Svensk gruvindustri – en liten historisk översikt

Ingen fullständig översikt förstås. Det är ett lite för stort ämne. Men en översikt över Sveriges gruvindustri under 1900-talet, antal gruvor och ägande. Detta med anledning av den gruvdebatt som flammat upp i Sverige där en av ingredienserna är farhågor för utförsäljning av naturresurserna till utländska bolag som roffar åt sig.

Det som idag är Sverige största gruvbolag, LKAB, bildades för sin del av brittiskt kapital år 1890. Bolaget hamnade i svensk privat ägo i början av 1900-talet, men övertogs till hälften av staten år 1907:

1890 LKAB bildas. Staten tar över Malmbanan.
1891 AB Gellivare Malmfälts bildas och tar över brytningsrätten i Malmberget
1893 AB Gellivare Malmfält köper LKAB innan industriell malmbrytning påbörjats i Kiruna
1899 Malmbanan når Kiruna söderifrån
1902 Malmbanan mellan Kiruna och Narvik förenas i Vassijaure den 2 november. Förbindelsen melan Narvik, Kiruna, Gällivare och Luleå var världens nordligaste järnväg. Kort efter järnbanemötet gick premiärlasten med malm från Kiruna till Narvik.
1903 Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund (TGOJ) köper AB Gellivare Malmfält(AGM) med dotterbolaget LKAB. Den första lasten från Narvik avgår den 5 januari med s/s Uppland med 3270 ton.
1907 Staten köper samtliga preferensaktier i LKAB med inlösenrätt till TGOJ:s ägarandel. AB Gellivare Malmfält avvecklas och det moderna LKAB tar form.

På 1920-talet fanns ett 40-tal gruvbolag med brytning i Sverige. Dvs betydligt fler än idag. De allra flest av dessa bröt järnmalm, men viss brytning av kalksten, granit, kol, silver, bly, zink, koppar, kobolt, mangan, molybden och wolfram fanns också. De största företagen när det gällde gruvverksamhet var Gränges (Grängesberg, Stråssa), LKAB, Norbergs Grufförvaltning, Stjernfors-Ställdalen, Stora Kopparberg (Falu koppargruva och järnmalsmgruvor), Uddeholm (gruvor i Värmland), Dannemora  och AB Mellansvenska Malmfälten (Håksberg, Ickorrbotten, Mossgruvan m.fl)

Större gruvbolag 1920, antal anställda, ägare

Luossavaara-Kiirunavaara AB, 2 400, svenska staten 50% och TGOJ 50%
Trafik AB Grängesberg-Oxelösund (TGOJ), 1 700 i gruvverksamheten, läs mer om bolaget här, här, här, här och här.
AB AK Fernström, cirka 1000 (totalt 2000), familjen Fernström
Dannemora Gruvor, ??, Fagersta, Iggesunds Bruk, Hargs Bruk, Gimo-Österby, Forsbacka, Stora Kopparberg m fl svenska ägare
Gruv AB Dalarne (Idkerberget), 600, Possehl & Co (Tyskland)
Norbergs Grufförvaltning, 540, Avesta Jernverks (Axson Johnson), Sandvikens Jernverk (Göransson), ASEA (Wallenberg)
Stora Kopparbergs Bergslags AB, cirka 800 (totalt i företaget 6 200), familjen Wallenberg
Gruvbolaget Vielle Montagne, 500, ägt av den belgiska företagsgruppen runt banken Sté Générale
AB Ifö Chamotte & Kaolinverk, 500 (huvuddelen med gruvbrytning), familjen Wehtje
Uddeholms AB, 300-400 (totalt 4 900 anställda), svenska ägare
AB Mellansvenska Malmfälten, 400, Witkowitz (Tjeckoslovakien) med flera utländska ägare
AB Karta & Oaxens Kalkbruk, 400, Ax:son Johnson
Bergverks AB Freja (Koskullskulle), 300, Witkowitz (Tjeckoslovakien, familjen Rothschild)
Bergverks AB Vulcanus (Blötberget), 250, Wm H Müller (Nederländerna) och flera tyska ägare
Herrängs Gruf AB, 250, svenska ägare
AB Stjernfors-Ställdalen, kanske 200 (totalt 1 000), norska ägare
Stora Långviks Gruv AB, ??, tyska ägare
Riddarhytte AB, ??, svensk ägare
AB Kantorps Malmfält, 170, Boxholms AB (svensk ägare)
AB Gotlands Kalkverk (Storugns), 150, Ax:son Johnson
Stribergs Grufve AB, 140, svensk ägare
Johannisbergs Grufbolag, 130, svensk ägare
Dalkarlsbergs AB, 130, svensk ägare
Höganäs AB cirka 100 (totalt 4 400), svensk ägare
Gruv AB Stark (Iviken), ??, tyska ägare
Ställbergs Grufve AB, 110, familjen Klingspor
Grufve AB Långban, 100, Lesjöfors AB (Ekman)

Huvuddelen av gruvorna i Bergslagen stängde under krisen i slutet av 1920-talet och 1930-talet. Driften återupptogs efterhand från mitten av 1930-talet. De tyskägda gruvorna blev fler medan ägandet från andra länder minskade. Ägare av den tyskägda gruvorna vi denna tid var främst stora tyska stålföretag som Hoesch, Krupp och andra. Gruvorna, förutom Blötberget, övertogs 1950 av ett statligt svenska företag, AB Statsgruvor. Bergverks AB Vulcanus som ägde Blötberget köptes istället av Stora Kopparberg.

Bergverks AB Freja fortsatte att ägas av familjen Rothschild, men i samband med att Tyskland invaderade Tjeckoslovakien och Österrike anslöt sig till Tyskland förändrades ägandet i gruvbolaget så att det ägdes via ett brittiskt bolag. Freja var kanske den största exportören av järnmalm till Nazityskland. Lite  konstigt kanske med tanke på att bolaget var ägt av en judisk familj i Storbritannien. 1950 övertogs Bergverks AB Freja av LKAB.

År 1924 började dessutom malm brytas i Boliden och grunden till dagens stora gruvföretag, Bolidens AB lades. Från 1932 kontrollerades Boliden av Kreuger och vid hans konkurs hamnade företaget i Skandinaviska Bankens händer.

Efter år 1950 fanns sålunda inga utlandsägda gruvor i Sverige, med ett undantag, den belgiskägda gruvan i Zinkgruvan (Vielle Montagne). Den företagsgrupp som ägde Zinkgruvan ägde också de stora koppargruvorna i Kongo fram till att de nationaliserades efter avkoloniseringen på 1960-talet. De allra flesta stora gruvor var statliga eller delvis statliga med undantag av Grängesberg, Dannemora, Falun och Stråssa. 1957 övertog staten den andra halvan av LKAB från Grängesbergsbolaget som kom att använda kapitalet som frigjordes till en omfattande gruvsatsning i Liberia, LAMCO.

Zinkgruvan såldes 1995  till det australienska bolaget North Ltd för 1,3 miljarder kronor. 2004 köptes gruvan av Lundin Mining Corporation för 775 miljoner kronor. Större delen av köpet finansierades genom att man sålde silverrättigheterna i gruvan till det kanadensiska företaget Silver Wheaton för 630 miljoner kronor. Silver är en biprodukt vid zinkbrytning och Silver Wheaton innehar rättigheterna fram till 2030.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet då det prospekterades flitigt i Sverige hade sålunda utländska företag ett ägande i gruvnäringen som ungefär motsvarar dagens situation. Under den långa nedgångsfasen från 1950 och framåt till för ett tiotal år sen fanns däremot inga stora utländska ägare. Historiskt är dagens situation alltså inte på något sätt unik utan påminner om tidigare perioder när det varit uppgång för gruvnäringen i Sverige.

Övriga källor: Svensk Industrikalender 1921

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by Qumana

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!