Metallurgiska härvan – tidigt fiffel i gruvbranschen

Många av dagens gruvföretag har ständiga problem med kapital. Lönsamheten är ofta mycket dålig i skedet mellan prospektering och brytning. En situation då det krävs stora investeringar och mycket kapital. Mycket kapital krävs också för prospektering och vinster kan först tas hem när man hitta en fin fyndighet och startat brytning eller kunnat sälja av den för exploatering. Det hela inbjuder till finansiella våghalsigheter och uppfinningsrikedom vid anskaffande av kapital. Ibland går det över till direkt lurendrejerier. Allt detta gäller idag såväl som för 100 år sen och 300 år sen.

En berömd spekulations- och fiffelhärva i gruvbranschen för 100 år sen är den så kallade metallurgiska härvan:

När man betraktar händelseförloppet i den ’metallurgiska härvan’ är det lätt att hitta de kännetecken som brukar återfinnas i finansiella krascher, i Fitgers genomgång av ’härvan’ karakteriserade som osunda finansiella metoder’. Icke desto mindre menar jag att det går att placera in ’härvan’ i ett större sammanhang av gruvindustrins expansion och finansmarknadens modernisering och därmed bli någonting mer än bara ännu ett exempel på katastrofal spekulation.

’Härvan’ kan sägas ha pågått från 1903 till 1911, med de största finansiella operationerna 1906 och 1907. Därefter bestod den mest av att de olika aktörerna försökte rädda vad som räddas kunde.

[…]

I december 1903 bildade Knut Tillberg, William Olsson, Nils Persson och A.P. Pehrsson tillsammans med uppfinnaren Gustaf Gröndal aktiebolaget Metallurgiska Patent AB. Som grund för bolagsbildningen låg den av Gröndal utvecklade metoden att anrika fattiga järnmalmer till slig och briketter med hög järnhalt och tanken var, som bolagsnamnet antyder, att sälja patenträttigheter och licenser till gruvföretag. Försäljningen gick bra och 1907 såldes licenser för drygt en miljon kronor. Expansionstakten var dock för låg för att tillfredställa stiftarna och för att snabba på patentets exploatering togs 1906 beslutet att man skulle driva gruvor och järnverk i egen regi. För ändamålet ombildades bolaget till Metallurgiska AB och dessutom bildades AB Jernexport, som hade till ändamål att fungera som gruppens försäljningsbolag. En sådan radikal omorientering krävde, av förståeliga skäl, kapital av en helt annan dimension än tidigare. Under 1907 ökades Jernexports aktiekapital med tre miljoner kronor samtidigt som Ernest Thiel knöts till projektet. Jernexport kom därefter alltmer att fungera som gruppens finansbolag. Thiels första kontakt bestod i att 1907 förmedla ett lån till det nordnorska gruvbolaget Sydvaranger A/S, som blev gruppens största affär. Samtidigt inköptes större aktieposter i ett tiotal andra gruv- och järnverksföretag. För att nyttiggöra de gröndalska patenten krävdes stora investeringar i de inköpta bruken och de finansiella operationerna blev alltmer fantasirika. Eftersom endast en mindre del av aktiekapitalet faktiskt betalats in, var det banklånen i Bankaktiebolaget Stockholm-Öfre Norrland som kom att stå för den största delen av de nödvändiga resurserna. När investeringarna blev dyrare än beräknat och produktionen inte kom igång i tid blev situationen ohållbar, för samtliga inblandade företag. Banken tvingades att rekonstrueras under 1910, i allt väsentligt på grund av ’härvan’. Året efter rekonstruerades såväl Metallurgiska AB som AB Jernexport.

Gruppen löste sina kapitalproblem genom att blåsa upp aktiekapitalet i bolagen, belåna aktierna i banker och genom att finansiera verksamheten genom att ge ut nya aktier i Metallurgiska AB. Desutom anävnde man en mängd krångliga interntransaktioner för att på alla sätt visa att företagen var värde mer än vad de i verkligheten var värde. Genom att på dessa sätt blås upp värden kunde man sen låna mer pengar i banker:

Ett typiskt exempel var Herrängs Gruf AB, där aktiekapitalet efter förvärvet blåstes upp från 300 000 till tre miljoner kronor. Precis som med vilken valuta som helst sätter värdeförändringar in först när andra aktörers förtroende börjar svikta och innan detta skedde innebar de nya aktierna att Metallurgiska bolaget hade skapat sig en gångbar valuta. Problemet handlade alltså inte om att det ’skapades pengar’, snarare var det den brådska som stiftarna uppvisade som fick till följd att det hela kollapsade. Återigen illustrerar agerandet i Herräng väl gruppens metoder. Efter förvärvet byggdes i snabb takt ett anrikningsverk och två nya masugnar, finansierade via ett av bankirfirman Alfred Bergs placerat obligationslån på två miljoner kronor. Problem uppstod snart med den nya kraftstationen och dessutom visade sig malmtillgången vara ojämn.

[…]

En stor mängd av affärerna skedde internt, både mellan de inblandade finans- männen och mellan företagen. 1907 tilltog dessa korsvisa affärer där kontanter, stamaktier, preferensaktier, borgensförbindelser och leveranskontrakt blandades. I detta läge drogs även aktier i de Lavals Trollhättans Elektriska Kraft AB in i ’härvan’ genom Thiels försorg. Detta var aktier som redan från början var i det närmaste värdelösa. Kort sagt, affären blev snabbt alltmer oöverskådlig för utom- stående. Icke desto mindre lyckades man dra in betydande belopp via obligationslån och skaffa sig stora krediter i Bank AB Stockholm-Öfre Norrland. Speciellt det senare är av betydelse eftersom bankens förluster i samband med ’härvan’ ledde till rekonstruktionen 1910, då Bank AB Stockholm-Öfre Norrland blev AB Norrlandsbanken.

I samband med rekonstruktionen 1911 tog ett konsortium, bestående av Thiel/Tillberg/Huldt över aktierna i Ickorrbotten och Guldsmedshyttan (inklusive Stråssa och Stripa). Tillberg löste ut Thiel och Huldt och sålde av de ingående företagen, med god vinst, till två österrikiska och ett svenskt järnverk. De tre svenska storbankerna vägrade delta i rekonstruktionen av Bank AB Stockholm-Öfre Norrland, Metallurgiska AB och AB Jernexport. Rekonstruktionen  sköttes istället i huvudsak av ett antal provinsbanker. 1917 fusionerades Norrlandsbanken med Handelsbanken.

Följaktligen var de flesta av dåtidens spekulanter och riskkapitalister inblandade i den metallurgiska härvan. William Olsson, Huldt, Tillberg, Thiel och de Laval.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by Qumana

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!