Finland är svenskt och Norge danskt

Jag brukar säga till mina danska vänner att de inte lärt sig prata sitt eget språk på ett korrekt sätt, men att det faktiskt finns ett folk som gör det. Det folket kallas norrmän. För faktum är att norska, dvs bokmål, är danska uttalat på samma vis som vi västsvenskar pratar svenska. Nynorsk däremot är ett påhittat och konstruerat språk som ingen egentligen talar eller nånsin talat:

Jon Hustad skriver nämligen på det påhittade språket ”nynorska”. Ett skriftspråk som ­konstruerades av nationalistiska akademiker i mitten på 1800-­talet i för att fördjupa den norska nationalkänslan.

Det var en tid då det inte fanns något man ens med största vilja skulle kunna kalla ”norsk kultur”. Norge hade varit en del av Danmark sedan 800-talet och det ­avlånga landet var en fattig och mång­kulturell glesbygd som inte förenades av vare sig ekonomi, språk eller sedvänjor.

Ville man ha en gemensam kultur fick man helt enkelt hitta på en.

Genom att vaska fram de minsta ­gemensamma nämnarna i några ­dialekter på det rika Västlandet så försökte akademikerna skapa något ”norskt”. Ungefär som om vi i Sverige skapat ett nationellt skriftspråk baserat på hur man pratar i Göteborg.

Dialekterna i Bohuslän är också danska, den man pratar på min hemö Rörö skiljer sig inte mycket från nordjysk. Dessutom är dagens danska egentligen jylländska och de enda rester av den ursprungliga själländskan som finns lär vara skånskan som alltså är en svenskifierad själländska.  Nynorsk är uppenbarligen ett resultat av unken gammaldags förnekelseprotestantism och nationalism. Nynorsk skapades av folk som Ivar Aasen (som själv skrev på bokmål, dvs danska) och Eilert Sundt, som i praktiken var rasist och fascist:

Ivar Aasens viktigaste tillskyndare – folklivsforskaren och språkvetaren Eilert Sundt (1817–1875) – insåg att om man vill skapa något riktigt norskt måste man först peka ut allt som inte är norskt. Hans livsgärning blev att kartlägga befolkningen i Norge i sån ­detalj att hans skrifter påminner om Sagan om ringen.

Det onorska kallade han ”Fantefolket”. Ett samlingsnamn på de affärsmän som i det oindustrialiserade Norge (Noreg) såg till att varor kom ut på landsbygden. Bland fantefolket hittade han vildtyskar, kväner, tartarer, skojare, storresande, småresande, judar, tattare, tiggarlappar och fjäll­lappar. Märkliga nedlåtande kategorier som pekade ut alla som inte var norska nog.

Han ville bevisa att fjällsamerna var i ”maskopi” med tattarna och zigenarna och att deras språk var ­besläktade. Allihopa skulle förnorskas genom tvångskristnande och de förbjöds att ha hästar så de inte ­kunde resa runt.

Hans mål att krossa mångkulturen lyckades.

Norge blev ett av de mest ”rasmedvetna” europeiska länderna redan innan nazismen. 1924 antogs en lag där man fastställde vem som var norsk och hur lång tid det tar att bli norsk. Amerikaner, svenskar och danskar kunde bli norska på bara sju år. Handelsresande judar från Polen behövde 20 år.

Det kulminerade under kriget.

Norges lilla judiska befolkning, varav en stor del bodde i den urgamla kosmopolitiska handels­staden Trondheim utrotades effektivt. Främst tack vare den nazivänliga polis­kåren. 1946, efter krigsslutet, när förintelsens konsekvenser blivit ­kända för världen tog Norge endast emot lika många östeuropeiska flykt­ingar som antalet norska judar som mördats under kriget …

Norska är följaktligen danska och norsk kultur är i huvudsak dansk. Det påhittat enbart norska är en nationalistisk mardröm som var en del av det som ledde till Quisling och norskt samarbetet med de tyska nazisterna.

Samarbete med nazister och fascister är nåt som också präglat Finlands moderna historia. Den svensktalande överklassen krossade arbetarupproret 1917 och lät förhoppningarna om en bättre värld. Under andra världskriget samarbetade Finland med nazisterna, öppet och frivilligt. Ett av få länder som agerade på det viset. En av förklaringarna var naturligtvis att Sovjetunionen anföll Finland, men den finska överklassen var nazistvänlig redan innan dess. Den i huvudsak svensktalande överklass som behöll sin makt efter att Ryssland erövrat Finland från Sverige. Finland frigjorde sig alltså aldrig från Sverige, utan övertogs av annat land (det var ju dessutom likadant med Norge gentemot Danmarks överhöghet).

Efter sådär 700 år som en del av Danmark har Norge alltså en kultur som i huvudsak är dansk och ett språk som är danska. Så är det i Finland också, efter nästan 800 år som en del av Sverige är den finska kulturen i huvudsak svensk även om majoriteten av folket i Finland inte pratar svenska. Detta har delvis lett till helt oproportionerliga och överdrivna nationalistiska reaktioner efter att Finland blev ett eget land 1917 och ända in i nutid:

På nätet svämmar kommentarsfälten över av ilskna och hotfulla kommentarer mot finlandssvenskar och svenskar.

”Jag blev så irriterad av hela programserien så att jag höll på att spricka. Det är skamlös propaganda”, skriver en anonym skribent på Yles hemsida.

På sajten Suomi24:s diskussionsforum är tonläget än högre:

”Yle:s aggressiva svensk-nationalism är flagrant”, skriver signaturen ”Svenskt förtryck” och får medhåll av en annan debattör:

”De försöker hjärntvätta oss i hemlighet för att kunna ansluta oss till Sverige igen”.

”Ockupanter som ska ut”

Skribenten ”Artie Kendal” är lika krigisk:
”Svenskarna vågar ge sig på finnarna eftersom de inte gör något motstånd. Jag skulle vilja se svenskgrisarna göra samma sak mot tjetjenerna”.

I programmet uttalar sig Lundahistorikern Dick Harrison om Finlands och Sveriges gemensamma historia.

Han är inte förvånad över att programserien möter kritik.

– Det här är jättekänsligt i Finland. Men det finns också en politisk opinion att stoppa det svenska. Till exempel har det politiska partiet Sannfinländarna en mycket stark udd mot finlandssvenskarna, som har bott där sedan medeltiden. Vissa av dem betraktar finlandssvenskarna som ockupanter från 1200-talet som nu ska kastas ut, säger han.

Den finska nationalismen och påtryckningar fån andra håll ledde till allians med nazister under kriget:

Historiskt sett har det funnits många lägen som kunde ha haft följden att Finland i dag vore en del av Sverige. Det första av dem vore förstås att Sverige hade vunnit kriget 1808–1809 mot Ryssland. I så fall hade Finland förblivit en del av Sverige och den finskspråkiga kulturen skulle ha förtvinat på samma sätt som det till exempel har gått för den gaeliska kulturen i Skottland.

En annan situation inträffade under den mellanfreden 1940–1941. För att avvärja det ryska hotet övervägde den politiska ledningen i Finland då ett statsförbund med Sverige. Uppenbarligen hade detta även skett om inte Stalin och Molotov hade avslagit planerna. När man beaktar att Finland slutligen slöt ett förbund (eller åtminstone ett vapenbrödraskap) med Tyskland kan man med rätta säga att ledarna i Sovjetunionen agerade mot sina egna intressen.

Säkerligen hade finskans ställning varit klart svagare om Finland fortsatt vara en del av Sverige. Men jag tvivlar på att den skulle blivit lika försvagad som gaeliskan. Trots mycket stora svårigheter har ju finskan i Tornedalen och samiskan överlevt.

Den finska nationalismen, parat med en dålig ekonomisk utveckling under mycket lång tid (med en mycket stor utvandring till Sverige), har dessutom lett till att Finland har extremt få invandrare och att man har ett stort nationalistiskt, antisvenskt parti, Sannfinländarna.

Finland är svenskt, finsk kultur är i huvudsak svensk om än på finska, Norden bör förbli en enhet, norska språket är danska och nynorsk ett icke-funktionellt påhitt. De nordiska länderna är mer lika än olika, folk är lyckliga, länderna har låg brottslighet (även om Finland har lite högre än de andra länderna), samarbetar mycket och bör samarbeta mer.

Till slut, men inte minst. Den finska debatten om att Finland är svenskt visar återigen att de aggressiva högerextrema näthatarna finns just där och är ganska svåra att hitta i det verkliga livet. De finns förstås, men är mycket försiktigare i verkligheten än på det anonyma nätet.

Intressant?
Media om Finland och Norge: SVD, DN, SR, Klassekampen,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

2 svar på “Finland är svenskt och Norge danskt”

  1. Alla skriftspråk är förstås ”påhittade”. Beskrivningen av nynorsk är märklig här. Det är klart att också norsk nationalism, som andra nationalismer, hade olika sidor. Men nynorsk konstruerades alltså baserat på norskt talspråk framför allt på Vestlandet (och i delar av Nordnorge), med antiimperialistiska ambitioner. I skarp kontrast till det som antyds här hade detta udden riktat *mot* den danskvänliga Christiania-överheten (som var både ekonomiskt och politiskt dominerande) i periferi-huvudstaden. Linjerna till nazi-kollaboration blir ännu mer snett dragna, om man till exempel betänker att bokmålets främsta flaggskepp Aftenposten också var den tidning som mest glatt tog Quislingregeringens parti. ”Målrørsla”, alltså rörelsen för nynorsk, har haft många olika element, men i huvudsak har den historiskt varit förknippad med progressiva (borgerliga och även socialistiska) strömningar.  

    1. Jag tycker inte nynorsk liknar dialekterna på Vestlandet. Men där kan jag förstås ha fel. Dialekterna i Nordnorge är ju mer lika uppsvenska än många andra dialekter medan det vid gränserna i Bohuslän, Dalsland och Värmland inte finns nån skillnad i språken på olika sidor gränsen. Kanske finns det större skillnader inom Norge än mellan språket i Oslområdet och österut och västsvenska dialekter.

      Aagard skrev ju lite provocerande och jag tänkt jag skulle hänga på den tråden lite, så det är ju så att det blir lite hårddraget. Bra att du därför nyanserar det hela lite.

      Sen är ju självklart alla skriftspråk på ett sätt påhittade. Själv minns jag hur svårt vi hade att förstå varför Sk och Stj skulle uttalas sje eller varför Skön (Hav) skulle stavas Sjön, Varför båd och mad skulle stavas båt och mat osv. Varför sö inte hette så utan får ….

Kommentarer är stängda.