Är utländska uppköp av svenska företag ett problem?

Det kan i alla fall var ett problem om forskning flyttrar utomlands, om huvudkontor och styrning flyttar utomlands och om rationaliseringar leder till nedskärningar i främst Sverige. Konsekvenserna av detta är att arbeten flyttar utomlands och kompetensen i Sverige minskar. Det sanera kan leda till svårigheter att bevara viss typ av industri i landet överhuvudtaget. På grund av detta har några kommersiella aktörer skapat ett förslag på en ny typ av investeringstyp, ägarinvesteringar som de beskriver i en debattartikel i DN:

Ägarinvesteringar förutsätter regler och en inställning som tillåter mer koncentrerat ägande till kanske ett dussintal bolag med ägarandelar på 5-20 procent i stället för de enstaka procent som är det vanliga i dag. Denna koncentrerade del av ägandet i den svenska delen av institutionens aktieportfölj skulle ses som en egen tillgångsklass (på motsvarande sätt som ”räntebärande”, ”fastigheter” eller ”alternativa investeringar/private equity”). För AP-fondernas del handlar det om friare placeringsregler utan placeringsgränser avseende tillgångsklasser, möjlighet att äga mer än 10 procent i enskilda bolag, kvalitativa regler som utgår från sundhets- och aktsamhetsprinciper, en omtolkning av uppdraget så hållbarhetsfrågor även inkluderar att främja en sund ekonomisk utveckling för uppdragsgivaren, svenska folket.

[–]
Från en lekmans perspektiv kanske detta verkar röra sig om detaljer, på vilket kontorsplan i ett försäkringsbolag som en viss aktiepost hanteras och vad som står på visitkortet hos den som gör det. Men i praktiken har det oerhört stor betydelse. Utvärderingsform och utvärderingshorisont är DNA i allt ägande.

På olika sätt kommer ett institutionellt ägande i form av ägarinvesteringar att agera annorlunda än ett kortsiktigt sådant ägande. Låt mig ta några exempel:

Ett företag på väg till börsen skulle några år tidigare än i dag kunna blir föremål för ”ägarinvestering”. Ett livbolag, en aktiefond eller AP-fond är då med hela resan fram till notering och blir vid noteringstillfället uppfattat av andra som en ”förtroendeinvesterare” som gör att andra lättare tecknar sig och kan sedan kvarstå som en av de större ägarna ytterligare 5, 10 eller 15 år – eller för evigt.

Ett företag med en befintlig kontrollägare eller ett stort företag som skall åstadkomma ett generationsskifte kan etablera ett långsiktigt ägarpartnerskap med en eller flera institutioner med ägarinvesteringar i det aktuella företaget – och därmed kunna stå emot fientliga uppköp lättare eller hantera aktieaktivister vid tillfälliga ekonomiska problem (vara någon att ”hålla i handen när det blåser”).

Det skulle säkert vara okej med den typen av ägare. På den punkten har jag inga direkta invändningar. Men debattörernas problembeskrivning är inte korrekt. Problem med uppköp vid arvskiften eller med fientliga uppköp är mycket små. Nästan icke-existerande. Exemplen som tas är också mycket dåliga. Scania och Astra. Inget av dessa företag har egentligen varit föremål för nåt fientligt övertagande eller nåt problem vid arvsskifte och skulle knappast ha påverkats av den föreslagna modellen. I bägge bolagen fanns en kontrollaktieägare med ordentligt kontroll. Familjen Wallenberg i bägge fallen. De bestämde sig för att sälja. Förslaget som presenteras i DN skulle inte kunnat påverka försäljningen.

Wallenbergs beslutade att överge sin stabila kontrollpost i Astra i samma ögonblick som de bestämde sig för att genomföra fusionen med Zeneca. I Scania sålde de sin kontrollpost till Volkswagen för flera år sen. Volkswagen fick därmed kontroll över företaget. De hade redan innan dess kontroll över lasbilsföretaget MAN. Uppköpet av Resterande aktier i Scania har mer varit en formalitet även de andra aktieägarna satt sig mot det.

Det är ovanligt med svenska företag som inte har nån kontrollerande huvudägare. Bland de stora bolagen i Sverige finns det förutom AstraZeneca egentligen bara två som jag lätt kan identifiera, Boliden och Autoliv. AstraZeneca har fortfarande Wallenberg som största ägare (4,1%) även om de inte har någon kontrollpost. Bland mindre företag är det vanligare, men det betyder ju väldigt lite för kompetens och sysselsättning i Sverige.

Det är dessutom så att utvecklingen i Sverige har gått mot att allt fler stora företag har kontrollerande aktieägare, oftast i from av en ägarfamilj. Bolag som inte har det och därmed är direktörskontrollerade har blivit allt färre med åren. Som vanligast var det senare på 1980-talet med korsägande och direktörskontroll i byggbolaget Skanska och byggmaterialtillverkaren Euroc liksom runt Volvo. Av direktörskontrollerade företagsgrupper (finansgrupper) kvartsår i princip bara två i Sverige, Dunkerstiftelserna med sitt ägande av Trelleborg och Handelsbanken/Industrivärden. Utöver det finns också de tre storbolagen Astra-Zeneca (med Wallenbergs Investor som största enskilda ägare), Autoliv (svenska fonder och institutioner är tillsammans dominerande ägare) och Boliden. Företagen har 52 000, 48 000 respektive 4 800 anställda varav 5 800, 1 000 respektive 2 800 i Sverige.

ABB är ett annat stort svenskt bolag som delvis flyttat utomlands. Också detta genom ett beslut i Wallenberggruppen som fortfarande är kontrollerande aktieägare i företaget om än med en ganska liten andel (8,1%). Då ingen annan ägare har över 3% är det ändå en kontrollpost. Vi har också Stora Enso, ett företag med huvudkontor i Finland som dock också kontrolleras av Wallenberg som har 27,2% av rösterna via Foundation Asset Management (FAM), i det fallet ihop med finska staten som kontrollerar 25,1% av rösterna.

Problemet som de två debattinläggsförfattarna tar upp existerar alltså. Det är dock inte jättestort. Deras förslag till lösning skull däremot med stor sannolikhet inte lösa problemet då den problembeskrivning de ger inte stämmer med verkligheten.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!