Per Gudmundson skriver i dagens ledare i SVD att även unga kan vara farliga brottslingar. Det är på ett sätt rätt, men också fel. Det är unga som är brottslingar. Inte bara unga, utan unga män. Den överväldigande delen av alla brott, av i stort sett alla typer av brott, utom ekobrott, begås av unga män. Det finns tre faktorer som har betydelse för risken att begå brott, låg ålder, kön och klass. Allt annat saknar egentligen betydelse i det stora hela. En typisk svensk brottsling är alltså en fattig ung man, kanske psykiskt störd, kanske med adhd.
Det som upprör Per Gudmundson är dock det faktum att unga brottslingar får låga straff. Utifrån forskningen är detta det rimliga. Hårda straff innebär ökad risk för återfall och ingen egentlig minskning av brottsligheten. Som vanligt demonstrerar Gudmundson sin okunnighet. De enda åtgärder som minskar brottsligheten på sikt är sociala åtgärder, minskad arbetslöshet, minska segregation, minskade klassklyftor, meningsfulla saker att göra på fritiden, minskad trångboddhet, minskad eller ingen bostadsbrist osv. Hårda straff, milda straff, fängelse, villkorligt osv har i längden ingen som helst betydelse. Ska brottslighet kunna bekämpas är det inte straffen som ska diskuteras utan trångboddheten, segregationen, arbetslösheten, fattigdomen, klassklyftorna.
Samtidig ska vi vara på det klara med att brottsligheten i Sverige minskar och har så gjort i omkring 20 år. Sverige är dock inte unikt, utan brottsligheten minskar i hela den rika västvärlden. Den viktigaste orsaken är med all sannolikhet en åldrande befolkning, med förhållandevis färre ungdomar. I Sverige är en viktig orsak också en kraftigt minskad alkoholkonsumtion bland unga.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Brottslighet, Ungdomar, Män, Straff, Hårda straff, Brott, Rättsväsen, Kriminalpolitik, Samhälle
