Långt kvar till den vinstfria välfärden

Mitt i det parlamentariska spelet, alla blocköverskridande flirtar och alla löftesbrott så sker plötsligt något. Plötsligt anas en viktig förändring, en framgång för rörelsen. För så bör överenskommelsen om vinster i välfärden mellan regeringen och Vänsterpartiet ändå beskrivas, trots att Vänsterpartiet valt att tänja på sin profilfråga om totalt vinstförbud. Överenskommelsen kan till och med vara första steget mot ett brott med hela den tidigare så hegemoniska New Public Management-doktrinen – det vill säga föreställningen om att offentligt ägd verksamhet skall tvingas agera efter marknadsprinciper genom konstruerade mätmetoder.

Det är dock inte alls frågan om att Vänsterpartiet vänt skutan, som Jonas Sjöstedt i partiglädje försöker påskina, utan frågan om en långvarig och trägen mobilisering från välfärdsaktivister och fackföreningar. För bara tre år sedan verkade borgerligheten och bolagen ha närmast oinskränkt herravälde för sina nyliberala lösningar, men så drog motståndet igång. Det var gräsrotsopinionen som trängde upp i fackliga sammanhang, personal och brukare som protesterade, välfärdsrörelsen som manifesterade. Att Vänsterpartiet gjorde frågan till sin var bra, men i första hand ett uttryck för rörelsen underifrån. Om överenskommelsen skulle översättas till konkret och verksam politik skulle det vara ett verkligt slag mot kapitalintressena. Därav borgerlighetens och det privata näringslivets ramaskrin och uppskruvade tongångar. Vårdindustrins kampanj har redan startat.

Men överenskommelsen handlar om just en avsiktsförklaring. En utredning skall tillsättas 2015 och förslag läggas först 2016, alltså om två år. Under den tiden hinner mycket hända som kan vingklippa denna avsiktsförklaring till intet när förslaget väl läggs fram för riksdagen; Motkampanjer, lobbying, påtryckningar och utpressning i riksdagen – även rent juridiska hot om att ”äganderätten” skulle vara hotad om vinsten inskränktes. Tänk bara på löntagarfondernas öde under sent 1970-tal: När fondförslaget väl lades fram för riksdagen 1982 fanns inte längre några systemförändrande inslag. Risken är att Löfven siktar mot en liknande utveckling i välfärdsfrågan. Så länge de privata intressena finns kvar i välfärdssektorn kommer de att kunna göra sina vinster, genom kryphål, skattesnurror och bolagskonstruktioner.

Överenskommelsen utgör alltså en stor framgång men är ännu långt ifrån någon verklig politik. Nu måste välfärdsrörelsen ta till alla resurser för att slå tillbaka borgarnas och bolagens motkampanjer och hålla tummen i ögat på politikerna så att de inte ger sig och säljer ut. Det är nu välfärdsaktivisterna måste gå på offensiven och slå tillbaka alla borgerlighetens motattacker. Annars kommer det inte vara mycket kvar av förslaget när två år förflutit.

Dörren är öppnad men ingenting är vunnet. Det är nu den verkliga striden börjar om en gemensam och demokratiskt styrd välfärd.

Ledare i Internationalen

Intressant?
Mer: Röda Malmö, Annarkia,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Svensson on Patreon!
Become a patron at Patreon!