Judiska Bund – minnen av en lost cause?

Det tredje av en serie inlägg om Bund, Warszawaghettot och Marek Edelman. Skrivet av Håkan Blomqvist. Ursprungligen publicerat av Internationalen 15 juli 2012.

Judiska Bund – minnen av en lost cause?

Medelhavsvinden friskar i kring byggnadsställningarna runt Kelisha 48. De gamla vitmenade funkishusen rivs eller renoveras när Tel Aviv omvandlas till skyskrapestad. Men bakom den oansenliga dörren med texten Brith-Havodaa ArbeterRing lever ännu ett stycke europeisk revolutionshistoria, bortglömd av de flesta men här ömt vårdad och bevarad.

– I feel sad when I look in my adressbook, all the names are overcrossed, säger Ytzak Luden på telefon. Snart 90 har han i fyrtio år varit redaktör för Lebnsfragn, den jiddishspråkiga månadstidning som sedan 1951 ges ut av judiska Bund i Israel.
– Det finns några unga goda journalister men ingen som behärskar jiddish som han, säger Bella Bryks-klein.

Det är Bella som är dragloket i verksamheten med tusen järn i elden. Hon är representant för den anrika jiddishtidningen Forverts i New York som 1897 började utges av den judiske arbetarrörelsens pionjär bland textilarbetarna från öst, Abraham Cahan. Hon företräder arbetarringen och håller verksamheten igång i bundisternas hus. Hon slänger sig oförfärat på telefonen, löser frågor, tar kontakter: “Ring honom, han bodde i Sverige.” “Lavoninstitutet är öppet i morgon från klockan…”

– Blommorna? Jo, dem ska vi ha för en 83-åring i morgon, då kommer också en teatergrupp när vi firar purim, en vecka för tidigt…

Det som fört oss till Tel Aviv är planerna på ett forskningsprojekt om ett okänt kapitel i svensk arbetarrörelse. Under några korta år efter andra världskriget verkade i Sverige rester av en politisk och ideologisk arbetarvärld. Det var anhängare av det judiska Bund i Polen och på andra håll som under sin väg från läger och flyktingströmmar i Förintelsens Europa bildade avdelningar av sin sönderslagna rörelse i flera svenska städer.

Der algemeyner yidisher arbeter bund in Lite, Poyln un Rusland, bildat i Vilnius 1897, kom att utvecklas till en judisk arbetarrörelse utan motstycke i det ryska tsardömets judiska bosättningszon. Denna sträckte sig från Litauen i nordväst ner över vitryska, polska och ukrainska områden där kring förra sekelskiftet över hälften av världens judar levde. Socialistisk och revolutionär men motståndare till bolsjevismens proletärdiktatur vände sig Bund mot både judisk assimilation och sionism, vilka man betraktade som uttryck för judisk borgerlighet. För de judiska proletärmassorna i öster stod alternativet, menade bundisterna, att organisera sig själva och kämpa för kulturell och nationell autonomi på platsen där man levde. Parollen doikayt – här och nu! – ställdes mot sionisternas vision om att utvandra till det förlovade landet.

Bund byggde sin rörelse till ett proletärjudiskt kosmos kring jiddischkultur i form av politiska klubbar och fackliga sektioner, barn- och ungdomsorganisationer, skolor och barnhem, teater- och kulturverksamhet, idrottsorganisationer och självförsvarsgrupper.

Med första världskriget, ryska revolutionen och bolsjevikernas maktövertagande försvagades Bund. Delar av rörelsen anslöt sig till den segerrika bolsjevismen och kom, under benämningen Kombund, att upptas i det styrande kommunistpartiets judiska sektion, jevsektsii, under 1920-talet. Men utanför Sovjetryssland, framförallt i Polen, det forna Österrike-Ungern, Rumänien och USA, levde Bund inte bara vidare utan vann massinflytande i en växande judisk arbetarklass. Bund var länge den ledande kraften inom den amerikanska Jewish Labor Committee som vid andra världskrigets slut omfattade över en halv miljon medlemmar. I de polska kommunvalen 1938 var Bund största judiska parti, i Warszawa med över 60 procent av de judiska väljarna.

I arbetarrörelsens konflikter mellan socialdemokrati och kommunism valde Bund länge att stå utanför både Komintern och den efter första världskriget återupprättade Socialistiska internationalen. Efter sitt inträde i socialistinternationalen 1930 utgjorde rörelsen en ytterst radikal del och motståndare till arbetarsionismens Poale Zion som man ansåg företrädde en borgerlig nationalism.

Med den tyska invasionen av Polen 1939 och det nya världskriget gick huvuddelen av Bund i Europa under. Under den sovjetiska ockupationen av östra Polen 1939-41 likviderades delar av organisationens ledning. Under Förintelsen krossades rörelsens massbas. Upproret i Warszawaghettot 1943 under ledning av bland andra bundisten Marek Edelman utgjorde rörelsens sista stora strid i Europa.

Krigsslutet ställde de överlevande bundisterna inför stora livs- och politiska val. Från öster etablerades den stalinistiska versionen av socialism i kölvattnet på Röda Armen. I väster började ”den fria världen” ordnas på kapitalistisk grund. De bundister som knutit sin framtidstro till socialismen ställdes inför valet att försöka återuppbygga sin rörelse i öst mot hotande odds, eller hoppas på utrymme för sin socialism i väst.

Under några korta efterkrigsår återsamlades ett par tusen medlemmar av polska Bund. Nya antijudiska pogromer, som i Kielce 1946, drev emellertid åter skaror av överlevande och återvändande judar att lämna Polen. Arbetarsionismen kom, genom flyktingströmmarna till Palestina att överta Bunds roll i den judiska arbetarklass som överlevt. Resterna av polska Bund uppgick under tvång i det regerande polska kommunistpartiet eller upplöstes

Under trycket av det kalla kriget hade Bund i Polen och rörelsens internationella kommitté i New York dessförinnan kommit på kollisionskurs längs klyftan mellan öst och väst. Bunds internationella kommitté omvandlades till ”världsparti” med representation i ett tjugotal länder, blev en del av Socialistinternationalen och pålitlig antikommunistisk allierad till väst.

Utropandet av staten Israel 1948 mötte dock inget stöd hos internationella Bund. Israel kunde inte anses representera världens judar och det nya, i Bunds ögon, borgerliga, statsprojektet riskerade att råka i konflikt med den inhemska arabiska befolkningen. Den israeliska överideologin om den nya hebreiska människan i kontrast till den forna föraktade ”ghettojuden”, sågs av bundisterna som ett hån mot det stora judiska östproletariat som gått i döden mot förtrycket. I det nya Israel kom också bundisternas stolthet, jiddish som språk och kultur, att länge betraktas nedlåtande.

Rörelsen, som bekämpat sionismen och bildandet av Israel, kom emellertid efterhand att acceptera den nya staten i linje med sin ideologi om doikayt. Där judar levde, på platsen här och nu, skulle de kämpa för sina rättigheter och socialism.

Det var så Bund i Israel bildades 1951. Under 1950- och 60-talen var det en ännu livaktig rörelse med något tusental medlemmar främst i Tel Aviv som sökte hålla fast vid sina visioner om en sekulär judisk socialism på jiddishgrund i opposition mot den styrande sionismen.

Idag en grupp åldringar där många deltagit i den israeliska fredsrörelsen och andra projekt för att bekämpa israelisk krigföring, ockupation och förtryck av palestinier. Men samtidigt inte tvekat att försvara judars rätt att leva med fullständiga medborgerliga rättigheter, inklusive rätten till eget språk och kultur, varhelst doikayt kan praktiseras.

”Bund was the answer”, säger filmaren Eran Torbiner på ett kafé när han berättar för oss om sitt dokumentärprojekt ”Bundaim”, som ömsint skildrade de åldrade bundisternas verksamhet häromåret. I en tid när israeliska högerregeringar och bosättare ger antisemitiska stämningar gratisargument, får vi inte glömma alla de judiska rörelser som kämpat för människovärde och solidaritet, menar han.

På Brith Haavoda – ArbeterRing finns resterna från en av dessa rörelser. Bland dignande boksamlingar, fanor och bilder på forna ledare möts de sista åldrade representanterna för en politisk generation, en judisk arbetarvärld, som hade andra visioner och strävanden än den segrande sionismens. Idag när det sionistiska statsprojektet står i sin återvändsgränd är det nödvändigt att minnas deras värld. Inte som en ”lost cause”, utan som ett möjligt alternativ.

Håkan Blomqvist

Intressant?
Relaterat i media: Skanskan, NSK, LT,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Svensson on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Ett svar på “Judiska Bund – minnen av en lost cause?”

Kommentarer är stängda.