Det moderna jordbruket och skogsbruket har förvandlat stora delar av landsbygden till monokulturer genom utdikning av våtmarker, bortröjning av gärdsgårdar, åkerholmar etc, täckdikning av mindre vattendrag osv. Omfattande användning av olika bekämpningsmedel har minskat antalet växtarter och djurarter. Det är märkbart när det gäller fåglar men också när det gäller olika insekter som exempelvis humlor.
Istället har stadslandskapet med parker, restnatur och människans anlagda villaträdgårdar blivit de miljöer där djur- och växtliv är mångfaldigt och innefattar en lång rad arter. Det är tack vare villaträdgårdar som många humlearter idag överlever. Det finns cirka 40 olika sorters humlor i Sverige, de flesta människor tror antagligen att det bara finns en. Av dess 40 är 9 stycken arter så kallade snylthumlor, ofta svåra att skilja från de arter de likt gökar snyltar på. Samtidigt finns det nästan 250 olika sorters bin. Honungsbi är alltså bara en art bland många.
Mörk jordhumla
Humlor intresserar mig speciellt. De är lätta att observera, lätta att studera och är ganska ofarliga. Bara i min trädgård i staden har jag observerat minst 8 arter, sannolikt 10 arter. Mörk jordhumla och jordhumlor med mer ljusgula ränder (ljus jordhumla, kragjordhumla etc, de går inte att skilja åt i fält, blåklockshumla är också svår att skilja från jordhumlor), trädgårdshumla, ljunghumla (svår att skilja från trädgårdshumla, men i allmänhet mindre, vilket dock inte alltid har nån betydelse), hushumla (ibland kallad trädhumla), ängshumla (ibland markhumla), stenhumla
och åkerhumla. Oräknat snylthumlor som jag sannolikt också set flera olika arter av.
Stenhumla
Olika humlor besöker lite olika växter, hushumla ses exempelvis mycket ofta på bärbuskar av olika slag vilket inte gäller jordhumlor. Trädgårdshumlor ses oftare än andra humlor på fingerborgsblomma och liknande växter och stenhumlor är vanliga besökare på vitklövern i gräsmattan. De flesta humlor tycks gilla att besöka oregano (kungsmynta) och många tycks gilla kattmynta (kantnepeta) och schersmin.
Ängshumla
I sommarstugans trädgård har jag däremot aldrig sett stenhumla, men däremot mycket fler jordhumlor, sannolikt blåklockshumla och åkerhumlor. Dessutom haghumla, ängshumla, hushumla, trädgårdshumla (flera melanistiska sådana) och ljunghumla. Minst 10 arter där med alltså. Även här oräknat snylthumlor som ju är svårare att kolla in. De samlar ju ingen mat till sin avkomma utan låter andra göra jobbet.
Hushumla
De första humlorna man ser på våren av en viss art är de övervintrande drottningarna. De är stora, ibland rejält stora. Därefter syns den första generationen av arbetare,de är alltid mycket mindre än drottningen och är ibland så små att de är svårt att tro det handlar om samma art. Allt efter våren och sommaren går med ökad tillgång till blommor blir arbetarna större. På sensommaren och hösten dyker hanarna och nyfödda drottningar upp och arbetarna börjar dö ut. När de nya drottningarna parat sig gräver de ner sig för att övervintra. De sista humlorna som ses på hösten är i allmänhet hanar. Hanar som inte har nån gadd och inte kan stickas.
Läs mer:
Ekologisk odling gynnar biologisk mångfald
En ny DDT-skandal under uppsegling?
Naturens hjältar
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Humlor, Biologisk mångfald, Landet, Staden, Jordbrukslandskap, Hushumla, Åkerhumla, Trädgårdshumla, Jordhumla, Stenhumla, Ängshumla, Blåklockshumla, Ljunghumla, Natur, Djur
