Hur gick marknadiseringen av offentliga institutioner och system till? Vad var målet? Vad har resultatet blivit? Hur fel kan det bli?
Marknaden nätverkade intensivt, och dök upp på en faslig massa olika platser. Många pratade om den: ”Det tar marknaden hand om”, sade de. ”Marknaden tycker, marknaden säger”, fortsatte de, och det fanns inga gränser för allt som den gjorde och sade och tyckte. Boken Marknad på villovägar av Jesper Meijlings (Arena Idé / Premiss förlag) tar upp de aktuella problem och konflikter som har uppstått i kölvattnet på de så kallade marknadsmodellerna:
Varför en drös vinstdrivande, konkurrerande företag inte är de bäst lämpade att driva tågtrafik förklaras i en ny bok, Marknad på villovägar. Den är skriven av Jesper Meijling, som forskar på avregleringar vid Kungliga Tekniska Högskolan.
Han menar att det bara är i politikernas fantasi som järnvägen är en marknad. Den är i själva verket ett avancerat tekniskt system. Och i ett sådant måste alla delar dra åt samma håll, ibland snabbt. Allt måste klaffa.
Att splittra helheten och sprida ut bitarna på olika bolag är därför att motarbeta järnvägens natur. Systemet blir långsammare – och känsligare för störningar. (Minns den frustrerade Ulf Adelsohn.)
Idag sköts spåren för sig och trafikinformationen för sig medan ytterligare andra bolag kör tågen. Så fortsätter spjälkningen ner till minsta nivå. Stationernas kommersiella ytor drivs exempelvis av ett företag och väntsalarna av ett annat, medan plattformarna sköts av ett tredje. Jernhusen, det statliga fastighetsbolag som har ansvar för alla järnvägens byggnader, ägnas några särskilt syrliga sidor i Meijlings bok. Antagligen för att det på ett nästan komiskt sätt illustrerar hur de enskilda bolagens vinstfokus krockar med järnvägens övergripande intressen. Tänk väntsalar som står låsta efter butikstid – även på vintern – eftersom det inte finns pengar att tjäna på att bara ge skydd och värme åt frusna passagerare. Eller hyror som är så höga att det kostar för mycket att ha reservdelar på lager, med följden att reparationer inte görs i tid.
Ingen av de inblandade har ju som mål att trafiken ska fungera. Alla tänker på sin bit och sin vinst. Det som hamnar mellan stolarna vill ingen ta ansvar för. Investeringarna i underhåll har också minskat, medan kostnaderna för administration har skjutit i höjden.
Men det var inte alla som fick en syl i vädret. Marknaden var yvig i sitt prat och i sina anspråk när den gick in och ordnade och styrde och ställde i olika situationer den hamnade i. De som fanns där från början lyckades inte överrösta allt marknadspratet, inte på långa vägar. De hade levat i trygghet och viss respekt, blivit lite försoffade, och därför aldrig behövt formulera sig ordentligt. Nu var de som förstummade, och kunde inte få fram ett klyftigt ord alls. Vilket gjorde situationen ännu värre: ingen begrep längre någonting alls.
Marknad på villovägar ingår i tankesmedjan Arena Idés projekt Styrning av välfärdstjänster. Inom projektet har även publicerats rapporten Värden i välfärden, författad av Åke Sandberg, och antologin Kvalitetsjakten – om professionalitet i välfärden, red. Lotta Tillberg.
Intressant?
Mer: Arena1, 2, ST, Seko,
Läs även andra bloggares åsikter om Maknadsekonomi, Kapitalism, Marknad på villovägar, Jesper Meijling, Arena Idé, Premiss förlag, Marknadsutsättning, Tågsystem, Styrning av välfärdstjänster, Järnväg, Privatisering, Nyliberalism, Kultur, Böcker, Samhälle, Politik
