Global grundkurs

Världen - en inledningBoknytt
Världen – En inledning
Göran Therborn
Liber

Global grundkurs

Eftersom jag har sju år av samhälleliga, historiska och globala universitetspoäng är denna politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och etniska världsöversikt ”underkurs” för mig. Samtidigt kan jag garantera att den är en gedigen, faktaspäckad och djuplodande introduktion till global sociologi.

Dessutom med historiskt djup eftersom författaren professor Göran Therborn går igenom de sex globaliseringsvågor som sköljt genom världen (världsreligionernas uppkomst var den första), liksom de olika sätt som världens regioner har moderniserats på.

Han backar inte heller från den politiskt känsliga uppdelningen av världen i ”storkulturella” civilisationer. Han identifierar ”fem antika stora civilisationer av varaktig betydelse”: Kina/Östasien. Indien/Sydasien, Islam/arabvärlden, Svarta Afrika, samt Västerlandet.

Den första globaliseringsvågen är ”Världsreligionernas uppkomst och civilisationernas avgränsning under 300-700-talen”. Det handlar om buddhism, kristendom, islam och delvis hinduism – varav de tre första uppkom århundradena kring år 0.

Den andra vågen är enligt författaren europeisk kolonialism från 1500-talet till det tidiga 1700-talet. Den tredje det fransk-brittiska världskriget 1750-1815 och uppkomsten av en europeisk supermakt – det brittiska imperiet.

Den fjärde globaliseringsvågen är utbredd imperialism och utvecklingens och underutvecklingens uppkomst 1830-1918 (alltså uppdelningen av världen i det rika vita Nord och det fattiga färgade Syd). Den femte globaliseringen skedde mellan första världskriget och kommunismens fall.

Det moderna samhället uppkom internt i Europa. Sedan spred sig moderniteten till Västerlandets bosättarutposter i världen; Nordamerika, Sydamerika och Australien. I den koloniala världen var moderniteten en ambivalent affär av att både identifiera sig med och bekämpa de vita inkräktarna. I den fjärde formen av modernisering var det en traditionell inhemsk elit som moderniserade ”reaktivt” för att överleva trycket och konkurrensen från den europeiska imperialismen. Sedan fanns också blandade hybridvägar till samhällets modernisering.

Europas väg till modernitet var internalistisk, Amerikas och Australiens bosättarbaserad. Afrika och Sydasiens väg var kolonial, Mellanösterns, Thailands och Japans reaktiv, samt Kina och Sovjets väg hybridblandad, allt enligt professor Therborn.

När det gäller de olika världscivilisationerna konstaterar han att de i stort sammanfaller med de olika regionala samarbetsorganisationer som finns idag. I Europa har klyftan mellan Tyskland och dess grannländer i stort läkts (med EU som bevis), medan hatet fortfarande är starkt mellan Kina-Japan, och Indien-Pakistan, vilket bromsar de asiatiska regionernas sammanväxt.

Min personliga synpunkt är att världen bör fortsätta att utveckla starka regionala grupperingar som ett mellanled mellan den globala FN-nivån och den nationella statsnivån. EU har ju enat Europa i fred och ekonomiskt samarbete (sedan ogillar jag förstås dess byråkratiska överstatliga centralism och elitistiska nyliberalism).

Liksom nationerna byggde på vissa kulturella likheter, som verkade sammanbindande, verkar det rimligt att även bygga de regionala kontinentala sammanslutningarna på viss kulturell eller civilisatorisk likhet. Bland annat har de fem stora världscivilisationerna olika system för familj-kön-genus (dessutom finns ett sydostasiatiskt och ett amerikanskkreolskt familjemönster).

Östasien med Kina i spetsen framstår då som en ”naturlig” region, liksom Sydasien med Indien i spetsen. Det svarta Afrika bakom Saharaöknens avgränsning verkar också ha en liknande gemensam kultur, om än inte så starkt utvecklad som i Asien (de politiskt korrekta kallar det Subsahariska Afrika).

Islam/arabvärlden skulle då omfatta det arabiska Nordafrika och Västasien. Men även behöva inkludera Turkiet (kan bli en ekonomisk motor där, vilket behövs mer än att landet inkluderas i EU), det kristna Etiopien och – svårast – Israel. Men den judiska staten skulle också kunna bidra till hela Mellanösterns utveckling vid ett fredsläge.

Förutom de fem stora civilisationerna nämner Therborn uramerikanska indianska samt sydostasiatiska kulturer. De kunde man bygga vidare på för att avveckla den västliga dominansen av världen.

Oceanien (Australien) och det malajiska Sydostasien kunde bli en egen övärldsregion i samarbete med de andra två asiatiska regionerna, Östasien och Sydasien. De vita staterna Australien och Nya Zeeland skulle då på sikt med migration och ekonomisk sammanväxt bli en del av Asien.

Istället för uppdelningen Latinamerika (Sydamerika och Mellanamerika) och Angloamerika (USA och Kanada) menar jag att det vore bättre med region Sydamerika och region Nordamerika. Båda skulle då få ett tydligt indianhistoriskt arv (azteker, maya, inka) och befolkningsmässigt vara en någorlunda jämn blandning av indianer, svarta och vita. Det är också en naturligare geografisk uppdelning.

Då skulle världen få fem kontinentala regioner som balanserade varandra, och vi skulle på sikt kunna slippa den västliga dominansen: Nordamerika, Sydamerika, Europa, Arabvärlden, Svarta Afrika, Sydasien, Östasien samt ”Malajoceanien”.

Jag saknar i boken hänvisningar till Jared Diamonds viktiga verk ”Vete, vapen och virus” (recenserad på denna sajt för tre år sedan), med dess övertygande förklaring till varför Asien, sedan Europa, och nu snart åter igen Asien dominerat världen (Asien som har ett gammalt effektivt kollektivharmoniskt arv i motsats till västs splittrande individkonkurrerande arv).

Jag saknar vidare ett evolutionssociologiskt perspektiv. Förr eller senare kommer samhällsvetarna att få krypa till korset och erkänna att liksom en byggnad behöver en källare så behöver även deras egen samhällsvetenskap bygga på en evolutionär grund som grundläggande förklaring till mänskligt individuellt och socialt beteende. Än förblir de dock blinda konstaterar jag uppgivet.

Bland annat menar Göran Therborn att kultur (kunskapsöverföring inom och mellan generationer via språk och symboler) och politik (kollektiv organisering av makt för att uppnå ett mål) är unika för människan. Men de förekommer ju även bland apor och andra sociala djur. Också kultur och politik är del av ett evolutionärt arv vi människor fått med oss från det avlägsna förflutna.

Jag konstaterar också att författaren inte ger mycket hopp om socialism och arbetarkamp. Han konstaterar att kapitalismen nog tyvärr kommer att leva kvar ett tag till. Arbetarkampen är försvagad av västlig avindustrialisering (men kanske börjar igen i Kina?), och realsocialismens kollaps har gjort att inga trovärdiga alternativ till kapitalismen finns, och heller ingen stark vänsterrörelse, eller mobiliserbar social kraft, enligt Göran Therborn.

Han konstaterar också att de marxistiska idéerna om ekonomins gradvisa ”församhälligande”, statens växande roll, och arbetarklassens tillväxt vänts i sin motsats från kring 1980 (då också nyliberalismen kom och ojämlikheten åter växte). Klassen minskar, privatiseringarna ökar och ny informationsteknik gör storskalighet mindre fördelaktig.

En personlig fundering med anledning av boken. Den reaktionära modernismen startade ju på grund av påtvingad konkurrens med andra stater. Men det gällde ju även inomEuropa där bland annat Tyskland reaktivt enade sig mot den brittiska dominansen (bland annat under ledning av den gamla hotade preussiska feodalklassen, en traditionell elit som ville bevara sin makt).

Kan det vara så att Europas speciella geografi med öar, halvöar, många floder och berg naturligen lett fram till vår nationella splittring (i motsats till typ det centraliserade Kina). Och att det i sin tur har stimulerat till ekonomisk och militär konkurrens och tillväxt mellan de europeiska staterna. Vilket i förlängningen gjorde Europa så militärt starkt att det under en drygt 200-årig period kunde erövra resten av världen?

Det finns inte mycket om miljö/klimat i boken (ännu en miss i grunden orsakad av den ofta konstlade uppdelningen mellan samhälls- och naturvetenskap) Men en rödgrön socialistisk-ekologisk politik med en global samhällsvision (vid sidan av den nationella) är förstås nödvändig för att (åter)skapa ett alternativ till den förstörande tillväxtkapitalismen.

Problemet är denna nödvändiga politiks höga abstraktionsgrad. När folk röker fast de vet att det skadar deras egen personliga kroppsmiljö, hur ska de kunna engageras för en global långsiktig miljöpolitik till hela mänsklighetens och kommande generationers fromma?

När folk upplever att det oavsett parti de röstar på sker samma utveckling åt höger, så de rika blir rikare och de fattiga fattigare, hur ska de då vinnas för ännu en partipolitik, nu med en abstrakt global samhällsvision. En vänsterekologisk politik måste ocksåha något konkret lokalt här och nu att locka med (typ minskade klassklyftor och avskaffade politikerprivilegier?).

Men låt mig avsluta med en positiv utvecklingstendens författaren lyfter fram; informations- och kommunikationsrevolutionen. Den tillåter och möjliggör ett brytande av hierarkiska klassformationer genom att vanligt folk allt lättare kan få kontakt, kommunicera och organisera sig vertikalt. Det kan bygga vi-känsla klassmässigt, nationellt och globalt – en viktig förutsättning kollektiv masspolitik.

Hans Norebrink

Läs mer: AB, Arbetet, Ny Tid, Sida,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!