Ordning härskar i Kairo

Det värsta tänkbara scenariot har utvecklats i Egypten. Många, både i Egypten och i andra länder, underskattade Brödraskapets djupa förankring i befolkningen. Det finns mycket att lära av utvecklingen i Egypten den senaste tiden, skriver här Peter Widén. En sak är att stå emot frestelsen att stödja ”det mindre onda”, och att hålla fast vid vår oberoende organisering av klassen.

Om någon för två år sedan när händelserna på Tahrirtorget gav oss sådan inspiration och sådana förhoppningar hade höjt ett varnande finger och sagt: ”Men allt kan rullas tillbaka, segern är inte säkrad”, vad skulle vi svarat då?

Antagligen något i stil med: ”Naturligtvis kan en kontrarevolutionär motoffensiv komma. Många misstag kan också komma att begås.” Men om någon då bett oss att skissera ett värsta scenario hade vi knappast kunnat presentera en mardröm liknande den vi nu upplever i Egypten.

När militären meddelade att Mursi avsatts och anti-Mursidemonstranterna bröt ut i jubel och skickade upp fyrverkerier var vi säkert många framför TV-apparaterna som kände att nu håller något på att gå åt helvete.

De massdemonstrationer som fällde Mubarak beskrevs ju gång på gång av al Jazeeras journalister som ”people from all walks of life”. Människor ur alla samhällsklasser alltså. Frågan var naturligtvis; vilka krafter kan komma att ta ledningen? När jag i diskussioner på min arbetsplats möttes med pessimistiska förutsägelser om islamistiska riktningar som framtida vinnare tillbakavisade jag faran. Jag påpekade den sekulära dominansen på Tahrirtorget och det glädjande i att islamisterna (moderata såväl som extrema) var offside. Detta är en vändpunkt för Mellanöstern, sa jag.
Min optimism var för stor. Jag hade underskattat hur djupt Muslimska Brödraskapet var rotat.

När i presidentvalets andra omgång Brödraskapets Mursi stod mot en Mubarak­man valde många inom det liberala, sekulära och vänsterfältet att rösta på Mursi. För att blockera vägen för den gamla regimens kandidat. Man röstade på fiendens fiende. Denna vänsterns förbannelse.

Några dagar efter att Mursi hade störtats hörde jag på svensk radio en intervju med en balettlärare. Hon menade att hennes studenter skulle glädjas när de återkom till den nya terminen. Den rörelse som stämplade balett som synd hade inte längre regeringsmakten. Hon hade naturligtvis rätt i sin kritik mot det Muslimska Brödraskapets (MB) reaktionära positioner i en rad frågor.

Men hon hade naturligtvis fel i sitt välkomnande av kuppen. Den rörelse som hade regeringsmakten hade den inte av en slump. MB är en socialkonservativ rörelse. Liksom Hamas och Hizbollah. Det är rörelser som står för förtryckande traditionella och fundamentalistiska ståndpunkter. Men som också stått för social verksamhet och fungerat som en trygghet i ett samhälle där staten lämnar de fattiga åt sitt öde. Som dessutom profilerat sej i opposition till sionism och imperialism.

Socialister måste se denna sammansatta karaktär hos dessa rörelser. Det betyder att inte ha några illusioner, inte uppmana till röstning på MB i brist på alternativ. Men det innebär också att se dessa rörelsers förankring bland massorna (också de mest fattiga) och inse att det stöd de har emanerar ur åratal av socialt och politiskt arbete. Med andra ord; rörelser som inte bara kan tänkas bort eller fösas åt sidan. Ska en sekulär demokratisk vänster vinna de massor som idag stöder MB krävs ett hårt och tålmodigt arbete. Beredskap att i konkreta sociala frågor arbeta tillsammans med MB:s anhängare. Utan att för ett ögonblick kapitulera för de reaktionära sidorna hos rörelsen.

När MB-regeringen öppnade för vad många tyckte vara en islamisk stat och dessutom inte gjorde något åt de allt värre sociala problemen började människor mobilisera mot den. I protesterna fanns sekulär medelklass som med rätta krävde moderniseringar och åtskillnad mellan stat och religion. Fattiga som krävde bröd, arbete och social trygghet. Med rätta.

Men där fanns också Mubarakanhängare som såg sin chans till revansch. När Mursi vägrade avgå och demonstranterna krävde hans avgång utan kompromisser fanns naturligtvis inga andra möjligheter att få honom avsatt än militärens ingripande. Många av de vänstermänniskor som hälsade militärkuppen med glädje hade säkert röstat på Mursi. Nu stödde de fiendens fiende en gång till! Fast spegelvänt!

Vänstern har lidit bankrutt. Hur ska man kunna vända sej till de massor som idag beskjuts, arresteras, torteras och förtrycks och vinna dem för samarbete och enhet? När man stött militärdiktaturens blodiga förtryck! Man lämnar faktiskt över försvaret av demokratiska rättigheter till Muslimska Brödraskapet. Det är helt otroligt!

Vad skulle man ha kunnat göra i mobiliseringarna mot Mursi-regimen? Man skulle ha kunnat kräva nyval. Ett nyval skulle inte resulterat i en arbetar- och bonderegering men skulle kunnat fösa undan MB i ett demokratiskt val och vänstern skulle kunnat fortsätta med att formera ett verkligt alternativ. Revolutionsprocessen skulle kunnat rulla vidare. Nu är den död.

Men det finns fler lärdomar att dra genom studier av den egyptiska tragedin.

När den arabiska våren bröt ut talades det om revolution genom sociala medier, twitterrevolution och så vidare. Gamla sätt att organisera var passé. Det var via smartphones som samhällsförändringarna skulle komma. Nu var i och för sej sådana tankar redan i svang tidigare. Även här i Europa. Gärna kombinerade med hån mot äldre former att organisera människor. Och på många håll förakt mot ”gamla gubbar med skägg”. Marx, Trotskij, Castro med flera får man förmoda.

Nu visade det sej ju i Egypten att det var den organisation som jobbat med tålmodigt organiserande av folk som kammade hem valet. Muslimska Brödraskapet. Och det visade sej att kunskap i twittring och facebook-uppkoppling inte kan ersätta de lärdomar som decenniers klasskamp har gett oss (och som ibland förmedlats och sammanfattats av gamla gubbar med skägg och gamla tanter som Rosa Luxemburg). Som framgår av ledaren i Internationalen nr 34 2013 var en av de få egyptiska organisationerna som inte fallit i fällan att stödja militärkuppen just Revolutionära Socialister som står på marxistisk grund.

Låt mej inte missuppfattas. De nya tekniska landvinningarna ger oss nya möjligheter till kommunikation och information. Självklart ändras former och förutsättningar. Men de kan inte ersätta tålmodigt organiserande. Av fysiska människor i den fysiska verkligheten. Och utan proletära politiska organisationer där marxism har ett starkt inflytande kommer inte klasskampen att kunna gå framåt.

Vi arbetare måste tro på oss själva. Även i en situation där vi inte själva kan ta makten får vi inte falla för tanken att stöda ”det mindre onda” i det borgerliga lägret. Inte alliera oss med fiendens fiende. Inte stödja demokraterna mot republikanerna i USA. Inte Kina mot USA i den internationella politiken. Inte stödja USA-imperialismens kanonbåtspolitik mot Assadregimen. I fallet Syrien finns det ju spegelvänt också vänsterkrafter som stöder Assadregimen utifrån ”fiendens fiende är min vän-logiken”.

I dessa tider där arbetarklassen är extremt svag är frestelsen att stöda ”det mindre onda” naturligtvis också extremt stor. Icke desto mindre måste vår linje vara att organisera vår klass oberoende av och i kamp mot alla borgerliga politiska krafter.

Och utan en levande marxism som genomsyrar organisationerna kommer katastrofer och tragedier av det slag vi nu ser i Egypten att upprepas. Och upprepas.

Peter Widén

Ursprungligen publicerat i Internationalen.

Intressant?
Borgarmedia: SVD, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Peter Widén on Patreon!
Become a patron at Patreon!