En vit medelålders svennemedelklassman med makt, eller?

I ett antal debatter som jag varit inblandad i på senare tid har mina uppfattningar avfärdats med att jag är en vit medelålders man och därför per automatik har makt. Problemet med påståendet och argumentationen (snarare bristen på argumentation) är flera. Grundfelet är förstås att mina åsikter har värde alldeles oavsett vem jag är och även om jag nu är eller hade varit en vit medelålders man med makt så är de åsikter jag uttrycker värda att ta på allvar. Att avfärda dem rakt av bara på grund av vad någon tror om vad, vem och hur jag är är inget annat än föraktfullt och fördomsfullt.

Oftast utsätts jag för denna typ av avfärdande från andra vänstermänniskor. Oftast från unga, men också från folk som är intellektuella och medelklass och inte alltid är unga. Det vet och kan allt. Framförallt vad, hur och varför andra tar de ställningstaganden de gör. I mitt fall är det enligt dessa människor för att jag är en svensk vit medelålders man.

Ett annat problem är att jag inte själv identifierar mig som en vit medelålders man med makt. Snarare är jag en äldre eller möjligtvis medelålders man med ytterst begränsad makt. Min makt finns i den blogg jag har, det arbete mot rasism jag bedrivit i mer än 30 år och den kunskap jag tillskansat mig om polisen och demonstrationer under de mer än 30 år jag arbetat med demonstrationer och därför också intresserat mig för polisiära frågor och brottslighet.

Utöver det tillhör jag snarare den grupp av människor i Sverige som står utanför utanförskapet. Jag uppbär inget socialbidrag, ingen a-kassa, ingen sjukkassa, har inget fast jobb, studerar inte och har ingen annan permanent sysselsättning. Jag har sökt närmare 500 arbeten på 7 år och fått sammanlagt två svar som resulterat i en intervju. Däremellan har jag haft några tillfälliga jobb, korta anställningar hos vänner och föreningar där jag är med osv. Jag tillhör den tiondel som har lägst inkomster i Sverige. Jag upplever nog att jag har mindre makt än genomsnittet bland svenskar.

Är jag då vit? Jag heter Anders Svensson och är på så sätt lätt att identifiera som en typisk vit svenne. Mitt skinn är vitt, men mörkare än de flesta infödda svenskars. I min klass i skolan var jag alltid en av de mörkaste ihop med en del tyskar och finnar. Jag har aldrig känt mig som en svensk, aldrig känt att jag varit en del av detta samhälle. Jag har levt här, men inte varit en del av det, inte varit accepterad av samhället. Min familj är högljudd, brötig, tjötig, bullrig, pratsam, översvallande, inbjudande, omfamnande, men totalt inkompetent när det kommer till sociala normer i Sverige. Svenskar upplever oss som icke-svenskar och det är så invandrare som känner oss också upplever det.

Så är vi verkligen svenskar? Namnet tyder ju på det. Farfar var svensk, Svensson hette han. Han gifte sig med en engelsk kvinna vars mor var irländsk och vars far var fransk. Katoliker. Min mamma var fosterbarn, men hennes biologiska mormor var finsk, sannolikt med en rysk far och med en finsk mor (kyrkboken har bara med modern). Mammas biologiska far var från Jönköping och jag känner inte och känner inte till den delen av släkten nåt närmare även om jag idag vet vilka de är. De jag träffat är mörka så sannolikheten för resandebakgrund är troligen rätt hög. Något som ju är vanligt i Jönköping. Så är jag svensk? Ja, på samma sätt som de flesta som bor i Sverige är svenskar. Identifierar jag mig som en typisk vit svensk? Svaret är nej.

Andra kanske identifierar mig som en medelålders vit svensk man med makt. Makt har jag i stort sett ingen, medelålders är jag, men i övrigt stämmer inte folks identifikation av mig överens med min egen. Och jag antar att det är min egenidentifikation som är viktig. Och förutom det som jag redan nämnt så är min bakgrund arbetarklass, lägre arbetarklass som arbetade sig uppåt i min fars generation och med min generation. Min generations barn har samma typ av jobb som min generation har, lägre medelklassyrken, småföretagare med minimala inkomster och rena arbetaryrken. Flera ur min generation har studerat på högskolan, men många inte, samma gäller den yngre generationen. Varken jag eller nån annan kan sägas tillhöra nån privilegierad grupp i samhället med makt.

Vi och jag är alltså inte en del av det och dem som Mattias Hagberg beskriver i en fint inlägg om individualism och gemenskap. Om den sårbara människan. Vi har sen ungdomen haft krämpor och andra problem av det slag som arbetare brukar ha. Alkoholproblem, drogproblem, arbetslöshet, pengabrist, förslitningskador osv. I just mitt fall förslitningsskador som hindrar mig att vara fullt fysiskt aktiv (handlederna orkar inte med för mycket arbete med spade, hammare, kratta, dammsugare, sopborste etc, max 2 timmar på en dag). Jag har ständig huvudvärk med oklara orsaker, men en orsak (av många) kan vara förslitningsskador i ryggen.

Självklart innebar min självidentifikation att jag blir förbannad när människor avfärdar mig och mina åsikter med rena personangrepp eller  med argument om att jag är något jag inte upplever att jag är. Inte är.

Jag utsätts ofta för härskartekniker som marginalisering, förlöjligande och undanhållande av information. I vissa sammanhang, på vissa politiska möten. Sällan i bredare sammanhang (men det händer) där andra än vänstermänniskor är med, men ofta på vänstermöten och i diskussioner med vänstermänniskor på sociala medier, men inte när det gäller diskussioner med icke-vänstermänniskor. Mitt språk är fel, jag pratar som en göteborgsk arbetare. Detta tycks störa medelklassen. Jag blir arg, argumenterar känslomässigt, är högljudd, har svårt att sitta still (får ont i ryggen och är rastlös). Helt fel.

Jag är hjärtligt trött på delar av den av medelklassen dominerande svenska vänstern. Med intolerans i högsätet. Tycker man fel, uttrycker man sig på fel sätt, är man fel, så har man per definition fel. Speciellt om man heter Anders Svensson och kan tas för att vara en vit svensk medelålders kränkt man från medelklassen. Men är arbetarklass och aldrig har greppat medelklassens normer. Kanske borde jag byta namn till André Thomazin (farmor fars franska efternamn) eller varför inte till Andreas Bauresi. Förnamnet är det namn jag använder som tilltalsnamn på grekiska och föreslaget efternamn är från en by utanför Senneh (Sanandaj på persiska) i Kurdistan som en av mina bästa vänner kommer från.

Kanske är förutsättningen för att bli tagen på allvar inom vänstern större om man tas för invandrare.  I resten av samhället är det enligt all erfarenhet inte det, men det skulle ju göra mindre skillnad för mig. Jobb får jag ju ändå inte och utanför utanförskapet är jag ju ändå. En av de som inte finns. Men det vore ju kul om jag nån gång kunde känna att jag tillhörde nånting. Nånting annat än de som inte finns, nånting annat än bara arbetarklassen, min familj och min släkt. Kanske kunde ett namnbyte innebära att jag kände mig accepterad i vänstern? Eller rentav som svensk? Eller är jag kanske typiskt svensk? Fast arbetarklass istället för medelklass?

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

5 svar på “En vit medelålders svennemedelklassman med makt, eller?”

  1. Det är en liten grupp extremfeminister med stort medialt genomslag, som satt agendan att vita, medelålders, heterosexuella män är roten till allt ont. Att tillmälena är rasistiska, åldersdiskriminerande och sexistiska tycks inte bekymra någon. Klassanalys – ja, all analys – saknas oftast. Fakta är irrelevanta om de inte stöder den egna saken. Följden har blivit oändliga debatter om skitsaker, medan villkoren för vanligt folk är helt osynliga. All diskussion är meningslös med denna sekteristiska grupp, som tyvärr fått stort inflytande i medelklassvänstern. Kritiska röster placeras omgående i hatfacket kränkta vita män utan att passera gå.
    Jag har inte ändrat mina åsikter, men feminist kallar jag mig inte längre.

  2. Finns det inga ”fasansfulla monster” får man se till att skapa dem, att diabolisera sina motståndare utan att sky några som helst medel (fakta, saklighet etc, allt åker ut med badvattnet) här länge varit vänsterns paradgren.

    Så länge man ”passionerat tycker rätt” så är alla medel tillåtna och att de extremare yttringarna av feminism hänger sig åt samma princip är föga förvånande; det är ju samma gamla unkna vänsterideologi under ”ny flagg”.

Kommentarer är stängda.