD, som avancerar i ett land där fascismen alltid tidigare varit svag. Denna nya politik kallas av den internationella forskningen ”neofascism” och är resultatet av ett intellektuellt arbete som startade i Frankrike åren efter 1968.
Under intellektuell ledning av filosofen Alain de Benoist formulerade rörelsen Nouvelle Droite (Nya högern) framtiden för fascismen – det gällde att bygga ett nytt politiskt varumärke efter Adolf Hitler, andra världskriget och Auschwitz-Birkenau. Kampen för den egna ”biologiska rasen” dömdes ut, inte minst eftersom vetenskapen lämnat rasbiologin bakom sig.
I stället formulerades den nya fascismen:
• Det pluralistiska och multikulturella samhället ska avskaffas, till förmån för ett etniskt homogent samhälle.
• Den västerländska demokratin – baserad på universella mänskliga rättigheter och individens frihet – ska ersättas av demokrati baserad på idén om ett ”organiskt samhälle”.
• Den moderna tidens kosmopolism ska besegras via ett hyllande av autentisk nationell kultur.
• Insikt måste nås om att de euroepiska kulturerna befinner sig inför ett akut hot, de har nästan gått förlorade. Multikulturalism och multietnicitet undergräver de homogena kulturella och etniska identiteterna i Europa.
• Den nya fascismen ska presenteras som en innovativ tredje väg, mellan traditionell vänster och höger
Det är naturligtvis inte bar jag och Henrik Arnstad som gör denna analys. Utan många fler. En av dem är Gellert Tamas som Aftonbladet skriver att Sverigedemokraterna är ett rent fascistiskt parti med en bakgrund i nazistiska kampgrupper:
Det är inte heller en tillfällighet att Ekeroth, Almqvist och Westling beväpnar sig med järnrör, vilket de sedan skrattande kommenterar med: ”Alltså, shit vad kul!” De är inte de första Sverigedemokrater som drar runt beväpnade på landets gator och torg. Det rasistiska våldets historia i Sverige sammanfaller till stora delar med Sverigedemokraternas historia. Medlemmar, eller högt uppsatta förtroendevalda hos Sverigedemokraterna, har varit delaktiga i, eller ansvariga för, allt från mordbranden mot moskén i Trollhättan 1993 till mordet på fackföreningsmannen Björn Söderberg 1999. Så sent som år 1993 var mer än hälften av medlemmarna i partistyrelsen dömda för brott, från utpressning och stöld till mordbrand.
Och det var under denna våldsamma tid, åren 1994–1995, när hakkorsflaggor fortfarande vajade på partiets demonstrationer, som Almqvist, Jimmie Åkesson, Björn Söder och flera andra i dag ledande Sverigedemokrater valde att bli medlemmar.
Den historiska kontexten är viktig för att förstå den senaste veckans händelser. Sverigedemokraterna växte fram ur gatans våld, med nära kopplingar till nazistiska grupperingar som Nordiska rikspartiet.
Sverigedemokraterna är på många sätt unika, även ur ett internationellt perspektiv. Det finns, möjligen med undantag av ungerska Jobbik och grekiska Gyllene Gryning, få andra exempel i Europa på att så öppet rasistiska och militanta rörelser tagit plats i nationella parlament.
Jag håller inte med Tamas om att SD är jämförbara med Jobbik och Gyllene Gryning. Men jag anser inte heller att SD är jämförbara med Norska Fremskrittspartiet eller Dansk Folkeparti.
Gellert Tamas understryker hur SD och Jimmie Åkesson måste spela ett dubbelspel för att framstå som nåt annat än man är. Han menar vidare att Kent Ekeroths film, som offentliggjorts av Expressen, visar Sverigedemokraternas sanna natur, visar hur de är och vad de försöker dölja. Denna natur vill Jimmie Åkesson, Björn Söder och andra dölja, men det finns de i partiet som inte vill dölja partiets riktiga väsen. Dessa personer återfinns i ungdomsförbundet SDU och kring den tidigare partiledaren, Mikael Jansson ifrån Göteborg.
Det är sannolikt denna grupp kring Jansson och ungdomsförbundet, ofta kallad bunkerfalangen, som sett till att Expressen kunnat få Ekeroths avslöjande film. Detta som en reaktion och svar på Åkessons utspel om nolltolerans. Ett utspel som i sin tur var en reaktion på valet av Gustav Kasselstrand till ordförande i SDU. Något som uppmärksmmats av Maria Robsahm i en artikel i Feministiskt Perspektiv där hon skarpt kritiserar Sverige okunniga journalistkår:
Fortfarande letar jag förgäves efter någon ordinarie politisk kommentator som ens försöker se de politiska mönstren och jag är mycket förvånad över denna totala brist på sammanhang och kunskap om det som händer i SD. När Jimmie Åkesson gick ut med sitt krav på nolltolerans för en månad sedan skrev jag att detta var en del av en intern maktkamp. Konflikten bakom utspelet går tillbaka på omvalet av Gustav Kasselstrand som ordförande för Sverigedemokraternas ungdomsförbund i september.
Partiledningens kandidat var inte i närheten av det röstetal som hade krävts för att avsätta Kasselstrand, men efter det visste alla var man stod. Det fanns två tydliga falanger. Och skillnaden mellan dem var inte bara en fråga om olika personer och kotterier. Där fanns och finns också en markerad politisk skillnad mellan dem. Medan partiledningen konsekvent har försökt fjärma sig från partiets nynazistiska förflutna, genom att ta avstånd från antisemitismen till förmån för islamfientligheten, och stryka nationalismen till förmån för det man kallar socialkonservatism så vill Kasselstrandsfalangen vrida partiet tillbaka.
SDU och gruppen kring Kasselstrand, däribland hans närmaste vapenbroder vice ordförande William Hahne har tydligt markerat att man vill tillbaka till partiets ursprung, det vill säga att återigen kalla sig nationalistiskt och att byta ut SD:s nuvarande Israelvänliga inställning till den mer klassiskt högerextrema Israel- och judefientliga. Detta skulle också medföra att partiets nuvarande starka betoning på islam som det stora hotet skulle tonas ner kraftigt.
Hon nämner i sin artikel också att de enda politiskt analyserande artiklar hon lästa om det hela skrivits av folk som inte är mainstreamjournalister som Expo:s Alex Bengtsson och komikerna Soran Ismail. Alex Bengtsson har för sin del varit inne på just den motsättning som Maria Robsahm också berör:
Sverigedemokraternas snart 25-åriga historia är kantad av skandaler där öppen rasism och kopplingar till nazism och våld varit huvudingredienser. Tidigare har partiet kommit relativt lindrigt undan, främst tack vare att partiet varit ett litet promilleparti bland andra utan någon större mediebevakning – samt att partiledningen inte har haft någon väljarbas att ta hänsyn till.
Partiet har i långa perioder också präglats av både hårda och många gånger inte allt för trevliga fraktionsstrider. Det är därför ingen överraskning att SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand i dag på DN-debatt protesterar mot Jimmie Åkessons sätt att hantera krisen.
Kasselstrand och Åkesson står nämligen på varsin sida i en konflikt i partiet som har pågått i nästan i ett decennium.
Skandalerna i Sverigedemokraterna började redan i partiets barndom. 1993 ertappades partiets ungdomsförbundsordförande med en skarpladdad handgranat i Vänsterpartiets första maj-tåg. 1995 kidnappade två partistyrelseledamöter en avhoppare. 2004 ljög partiledningen medlemmar och väljare rakt upp i ansiktet när de tog emot pengar från en ökänd antisemit vars judehat de sa sig inte känna till, men egentligen var medvetna om. 2009 åkte partikadern på kryssning till Estland och sjöng nazistiska kampsånger.
[…]
Den här veckans skandaler kommer emellertid i en tid då det återigen råder tuppfäktning inom partiet. Den så kallade bunkerfalangen runt den tidigare partiledaren Mikael Jansson har det senaste året avancerat. Janssons egen kronprins Gustav Kasselstrand driver idag ungdomsförbundet SDU med en retorik som är mer traditionalistisk, och öppet flirtar med den extremhöger som Jimmie Åkesson minst av allt vill förknippas med.
”Bunkern” kommer ur att det gamla gardet i princip bodde på partikansliet på Södermalm, som mer eller mindre är en bunker. Den avhoppade sverigedemokraten Camilla Rågfors spekulerar på SVT Debatt i att det rent av är ”bunkerfalangen” som har läckt material till medierna. Må det vara osagt. Men en sak är säker. Nu måste Jimmie Åkesson hantera både en mediestorm och briserande interna motsättningar.
Alex Bengtsson förträder också en åsikt jag helt delar. SD kommer inte att falla sönder på samma sätt som Ny Demokrati gjorde. Anledningarna till detta ska jag återkomma till i ett annat inlägg och ni får hålla till godo med Bengtssons analys så länge.
Läs mer:
Den europeiska fascismen
Att bekämpa rasism och rasistiska partier
Sverigedemokraterna – en fascism för vår tid
I ett samhälle där rasism blir normalitet…
Att bekämpa rasism, fascism och SD
Bekämpa rasism – för ett öppet samhälle
Det är inte ofattbart, det är inte blint våld, det är terrorism
Högerextremism – inte extremism, politik – inte blint hat
Extremism förebyggs genom jämlikhet
Det här är Sverigedemokraterna – fascister och rasister
Den moderna fascismens väsen
Fascismen mitt ibland oss
Intressant?
Bloggat: Moberg, Annarkia, Dalman Eek,
I media: GP1, 2, 3, 4, AB1, 2, HD, SVD1, 2, 3, SR,
Läs även andra bloggares åsikter om SD, Järnrörspartiet, Kent Ekeroth, Henrik Arnstad, Gellert Tamas, Erik Almqvist, Christian Westling, Rasister, Jimmie Åkesson, Björn Söder, Mikael Jansson, SDU, Gustav Kasselstrand, Maria Robsahm, William Hahne, Expo, Alex Bengtsson, Camilla Rågfors, Feministiskt Perspektiv, Rasism, Högerextremism, Sverigedemokraterna, Nazism, Samhälle, Politik
