Johanneberg är en funkisidyll skriver GP i en artikel om en av de stora (och vackra) lägenheterna på Pontus Wikners-gatan. De menar övre Johanneberg och om de med idyll menar ett område där människor ogärna rör sig och där det inte syns några lekande barn eller människor som samtalar på gatan har de rätt. En stadsdel eller del av en stadsdel där inget händer och den monumentala tråkigheten regerar.
Inte heller är det funkisdelen av Johanneberg som har hög status, utan nedre Johanneberg där huvuddelen av bebyggelsen inte är funkis utan traditionella stenkvartersstad. Där vill folk gärna bo och vistas.
Journalisten i GP lyckas inte få till det nånstans. Ingen ville bo i Johanneberg när det byggdes därför ingen hade råd. Det var den viktigaste anledningen. Det var för dyrt för vanligt folk. Problemet var inte att det var ”ocentralt”. Dessutom byggdes knappast lägenheterna i funkishusen på Pontus Wiknersgatan eller i övre Johanneberg med tanke på fattigt folk. De byggdes med tanke på folk som hade råd med piga/hushållserska och lägenheterna var utrustade med jungfrukammare invid köket. Möjligtvis hade området inte heller nån status bland folk som hade råd. De föredrog hus i Skår, Bö eller Hovås framför en hyresrätt i Johanneberg.
Funkishus för vanligt folk byggdes på annat håll. Lägenheterna i de husen hade inga jungfrukammare och var i allmänhet små, ett eller två rum med kök. Sådana hus finns i närheten av Johanneberg, dels vid Mossen (anses av de flesta vara en del av Johanneberg) och i den gamla arbetarstadsdelen Burås lite längre söderut.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Funkis, Övre Johanneberg, Pontus Wiknersgatan, Funktionalism, Bostadspolitik, Stadsplanering, Arkitektur, Göteborg, Johanneberg, Mossen, Burås, Samhälle, Politik
