Realsocialismens skamliga rasism!

JärnridånBoknytt
Järnridån
Anne Applebaum
Albert Bonniers förlag

Realsocialismens skamliga rasism!

Hur kan människor som kallar sig kommunister, socialister och internationalister förfalla till rasism, antisemitism, etnisk rensning och brutala folkfördrivningar? Man häpnar under läsningen av den väldokumenterade tegelstenen ”Järnridån – Det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa 1945 – 1956”. Hur är det möjligt att en i grunden god idé kan urarta så fullständigt?

Strax efter krigsslutet kastas en handgranat mot ett judiskt barnhem i Polen. En enskild händelse? Nej, trots fascismens förbrytelser i östra Europa, trots Förintelsen av sex miljoner judar, och trots att nazisterna såg såväl judar som polacker och andra slaviska folk i regionen som tillhörande ”underlägsna raser”, så var den folkliga antisemitismen fortsatt stark i Östeuropa.

Antijudiska kravaller (kallade pogromer) bröt ut under efterkrigstiden i sex polska, fyra slovakiska, och två ungerska städer. Många vanliga människors ”ihållande fientlighet” ledde till en judisk ”massutvandring” från den östra delen av Europa efter andra världskriget. Hitlertysklands utrensning av judar fortsatte alltså – om än i mildare former – under de nya kommunistiska regimernas välde!

Och inte nog med det vet boken att berätta. De kommuniska partierna i öst, som visste att de hade ett svagt stöd i sina respektive befolkningar, vågade inte på allvar ta strid mot det alltför utbredda judehatet.

I exempelvis Ungern stödde de inte kravet att judarna skulle få tillbaka sina under kriget, av den naziallierade högerdiktaturen, beslagtagna egendomar. Partifunktionärer föreslog att de skulle ha förståelse för, och nå en uppgörelse med, de kristna ungerska fascister som stulit deras lägenheter!

Och än värre. Dessa så kallade kommunister i östra Europa flörtade själva med antisemitismen för att få utökat folkligt stöd. Bitvis agerade de på egen hand antijudiskt på olika nivåer av den förmodat ”röda” statsapparaten. Det värsta exemplet är de judefientliga kravaller som ägde rum i den polska staden Kielce den 4 juli 1946.

Det började med ett rykte om att judar ritualmördade kristna barn (en myt med mörka medeltida rötter) i en källare. Polisen tog otroligt nog detta på allvar och undersökte det utpekade huset, som visade sig sakna källare.

Trots det anslöt sig den ”socialistiska folkpolisen”, ditkallade soldater från ”kommunistregimen”, den ”folkdemokratiska” medborgarmilisen och tillströmmande fabriksarbetare (tillhörande den förment officiellt ”styrande arbetarklassen”) till den rasande hatmobben (mina upprörda citattecken).

Judarna besköts, våldet spred sig, och ”när mörkret föll var minst fyrtiotvå döda och flera tiotal sårade”. Bland annat ”på tåg där de judiska passagerarna hade den tragiska oturen att komma till Kielce.”

Även i den ungerska staden Miskolc florerade några veckor senare vansinnesfantasier om judiska ritualmord. Men här var regimen inblandad på en högre nivå. De skyllde nämligen de ekonomiska problem som de själva hade orsakat på giriga svartabörshajar.

På det så kallade kommunistpartiets uppsatta affischer och utdelade broschyrer avbildades dessa karikerat (á la ”Der Stürmer”) så att de liknade nazistiska nidbilder av judar. Det resulterade i en judefientlig mobb som bar på plakat med texterna ”Död åt svartabörshajarna” och ”Död åt judarna”. Två judar mördades i pogromen som följde.

Kommunistpartiet använde alltså kallhamrat judarna som syndabockar för sina egna ekonomiska misslyckanden. Samtidigt ville de genom att tolerera antisemitism (och etnisk rensning av judar) själva framstå som mer folkliga, nationalistiska, patriotiska och nationella. De förföll alltså till den grövsta formen av reaktionär, minoritetsförtryckande, exkluderande etnisk nationalism.

Denna antisemitism, och andra former av rasism, blev ”ett nytt vapen i partiets arsenal”. Det var ett lågvattenmärke i den påstått internationalistiska kommunistiska rörelsen, som spred myten om sin ”likgiltighet för nationella och etniska skillnader”.

Ändå var judarna samtidigt överrepresenterade i kommunistpartierna, vilket ledde till det mest cyniska sveket av de kosmopolitiska idealen.  Regimerna offrade då och då sina egna judiska kommunister (!) för att öka sin popularitet, ställda som de var inför de rasistiska stämningarna i de breda folkdjupen.

Man eftersträvade att få fler så kallade ”folkkommunister” som partimedlemmar. Alltså icke-judiska representanter för den nationella majoritetsbefolkningen. Detta var en inskränkt etnonationellt homogeniserande politik ovärdigt en föregiven vänsterrörelse (min indignerade kommentar).

Åren kring 1950, under det kalla krigets början, efterapade de östeuropeiska regimerna och deras mini-Stalinar brutalt de trettiotalsstalinistiska utrensningarna av oskyldiga oppositionella kommunister. Dessa gavs i vanlig ordning skulden för realsocialismens tillkortakommanden. Detta samtidigt som man lyckades ”skrämma potentiella motståndare till tystnad”.

Även dessa skenrättegångar hade en antisemitisk tendens (vilket på samma gång var en kontrarevolutionär tendens, min kommentar). Mest känd är Slanskyprocessen i dåtidens Tjeckoslovakien, där kommunistpartiets generalsekreterare Slansky och flera andra ledande – sedan decennier hängivna – judiska kommunister dömdes till döden för uppdiktade brott.

Stalin bedrev vid denna tidpunkt en antijudisk kampanj (”läkarkomplotten” ). Partierna i Östeuropa följde efter med absurda anklagelser mot ”vänsterdeviationister”, ”kosmopoliter” och ”sionister – alla kodord för judar – i de lögnaktiga politiska rättegångarna.

”Han (Stalin) och hans kreatur trodde uppenbarligen, och med viss rätt, att alla andra skulle hälsa förföljelserna av judiska kommunister med tillfredsställelse”, kommenterar författaren.

Efter kriget fördrevs (och flyttade) 12 miljoner gamla och nya tyskar från Östeuropa, inklusive Baltikum och Ukraina, ”hem” till Tyskland. Detta som straff för deras landsförrädiska stöd för nazisterna, och deras högerreaktionära lydregimer.

Man kan förstå de drabbade folkens vrede, raseri och hämndlystnad, men som Anne Applebaum påpekar så var ju inte alla tyskar skyldiga nazister. Men kommunistpartierna vann i popularitet när de kastade ut de hatade tyskarna.

Själv menar jag att en socialistisk klassanalys borde ha skilt mellan den lokala kollaborerande tyska eliten, de vilseledda i de folkliga klasserna, och de tyska arbetare och bönder som levde i god grannsämja med icke-tyskar i Östeuropa. De förstnämnda, men inte de sistnämnda, borde ha straffats (och möjligen även de vilseledda…).

Detta klassmässiga sätt att tänka var uppenbarligen inget för de nynationalistiska realsocialistiska regimerna i Östeuropa. Polska soldater och säkerhetspoliser hade exempelvis order att fira ”utdrivningen av tyskt avskum frän polsk mark”.

Längre än så kan man knappast komma från det kommunistiska idealet om folkförbrödning och internationalism. Nationalism var starkare än socialism i de östeuropeiska stalinistiska kommunistpartiernas agenda (mina kommentarer).

Detsamma gällde vid många andra fall av etnisk rensning, folkfördrivning och ”uppmuntrad folkförflyttning” i området. Det var en politik som passivt accepterades av västmakterna (i alla fall vad gällde tyskarna), aktivt stöddes av Stalinryssland, och inte sällan praktiskt backades upp av Röda Armén på plats som regimstödjande ockupanter i Östeuropa. Huvudansvaret fanns hos de olika nationella kommunistpartierna i öst.

Ungrare flydde eller fördrevs från Tjeckoslovakien och Rumänien. Tjeckoslovaker lämnade Ukraina, ukrainare lämnade Tjeckoslovakien. ”Ett fullt utvecklat etnisk krig” mellan polacker och ukrainare rådde i det etniskt blandade gränsområdet mellan de båda länderna. Polacker lämnade Ukraina, Vitryssland och Litauen. Ukrainare lämnade Polen.

De ukrainare i Polen som inte ville återvända ”hem” till det öppet Stalinkontrollerade Ukraina tvingades i en blodig militär operation upp på godsvagnar och tvångsspreds över Polen. Där fick de enligt kommunistpartiets beslut inte utgöra mer än 10 procent av befolkningen i någon stad. Det ledde till en önskad assimilerande ”polonisering” av dem, varvid deras kulturella särart gick förlorad.

”År 1950 återstod inte mycket av det multietniska Östeuropa”, sammanfattar Anne Applebaum. Regionen var alltså infekterad av såväl biologisk rasism, som av det som brukar kallas kulturell rasism. Resultatet var grym etnisk rensning (min kommentar).

Etnisk rensning behandlas i enbart ett kapitel av 18 i denna välforskade bok av historikern Applebaum – hon använder ”nya arkivfynd och tidigare aldrig publicerade vittnesuppgifter”, och enbart notapparaten upptar 51 sidor.

Att jag fokuserar på de (etno) nationella brotten mot de mänskliga rättigheterna i den tidens Östeuropa beror på att det – förutom att vara ett viktigt dagsaktuellt tema – är nytt för mig. Detta trots att jag i 50 års tid har rest i, och läst om de realsocialistiska länderna. En snabbkoll på nätet visar dock att många fler än denna boks författare har berört temat.

Visst kände jag till antisemitismen i Polen, och i det polska kommunistpartiet. Det som ledde till att flertalet av landets fåtaliga kvarvarande polska judar 1968 fördrevs av det ”antisionistiska” styrande polska förenade arbetarpartiet (kommunisterna).

Men rasismens enorma utbredning i det realsocialistiska Östeuropa lämnar mig häpen, chockad, rasande, desillusionerad och rentav illamående. Att människan kan falla till sådana hatiska bråddjup. I min nativitet trodde jag ett en socialistisk ideologi – om än urartad – skulle vaccinera mot de värsta formerna av rasism. Men icke.

Man påminns om dagens situation i Östeuropa. Turkar diskrimineras i Bulgarien. Romer diskrimineras i Rumänien, Ungern och Slovakien. Ungerska högerextrema revanschister vill återfå gamla ungerska områden i grannländerna. Situationen för ryssar är problematisk i Baltikum. Judar diskrimineras i Ungern. Ryskspråkiga och krimtatarer har problem i Ukraina.

För att inte tala om alla kvarstående  (etno)nationella konflikter i ex-Jugoslavien. Där inte minst Bosnien är en misslyckad stat (”failed state”) på grund av den fortsatta misstron och segregationen mellan de ortodox-serbiska, de katolsk-kroatiska, och de muslimsk-bosniakiska befolkningsgrupperna.

De högerpopulistiska, främlingsfientliga, högerextrema, fascistiska, (etno)nationalistiska, ”vitidentitetsmässiga” och nazistiska partierna stora framgångar i det senaste EU-valet påminner om depressionens trettiotal. Om hur lätt ekonomisk kris och depression vänds i ”folkkamp” snarare än i klasskamp.

Ännu längre tillbaka minns man 1914 då man inom den internationalistiska europeiska arbetarrörelsen dyrt och heligt lovade varandra att inte låta sig dras med i det kommande nationalistiska första världskriget.

Ändå gick socialistiska arbetare av olika nationaliteter gladeligen ut i skyttegravarna och mördade varandra till förmån för den ”egna” nationella borgarklassen och dess krigsmål. Även då besegrades socialismen av nationalismen ­– med Lenins bolsjeviker som enda hedrande undantag.

Jag har berört ”den nationella frågan” (marxist-leninistisk term) tidigare i mina recensioner, och kritiserat vänsterns bristande förståelse för vilken emotionell kraft som de etniska och nationella känslorna har.

Efter att ha läst denna viktiga väckarklocka till faktabok inser jag dock att även jag själv i hög grad har underskattat rasismens och den råa reaktionära högernationalismens djupa emotionella kraft. Nationalismen försvann inte alls med moderniteten som såväl liberaler som socialister/kommunister länge inbillade sig.

Man måste därför, menar jag, gå till djupet med rasismens och högernationalismens problematik. Man måste gå till den mänskliga naturen. Tänka evolutionsmaterialistiskt.

Evolutionärt sett är ju vi människor av naturen sociala varelser som spontant bildar grupper och samhällen. Detta eftersom vi då bättre överlever individuellt, och effektivare fortlever som art – i jämförelse med om vi hade levat som solitära ensamma varelser.

Men var och en av dessa kollektiv omfattar av många skäl bara en liten del av den samlade mänskligheten. Så uppstår etniska grupper och nationer, som såväl kan konkurrera (vi-dom) som samarbeta (vi-ni) med andra grupper och samhällen. Men solidariteten är i båda fallen starkast med det som uppfattas som ”den egna gruppen”.

Den mänskliga socialiteten är extremt väl utvecklad och framgångsrik, och har gjort oss till den dominerande djurarten på jorden. Den mänskliga samhällsbildningen understöds av flera medfödda sätt att skapa och upprätthålla vi-känsla och solidaritet i gruppen.

Två viktiga ärvda vi-sammanhållande sociala mekanismer är släktskapsaltruism (”vi delar gener”) ochömsesidig altruism (”vi kliar varandras ryggar”). Båda leder till begränsade grupper där eget språk, traditioner, värderingar, kultur, historia etcetera bildar gränsmarkeringar mellan ”den egna gruppen” och ”De andra”.

Man hjälper i första hand ”sina egna”, och förväntar sig hjälp av dem tillbaka – gruppsolidaritet till ömsesidig reciprok nytta. Hur denna grupp skapas, ser ut, avgränsas, uppfattas, och hur stor och omfattande/inkluderande den är, det är historiska och nutida sociala konstruktioner(föränderlig miljö/kultur). Men de vilar på en solid grund avbiologisk socialitet (stabil evolution). Bas och överbyggnad för att tala marxistiska.

Vi människor har en given tendens till samordnande gruppkonformism – för att gruppen ska fungera som en stark enhet. Vi har även en tankekraftbesparande tendens till generalisering och kategorisering, som ett led i vårt sökande efter meningsfulla mönster i verkligheten att orientera oss efter.

Detta gör att vi-dom-gränser lätt skapas mellan grupper, ”etnier” och nationer. Den mänskliga intelligensen, kreativiteten och fantasin gör att vi även kan ”transformera upp” känslor av släktskap och bekantskap till större kollektiv av främmande, obesläktade, okända människor som vi aldrig kommer att träffa. Vi bildar ”inbillade”, ”påhittade”, och föreställda gemenskaper, som exempelvis nationen.

Rasismen, etniciteten och den reaktionära nationalismen består alltså av en oföränderlig biologisk och evolutionär socialitetsgrund (bas), och en föränderlig socialt konstruerad kulturell överbyggnad. Teoretiskt sett skulle man alltså kunna föreställa sig byggandet av en internationell vi-grupp som omfattar hela mänskligheten.

Men då skulle man troligen överskatta den mänskliga sociala kreativitetens förmåga att skapa en så stor global och kulturell vi-gemenskap med bibehållen stark gruppsolidaritet. Vilka kulturella likheter skulle den bygga på? Och kan man verkligen bygga ett vi om det saknas ettdom?

Man skulle definitivt underskatta den sega kulturella kraften i etniska, språkliga, religiösa, klanbaserade och nationella grupper, sedan dessa väl har skapats (”socialkonstruerats”). Då framstår de ofta som eviga, uråldriga och naturliga för dess medlemmar. De upplevs som närmast biologiska ibland – som en stor besläktad familj.

Man kan jämföra med språket. Det mänskliga språket är en evolutionär ”uppfinning”, som baseras på vissa naturliga medfödda biologiska komplex i hjärnan. Det enskilda språket är däremot en social konstruktion (biologisk bas och kulturell överbyggnad igen).

Men hur omöjligt är det inte att i vuxen ålder att lära sig ett nytt språk utan accent? Hur mycket lättare är det inte att tänka med hjälp av det egna barndoms- och hemlandsspråket? Hur misslyckade har inte de många olika försöken att skapa ett enande framgångsrikt internationellt språk varit – fast det är en lysande idé?

Samma sak med internationalism. En briljant idé värd att eftersträva på lång sikt. Men svår att genomföra på kort sikt. Även om någon form av allmänmänsklig global solidaritet säkert är möjlig att åstadkomma ovanför den begränsade men djupare etniska eller nationella solidaritetsnivån.

Iraks etniska, språkliga och religiösa splittring är bara ett exempel på problemkomplexet. Mångetniska, mångkulturella och konfliktivt mångreligiösa stater i främst den fattiga delen av världen, har enorma svårigheter att ur denna söndring skapa enade, fredliga och solidariskanationer. Så mycket svårare att skapa en enad, fredlig och solidarisk världsgemenskap. En slags världsnation.

Vi får kanske under överskådlig tid leva med och göra det bästa av nationerna som samhällsgemenskaper där medborgarna tar ett djupare socialt ansvar för varandra. Detta tillsammans med ett slags globalt samhällskontrakt för folken och nationernas samarbete i fred och ömsesidigt välstånd (och något liknande på EUropanivå).

Nationalismen måste (precis som kapitalismen enligt Karl Polanyi) ”bäddas” in ett globalt socialt sammanhang för att man ska kunna oskadliggöra dess destruktiva potential. Dessutom bli inkluderande internt och respektfullt externt.

Värt att påminna är också att nationalismen uppstod som en progressiv vänsterrörelse i samband med den stora franska revolutionen. Av främst bybor skapade den en sammanhållen nation, ett folk (se även boken ”Peasants into Frenchmen”). Den processen hörde intimt samman med skapandet av folkmakt, alltså demokrati.

En annan värld än dagens är möjlig. Men allt kan kanske inte ändras genast, man måste nog ha delmål. Kanske en progressiv, inåtriktad, folklig, färgblind och inkluderandevänsternationalism åter kan tjäna en konstruktiv roll. Eller kalla det folkhem, välfärdsstat eller nationell solidaritet och sammanhållning om termen skrämmer. En annan nationalism är möjlig.

I övrigt tar boken – på djupet – upp andra mer kända saker vad gäller Östeuropas efterkrigshistoria. Som att de olika ländernas kommunistpampar de första fredsåren hade en demokratisk fasad. Samtidigt tog de mer i smyg makten över polisen, armén och propagandaapparaten. Nyckelpositioner för våld och statsmakt.

Sedan partibyråkraternas makt väl hade konsoliderats utrotade de all självständig opposition i sin strävan efter totalitär kontroll av samhället. Det oberoende civilsamhället försvann, liksom rättssäkerheten. Våld, misshandel, tortyr, mord, terror och försvinnanden ingick i vapenarsenalen. Koncentrationsläger som Auschwitz återöppnades för politiska fångar!

Sovjet och dess i Östeuropa närvarande Röda Armé och säkerhetstjänst garanterade den sovjetimperialistiska ockupationen av grannarna i östblocket. De var den yttersta garantin för de nationella kommunistpartiernas grepp om den dagliga makten i satellitstaterna. Sovjetiska ”rådgivare” fanns även med och styrde inom de nationella våldsapparaterna. Inte oväntad ropades det under revolterna mot Sovjetväldet och dess lydregimer: ”Ut med ryssarna”.

Sovjet ingrep på olika sätt för att krossa de olika folkliga upproren i Ungern och Polen 1956 (senare i Tjeckoslovakien 1968), och i DDR (Östtyskland) 1953. Den senare revolten utspelade sig inte bara i Östberlin, som vanligen sägs:

”Sammanlagt strejkade omkring 500.000 personer i 373 större eller mindre städer i omkring 600 företag. Mellan en och en och en halv miljon personer deltog i demonstrationer av något slag”.

I denna som i andra revolter chockerades såväl Sovjet som de nationella kommunistpartierna över det stora deltagandet av arbetare i protesterna. Sovjet reagerade genom att avsätta nationella partiledare och ersätta dem med andra, som följde de direktiv för att krossa folkmotståndet som det beslutades om i Moskva!

Boken beskriver även hur ett nytt klassamhälle växte fram. Visst rensade man ut rika borgare och gynnade karriär och socialt avancemang för arbetare och bönder. Men dessa blev bara nya tacksamma och lojala medlemmar och anhängare av det nya klassamhälle som skapades efter 1945.

Partipampar flyttade in i de lyxvillor som tyskar och den forna överklassen tvingades lämna. Arbetare fick sämre mat än ingenjörer och tekniker i fabriksmatsalarna. Den nya ”röda” eliten bodde i hårdbevakade enklaver med stora hus, chaufförer, tjänstefolk och en mängd andra privilegier.

Det var helt uppenbart frågan om en socialism till namnet, inte till innehållet. Så kanske man fortfarande kan tro på att en äkta socialistisk demokrati inte skulle förfalla till rasism och etnisk rensning?

Hans Norebrink

PS Har då amerikansk-judiska Anne Applebaum en antikommunistisk och socialistfientlig politisk agenda? Möjligt, men även vänsterns politiska motståndare kan vara sanningssägare, även om de har andra motiv för det än vänstern har.

Det går inte att slå dövörat till inför obehagliga fakta för att dessa ”objektivt sett gynnar” ens politiska motståndare. Det gör de visserligen på kort sikt. Men det är helt nödvändigt att diskutera socialismens ”konsekventa urartning” för att göra den bättre.

På lång sikt är enda chansen att skapa en demokratisk socialism värd namnet att lära sig av de tragiska misstag, fruktansvärda övergrepp och felaktiga antaganden om samhällets och människans natur som låg bakom den reellt existerande socialismens kollaps.

En annan socialism är möjlig.

PSS En anmärkning: Ryssland och de länder som ingick i Sovjetunionen inledde sitt samhällsbygge med leninism – Östeuropa och andra realsocialistiska länder med byråkratförtryckande stalinism.

Mer: SVD, SVT, SR, HBL, GP, HD, ST, MJ, Ny Tid, DN, Google, BT, YA, DAST, UNT, NT,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris 

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!