Socialistiska Partiet och Syrien

Det finns en rad missuppfattningar kring Socialistiska Partiet och Syrien. En är Socialistiska Partiets inställning till imperialismen. Socialistiska Partiet varnar klart och tydligt för imperialistiska intressen och utländska makter i sitt uttalande kring Syrien från september i år:

 Vi försvarar självorganiseringens rätt att företräda Syriens folk gentemot varje försök att ”kidnappa” revolutionen från exilgruppers och imperialistiska intressens sida. Det är det syriska folkets massor som själva ska besluta om sin framtid, inte regionala och internationella stormakter, exilpolitiker och internationella legogrupper.

[…]

Den syriska revolutionen mot Assaddiktaturen utgör en del av den så kallade arabiska vår som genom väldiga folkuppror utmanat och störtat regionens diktaturer i land efter land. Utgången av de epokgörande striderna är långt ifrån avgjord. Imperialistiska och stormaktspolitiska, religiöst och etniskt sekteristiska intressen liksom diktaturernas maktapparater, säkerhetstjänster och sociala eliter strävar att erövra, behålla eller återvinna inflytande. Mot dem står upproriska miljonbefolkningars kamp för medborgerlig frihet och social rättvisa. Socialistiska Partiet och våra kamrater världen över är en del av den kampen.

Vidare konstaterar Socialistiska Partiet att den delen av oppositionen som stöds av partiet är en radikal och självständig del som strävar efter att vara oberoende från imperialistmakter och andra:

En verklig antiimperialism företräds av den syriska revolutionsrörelse som vägrar underordna sig imperialistiska stormakters och deras marionetters intressen och planer. Bara en antiimperialism som utgår ifrån det syriska folket själv kan stå emot israelisk ockupation och imperialistiska krigsplaner för regionen.

Till slut konstateras att Assad-regimen som många svenska vänsterorganisationer stöder, direkt och indirekt inte är oberoende av imperialistmakter, inte är antiimperialistisk och inte är nåt annat än en blodig diktatur:

Vi fördömer och bekämpar Assadregimens våld och förtryck liksom dess allierade i Syrien och världspolitiken. Vi vänder oss kraftfullt mot dem, även inom vänstern, som legitimerar diktaturen som antiimperialistisk. Assadregimens antiimperialism är ett fikonlöv för att dölja den syriska elitens egenintresse, envälde och förtryck.

En del kritik av Socialistiska Partiets inställning i Syrienfrågan går ut på att krig i sig själv är dåligt och ska undvikas till varje pris. Socialistiska Partiet menar att det var Assadregimen som valde våld och att oppositionen inte hade nåt val och att fredlig omvandling av ett samhälle är att föredra:

Socialistiska Partiet stödde den syriska oppositionens strävan att avskaffa diktaturen med fredliga medel. Assadregimens terror och massakrer tvingade emellertid fram ett väpnat självförsvar som vuxit till militär kamp. Denna utgör ett berättigat svar på Assadregimens krig mot befolkningen. Krig och våld medför inte bara svårt lidande för de drabbade människorna utan sargar även förutsättningarna för att bygga upp landet på nytt. Men det är den syriska revolutionsrörelsen som själv avgör vilket stöd man behöver och villkoren man ställer för fredsuppgörelser.

Utifrån det konstaterandet och det faktum att inga som helst uppgörelser om eld-upphör har respekterats av Assad-regimen kan man konstatera att en förhandlad fredsöverenskommelse med Assad-regimen inte är möjlig.

En annan kritik går ut på att man inte kan ge stöd till oppositionen på grund av att denna också  begår övergrepp mot tillfångatagna motståndare och civilbefolkning. Att man begår övergrepp är helt klart, men oppositionens övergrepp förbleknar i jämförelse med Assadregimens rutinmässiga, regelmässiga och brutala massakrer och bombningar. Oppositionens felaktigheter och övergrepp är dock inte ett skäl att inte ge dem stöd och jag citerar här Göte Kildén:

Det är naturligtvis riktigt att ”sanningen är krigets första offer”. Dessutom är krig inte romantik utan handlar om att döda eller att dödas. Krig är vidriga. Våldsspiralen drar ner alla som deltar i sorg, ursinne och hämnd. Det är bara i Hollywood som människor dör utan att det gör ont.

Detta var sant när den romerska slaven Spartacus gjorde uppror. Det var sant under Pariskommunen, liksom den ryska revolutionen, det tyska Spartacusupproret, det spanska inbördeskriget, under partisankrigen mot Hitler, Kinas revolution, den kubanska revolutionen eller Vietnams befrielsekrig mot fransk och amerikansk imperialism. Övergreppen på bägge sidor var enorma. Misstag och hämnd gällde inte bara för fienden. Men detta hindrade inte rättrådiga människor från att ta ställning och se var huvudansvaret för krigen fanns. Karl Marx tvekade exempelvis aldrig att ta ställning för nordstatssidan under den amerikanska revolutionen.

Hela Socialistiska Partiets uttalande kan läsas här

Intressant?
Läs mer: Romelsjö, Pepprat Rödgrönt, Röda Malmö, Arbetarmakt, Proletären, Kildén & Åsman,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Advertisements