Vänstern gynnar rasistiska partier

Rasismen i Sverige minskar. Stödet för rasistiska partier ökar. En del av förklaringen är vänsterns felaktiga fokus. Genom ett fokus på identitet, etnicitet och kultur istället för på klass och ekonomi gynnar vänstern rasisternas frågeställningar. De som är rasister väljer att rösta efter identitet, etnicitet och kultur istället för efter ekonomi och klass. De ger möjlighet till det genom att debattens fokus flyttas till dessa frågor. På det sättet gynnar vänstern de rasistiska partierna. Det har flera forskare konstaterat i en rad olika studier:

Det politiska etablissemanget i Sverige är idag likriktat och alla uppvaktar den välutbildade urbana medelklassen. De rekryterar alla sina väljare genom liberala slagord som öppenhet, tolerans och individualism – värderingar som har störst popularitet inom just denna klass. Resten av befolkningen utgör därmed en möjlig rekryteringsbas för främlingsfientliga partier.

I 1960-talets vänsterrörelse var klass centralt, bland annat i solidaritetsarbetet för tredje världens frigörelsekamp mot imperialismen, men den nya vänstern har drabbats av en slags kollektiv förvirring, anser Göran Adamson. De pratar hellre om kultur än om klass, även i de fall där klass ger oss en djupare förståelse.

– Begreppet klass har med tiden ersatts av kultur och identitet i vänsterns analysmodeller, säger han. Det har istället blivit viktigt att till varje pris försvara och bevara olika folkgruppers kulturella och religiösa traditioner, även när dessa står för icke-liberala värderingar. Politiskt analyserande diskussioner har på så sätt ersatts av en förmanande moralism.

Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och aktuell med boken ”Sverige åt svenskarna”, varnar för de konsekvenser för demokratin som detta innebär. När högern och vänstern närmar sig varandra ideologiskt skapas utrymme för ett missnöje

– I takt med att de ideologiska skiljelinjerna tunnats ut under senare decennier har vi nu alltmer övergått till att prata om identitet, livsstil och kultur, säger hon.

Klass är fortfarande en viktig förklaringsgrund, men allt fokus på kultur riskerar motverka sitt syfte och istället spela främlingsfientligheten i händerna. Förändringen i den ideologiska vindriktningen har öppnat upp för invandrarkritiska krafter med fokus på etnicitet.

Problemet är därför inte att vänstern fokuserar på eller pratar för mycket om klass som Carmen Blanco Valer skriver i Internationalen. Utan att vänstern pratar för lite om klass. Fokuserar allt för lite på klass. Genom att prata för lite om klass och för mycket om etnicitet och kultur har vänstern lämnat fältet öppet för rasister, för de högerextrema partier som förklarar det mesta utifrån etnicitet och kultur. Vänstern har gjort självmål genom att fokusera på fel.

Rasism besegras inte och bekämpas inte genom att prata om rasism, utan genom att prata om de frågor som enar arbetarklassen. Klass och ekonomi. Vänsterfolk måste vara på det klara med detta problem. Det svar som Håkan Blomqvist ger till Carmen Blanco Valer i Internationalen är inte tillräckligt, inte tillräckligt klart på den punkten. Det klargör inte vad vänstern måste göra utan fokuserar på att vi ska försöka vara överens med människor och partier som inte är socialister. En felaktig inriktning.

Identitetspolitik och intersektionalism är inte vänster. Klass förklarar mycket mer än etnicitet, kön och kultur. Klassmotsättningar är viktigare än andra motsättningar i samhället. Klass går helt enkelt före kön, etnicitet, sexuell läggning och liknande. Utan jämlikhet i samhället blir det svårare att bekämpa rasism, att kämpa för jämställdhet och likabehandling av alla oavsett religion, kultur, etnicitet, ras, sexuell läggning, ålder och personlighet. Det handlar inte om hur intersektionalitet tolkas. Det handlar om att intersektionalitet inte är vänster, innebär en orientering bort från socialism och socialistiska idéer, innebär ett fokus på identitet, etnicitet, kultur, kön etc. Det är olyckligt och felaktigt. Det gynnar högerextrema partier och missgynnar vänstern och socialistiska idéer.

Andra inlägg på samma teman:
Klasskamp och feminism – oförenliga världar?
Kvinnoförtryck inte jämförbart med klassförtryck
Feministiskt Initiativ är inte vänster – om kritiken mot Thente
Kan en man vara feminist, kan en vit vara antirasist?
Att vara antifeminist är tillåtet
Klassförtrycket överskuggar visserligen rasismen, men…
Två sidor av samma sak: Att bekämpa rasism, att bekämpa kriminalitet
Att bara den som upplevt rasism kan förstå rasism är dumheter

Intressant?
Media: Internationalen1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

17 svar på “Vänstern gynnar rasistiska partier”

  1. För att klass skall kunna diskuteras krävs att det finns en substantiell vänsterkraft som tydligt kan föra denna diskussion. Idag är situationen dessvärre sådan att denna substantiella kraft, som skulle kunna vara vänsterpartiet, saknas. Andra vänsterkrafter är marginaliserade och fortfarande för splittrade för att återföra fokus till klass och klasskamp.

    Vänsterpartiets, åtminstone dess ledning, gör nu allt för att passa in som ”koalitionspartner” till den – i allt väsentligt – nyliberala socialdemokratin. Detta gör partiet helt oförmöget att ta ledningen i ett återförande av den grundläggande samhällsdiskussionen till att handla om klass.

    Härigenom står vänstern – i praktiken – svagare än någonsin och tyvärr måste konstateras att vänsterpartiet i detta avseende sviker klasskampen vilket endast kommer att spela borgarna i händerna.

  2. Att återigen sätta ”klass” i fokus kräver en modern definition av begreppet klass. Vi talar om prekariat och tänker då på unga och på krassliga vuxna. I stället för ”klass” exemplifierar vi med grupper som har dåligt med pengar skriver t ex ”lågavlönade, sjukskrivna, pensionärer och deltidsarbetande småbarnsmammor”.

    Men att ha dåligt med pengar är inte det enda som definierar ”klass”. Var är arbetarklassen?

    1. Jag anser inte att behövs några förändringar. Prekariat har alltid funnits, speciellt på den tid klassbegreppet formalsierades. Prekariatet (Fast då kallades det trasproletariat) utgjorde då majoriteten av arbetarklassen precis som det gör i världen i dag. Det finns ingen skillnad. Tillfälliga och otrygg anställningar har alltid varit det normala. Prekariatet är i Sverige dock bara en liten del av arbetarklassen. Sverige är onormalt .
      http://blog.zaramis.se/2014/06/29/prekariat-ar-bara-ett-nytt-ord-for-trasproletariat/

      Arbetarklassen ser i stort sett ut som den alltid gjort rent socialt. Fler kvinnor kanske arbetar idag, men min farmor och hennes jämnåriga jobbade ju allihop. Det var bara i min mammas generation som arbetarklasskvinnorna vara hemmafruar. Jag är född på 1950-talet.

      Jag kan inte se att arbetarklass behöver omdefinieras på något sätt.
      http://blog.zaramis.se/2008/12/22/klassdefinitioner-arbetarklassen/
      http://blog.zaramis.se/2013/02/05/den-svenska-arbetarklassen-hur-ser-den-ut/

      1. Fast klassbegreppet måste väl ändå förändras? Idag hadlar det väl till exempel inte lika mycket om kopplingen mellan ekonomi och utbildningsnivå? En industriarbetare (traditionellt arbetarklass) tjänar ofta betydligt mer än en grundskollärare (traditionellt akademiker/övre medelklass). Otrygga och tidsbegränsade anställningsvillkor är på väg att bli lika vanliga för tjänstemän, säg den journalist eller kulturarbetare som lyckas få tillsvidareanställning. Till och med för ingenjörer och andra lägre tjnstemän är projektanställning snart norm för den som vill ha hyfsad löneutveckling (men då med löneavbrott mellan projekten), trygga anställningsvillkor straffas med lägre lön. Och ”prekariatet” som du kallar det innehåller också en stor andel långtidssjuka akademiker, där finns heller inget klart samband mellan klass/utbildningsnivå/ekonomi. Där har lågutbildade faktiskt mer stöd att vänta från AF, en högutbildad får inte skola om sig på samhällets bekostnad.

        1. Klassbegreppet har aldrig varit baserat på inkomst. Och nej arbetare (städare, restaurangpersonal osv) tjänar inte mer än lärare, en del arbetare gör det (programmerare exempelvis).

          Arbetarklassen definieras utifrån plats i produktionen. Produktion av mervärde. Något som gör att cirka 4 miljoner människor i Sverige är att betrakta som arbetarklass. Många ingenjörer har alltid varit arbetarklass rent definitionsmässigt. Kulturarbetare är det inte.

          Osäkra anställningar på grund av självständigt val (kulturarbetare) är nåt helt annat än osäkra anställningar på grund av brist på vall (anställd på industriarbetsplats i bemanningsföretag, som montör eller ingenjör).

          Långtidssjuka akademiker är varken prekariat eller arbetarklass i allmänhet. Det beror helt på platsen i produktionen vad de är. Var de en universitetsanställd lärare är de inte arbetarklass, var de en förskollärare är de arbetarklass (detta oavsett vad de själva definiera sig som).

          Läs länken till min inlägg om klassdefinitioner och klassanalys. Så slipper jag upprepa allt som jag skrivit där. Prekariatet kan vi diskutera på det inlägg jag skrivit om det.

          http://blog.zaramis.se/2008/12/22/klassdefinitioner-arbetarklassen/
          http://blog.zaramis.se/2013/02/05/den-svenska-arbetarklassen-hur-ser-den-ut/

          1. Vilken klass är en taxikörande f.d. irakisk läkare eller en pizzabakande f.d. syrisk ingenjör? Och vad är den medelålders sönderstressade långtidssjukskrivna högstadielärarens klassprivilegier jämfört med den likaledes medelålders sönderstressade långtidssjukskrivna undersköterskan? Möjligen en något mindre sliten kropp, men båda är lika paria på arbetsmarknaden och kommer snarast att utförsäkras och hänvisas til soc, alternativt ”anhörigförsörjning” som det så vackert heter, om de råkar vara gifta/sambo. Jag tycker att klassbegreppet har förlorat sin egentliga mening i det moderna samhället. Det är inte längre så att rätt ”klassbakgrund” och ”bildning” per automatik ger en gräddfil i samhället. inte mer än för det fåtal som är riktigt snuskigt rika, men de är så försvinnande få att de antalsmässigt knappast räknas. Att de som tjänar dåligt eller går på bidrag näst intill ska förklara krig mot dem som tjänar några få tusenlappar mer, som det låter i vänsterradikalernas jargong, är knappast gynnsamt för samhället.

          2. Så en kakelsättare med egen firma är borgare (medelklass) medan en kakelsättare som jobbar på Peab är arbetarklass? Och om Peabkillen startar egen firma blir han borgare, men om han med egen firma lägger ner och tar anställning på Peab blir han plötsligt arbetarklass??? Eller är han fortfarande borgare eftersom han en gång haft egen firma? Och en städare som RUTar i enskild firma är alltså borgare, medan den som utför samma jobb anställd i annas firma är arbetarklass? Rena snurren tycker jag. Att kategorisera människor efter klassbakgrund eller etnisk bakgrundtenderar alltid att bli kontraproduktivt och låsa in människor i olika fack istället för att försöka lösa problemen. Den taxikörande f.d. irakiske läkaren och den pizzabakande f.d. syriske ingenjörens problem är varken klass, utbildningsnivå eller invandrarbakgrund. Istället är det att det saknas pålitliga sätt att värdera och komplettera utländska utbildningar på svensk arbetsmarknad.

          3. Medelklass är inte detsamma som borgare (borgarklass).

            En ensamföretagare är inte medelklass utan småborgare (en helt annan klass).

            Inkomst har inte med saken att göra.

            Det är uppenbart att du inte läst mina kommentarer till Therborns klassanalyser. Läs dem innan du skriver fler kommentarer så slipper du framstå som okunnig, arrogant och ointelligent (något du ju sannolikt inte är).

            På individnivå är det dessutom mycket mer problematiskt. Klassanalys är till för gruppnivå, inte för individnivå. På individuellt plan så spelar självuppfattning också roll. En person som idag är ensamföretagare kan själv uppfatta sig som arbetare, en invandrare med hög utbildning som tvingas ta ett städjobb kanske uppfattar sig själv som medelklass osv. På individuell nivå är allt mer komplicerat än på gruppnivå.

            Analyser på gruppnivå hjälper till att förstå hur samhället fungerar alldeles oavsett att det inom gruppen finns stora individuella skillnader. Detta gäller alla analyser på gruppnivå utifrån alla möjliga kriterier (klass, kön, sexuell läggning, religion, etnicitet, ålder, utbildning, bostadstyp med mera). Analyser på gruppnivå underlättar för att lösa samhällsproblem. För att lösa problem måste de första begripas och förstås. Det är vad analyser på gruppnivå är till för. Samhällsproblem har inga lösningar på individuell nivå, utan bara lösningar på gruppnivå, kollektiv nivå. Därför behövs analyser på gruppnivå.

          4. Jadå, men detta med produktion av ”mervärde” är dunkelt. Vad producerar en VVS-montör för slags mervärde jämfört med en sjuksköterska? Mätt i pengar är saken odefinierad. Mätt i ”nytta” är saken dimmig.

            Vi producerar alla mervärde, oberoende av vad vi gör och oberoende av om vårt arbete är betalt eller obetalt.

            Hur komma fram till en modern definition av ”mervärde i produktionen”?

          5. Nej, vi producerar inte alla mervärde. En sjuksköterska skulle inte ha jobb om inte industrin fanns. Utan gruvor, skogsbruk, skogsindustri och lantbruk skulle vi inte heller ha en offentlig sektor. Offentlig sektor betalas av det mervärde (värde utöver det som behövs för att betala kostnader inklusive för tillverkningen, brytningen, avverkningen etc) som produceras i samhället. Det finns ingen anledning till att definiera om det.

          6. Jo, det finns en anledning att definiera om eftersom vår omvärld och produktionsförhållandena har förändrats. Vi producerar alla mervärde – i någon form. Den gamla definitionen är för ålderdomlig, Den är skapad för ett industrisamhälle, där produktiviteten är i starkt växande p g a teknik och effektiviseringsvinster. En metallarbetare skapar mer mervärde (åt kapitalisen) än en sjuksköterska. Och kan därför begära ut en högre lön och bättre arbetsförhållanden. Hennes arbete kan inte teknifieras och effektiviseras i alls samma grad, långt därifrån. Om sjuksköterskan begär samma lön och lika bra arbetsförhållanden som metallarbetaren resulterar det bara i ett behov av skattehöjningar. Därför är ”serviceyrkena” lågbetalda. Men bådas arbete är viktigt för samhället. Det är detta som kallas ”löneparadoxen”.

            Globaliseringen har fört det mervärdesskapande industriarbetet till andra länder. Vad har vi kvar…i det samhälle som slarvigt kallas postindustriellt?

          7. En sjuksköterska skapar inget mervärde eftersom allt hennes arbete är finansierat av det som skapats inom jordbruk, skogsbruk, gruvnäring och industri. Det finns inget samhälle som kan leva på servicearbeten allena.

            Men det är i grunden detsamma. Båda yrkena är arbetarklassyrken enligt marxistisk definition (se Therborn). Båda yrken är självklart lika vitiga, men det ena kan finnas utan det andra, det andra inte utan det ena. I östra Kong finns gruvbrytning och industri, men till stora delar ingen vård alls. Det omvända hade varit möjligt. Det gör att de två sortens arbeten inte är likvärdiga i ekonomiskt hänseende. Mervärde har med kapitalism att göra och det är vad det är. Vi kan liksom inte ändra det. I ett annat samhälle kan begreppet göra meningslöst. Men det förändrar inte dagens läge. Ska vi kunna göra sn sjuksköterska och en metallarbetares arbete likavärda i verkligheten (som du och jag vill) måste vi att ett annat sorts samhälle

            Industrins produktionsvärde i Sverige är större än nånsin. att industrin skulle flyttat är en rena fantasiprodukt, ett rent påhitt. antalet arbeten i industrin är också ganska oförändrat, men många är idag anställda i konsult-och bemanningsföretag företag och då räknas det inte som industriarbete i statistiken..

            Men nu har vi kommit lite väl långt från ämnet så vi får avsluta diskussionen här.

          8. Ok, vi slutar:-)
            Men jag tror att du har fel i att det kan existera ett samhälle med enbart produktion utan servicearbete. Inte särskilt länge i alla fall, allra högst en generation.

      2. Jag är i långa stycken enig med dig i kritiken av Guy Standing…så bort med den tanketråden. Men när jag läser din kommentar till Therborn slutar den i en beräkning av arbetarklassen till 1,9 miljoner. Vi är nio miljoner nu, varav drygt hälften är i arbetande ålder.

        Men…fler kvinnor arbetar nu och många kvinnor har hög utbildning, manchettyrken. Men de står ändå i ett arbetarklassens förhållande till produktionen.

        Jag tycker att Therborn känns *hmm* ålderdomlig. I alla fall i förhållande till hur människor uppfattar sin egen position i produktionen. Analysen är ”svårsåld” som idé!

        Man borde nog ta fasta på ”proletariseringen” av manschettyrken. Den är stor!

        1. Ja., Therborn känns kanske lite ålderdomlig. 2 miljoner plus barn och pensionärer blir dock ungefär 4 miljoner personer. Så det stämmer ändå ganska bra. Det som framförallt hänt i modern tid är att stora delar av det som tidigare kunde betraktas som självständiga arbeten utan styrning, dvs en slags medelklassjobb, som ingenjörer och programmera etc, idag är att betrakta som arbetarklassarbeten. En proletarisering har skett. Minskningen av de direkta industriarbetet har alltså inte lett till en minskning av arbetarklassen genom att det skett en ökning på andra håll. Men jag menar att vi för att konstatera det inte behöver ändra definitionerna, bara göra en ny klassanalys av samhället.

Kommentarer är stängda.