Sveriges koloniala gruvhistoria

Den bild av Sveriges koloniala gruvhistoria som presenteras i en debattartikel i ETC är problematisk. Detta för att den delvis inte stämmer alls och ger en felaktig historisk bild. Felen är främst rent industrihistoriska eller ekonomiska. Sverige är alltid och har alltid varit beroende av råvaruexport. Det har varit en förutsättning för livet här uppe och är det än. Därför är gruvprospektering och gruvbrytning något som har varit och är nödvändigt. Det rättfärdigar naturligtvis inte de övergrepp som begicks vid den svenska koloniseringen av Norrland, men det förklarar varför detta varit en viktig sak i den svenska historien. Farm till 1970-talet fanns också huvuddelen av de svenska gruvorna i Bergslagen och inte i Norrland.

I artikeln i ETC framstår det som om 1600-talets merkantilistiska satsningar på bruk och gruvor i Norrland med statsbidrag har ett direkt samband med den långt senare satsningen på järnmalmsbrytning i Norrbotten. Det sambandet finns inte inte. 1600-talets och 1700-talets bruk och gruvor var samtliga förlustaffärer som inte ledde till nåt varaktigt industriellt företagande i Norrland. Dessa misslyckade satsningar har ingen vidarekoppling till den järnmalmssatsning som kom till stånd i slutet av 1800-talet i samband med järnvägens byggande. Första malmtåget gick 1888. En viss gruvbrytning hade dock redan ägt rum i Malmberget på 1740-talet och i Masugnsbyn och Svappavaara i samband med driften av Kengis bruk från 1640-talet och framåt till 1804.

Den ökända silvergruvan i Nasafjäll där samer hölls som slavar fick inte heller nån efterföljare. Den moderna brytningen av koppar- och guldmalmer i Västerbotten kom igång först i modern tid, på 1930-talet.

Att den tidiga gruvbrytningen och bruksnäringen i Sameland skulle ha fått stor betydelse för synen på markägandet i Sverige har jag dock ingen förståelse för. Det som finns i Sverige har alltid betraktats som gemensam egendom för staten att besluta om. Det var fallet mycket tidigt. Markägarnas och -innehavarnas intressen, oavsett om det var svenskar eller samer har alltid överskuggats av det gemensammas intressen. Något som i grunden är bra och som också avspeglas i den nuvarande minerallagen. Det är förmodligen en rest av ett förkapitalistiskt synsätt på det gemensamma som viktigare än det enskilda, ett synsätt som innebär begränsningar av den kapitalistiska privata äganderätten. Det har inget med kolonialism att göra.

Den gruvboom som varat några år men nu tagit slut har inte alls haft samma drivkrafter som den merkantilistiska satsningen på 1600-tal och 1700-tal. Då var det staten som vill utveckla näringar och befolka bygder som tidigare haft liten befolkning och ingen industri. Det var medveten politik som gick ut över samerna och deras traditionella liv. Men det som främst kom att förändra samernas liv var kapitalismens intåg på 1800-talet. Först då ifrågasattes den kollektiva tillgången till marken som samerna hade.

Den gruvboom vi sett de senaste åren, men som nu tagit slut, har istället främst drivits fram av marknadskrafter genom kraftig efterfrågan på malm och mineraler i världsskala som gett höga priser vilket lett till att lågvärdiga fyndigheter i Sverige som varit kända i minst 100 år blev brytvärda. Framförallt är det utvecklingen i Kina som drivit upp efterfrågan. När den ekonomiska tillväxten nu avtagit är det inte längre lönsamt att bryta flera av de gruvor som öppnats under boomen och företagen får lägga ner igen.

När det gäller mark menar jag att ingen ska äga mark. Den är gemensam egendom och istället borde det finnas nyttjanderätt till marken. Nyttjanderätt som det beslutas om gemensamt och demokratiskt. Om vem, till vad, hur och på vilka villkor. Äganderätt borde i många sammanhang bytas mot nyttjanderätt.

Mer: Arbetaren, OP, Tuorda, Svensk Historia, Ekerlid, Fria,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!