Drogfrihet måste inte alls vara målet

Publicerad denFörfattareAnders_S7 kommentarer

Om en narkoman kan bli helt drogfri är det bra och ett av många mål vid en minskning av drogmissbruket. Men i vissa fall går inte det. Heroinmissbrukare behöver i allmänhet livslång behandling med nån form av drog för att kunna sluta ordentligt.

Den som missbrukat heroin under längre tid får vad jag förstår förändringar i hjärnan som innebär att det är enormt svårt att klara sig utan behandling med ersättningsmedel. Att då faktiskt använda ersättningsmedel är då den bästa lösningen för att få bort personen ur destruktivt, kriminellt och livsfarligt beteende och missbruk.

Uppnådd drogfrihet är inte på något sätt det viktigaste och enda målet med att minska drogmissbruk. Viktigare mål är minskad brottslighet, att missbrukaren kan leva ett anständigt liv (många människor måste medicinera med olika droger för att leva ett anständigt liv, inte bara missbrukare utan deprimerade, schizofrena osv). Krävs det nån form av drogbehandling för att det ska vara möjligt är det bra. Det viktiga är ett fullvärdigt liv. Inte drogfrihet i sig.

Substitionsprogram är därför en vettig och bra väg för att minska brottsligheten, spara samhällets resurser och ge en heroinmissbrukare ett anständigt liv. Eller ett liv överhuvudtaget. För i Sverige dör heroinmissbrukare i förtid i mycket större utsträckning än i andra länder. Beroende på det stora motståndet mot och bristen på substitionsprogram. Moderaterna (Anti Avsan, Isabella Jernbeck) som skriver i DN och säger nej till behandling av heroinister gör sig därmed indirekt skyldiga till att ta livet av ett antal människor.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Upptäck mer från Svenssons Nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

7 svar på “Drogfrihet måste inte alls vara målet”

  1. Hej! Du har helt rätt i ditt resonemang. Har själv underhållsbehandling med metadon sedan drygt 20 år, har läst in lite småkurser på både universitet o högskola. Kom Vux o folkhögskola före det. Framförallt fick jag lugn o ro och stabilitet i mitt liv. Mina kamrater, dem som blivit utkastade när dem uppvisade symptom på det dem en gång sökte för är idag döda – likaså är de kamrater som aldrig hann få underhållsbehandling. Intagningskraven var strängare förr. Mycket få blev över 40 år gammal…

    Missbruksvården måste gå ut på att rädda liv – inte att man till varje pris ska vara ” drogfri”. Som du själv säger så är det många människor i vårt samfund som behöver medicinsk hjälp för att kunna leva ett så schysst liv som möjligt.

    Mycket ledsamt att läsa Avsan/Jernbeck!

    Vänlig hälsning
    /Mikael Johansson
    (Skånes Brukarförening)

  2. Märkligt att den ”vanliga vänstern” (hoppas du förstår vad jag menar) inte kan vara lika vettig i narkotikapolitiska frågor. De framstår snarare som syskonparti till moderaterna, sympatiserande med USA:s katastrofala ”war on drugs”!

    1. Vänstern i Sverige har problem med drogfrågan. Det har med att en av arbetarrörelsens ursprungliga grenar i Sverige var nykterhetsrörelsen att göra. Den nuvarande svenska narkotikapolitiken utformades och togs fram av maoistiska grupper/personer på 1970-talet med Nils Bejerot i spetsen.

      1. Hej, intressant bakgrund till den linje som är rådande i narkotikapolitiken. Har du några tips på vidareläsning som fokuserar på den historiska bakgrunden till narkotikapolitiken? Online eller offline.

Kommentarer är stängda.