Våldet ökar, otryggheten sprider ut sig och straffen är för milda. Uppfattningarna och ”tyckandena” är många när det kommer till frågor som handlar om brott, trygghet och brottsförebyggande arbete. Men hur ser det egentligen ut och vad kan göras för att minska brottsligheten och öka tryggheten?
Under hösten har Stiftelsen Tryggare Sverige tagit fram ett nationellt brottsförebyggande program vid namn ”Från ord till handling”. I samband med detta arbete mötte de många felaktiga föreställningar om brott och (o)trygghet. Några av de vanligaste är:
Brottsligheten är konstant och är svår att göra något åt – fel!
En mycket vanlig (miss)uppfattning är att brottsligheten ser ut som den gör och inte går att påverka, det gäller inte minst situationen i många av storstädernas förortsområden. Erfarenheter från andra länder visar dock att genom ett annorlunda sätt att tänka och arbeta går det att minska både den anmälda och den faktiska brottsligheten. I exempelvis New York har den anmälda brottsligheten minskat med cirka 80 procent under de gångna 20 åren tack vara bland annat tydligt ledarskap inom polisen, användandet av ny teknik och partnerskap mot brott. Utmaningen handlar alltså i första hand om att försöka hitta ny ”medicin” för att minska brottsligheten, snarare än att använda högre doser av samma medicin (som dessutom många gånger visats vara verkningslös).
Den bästa brottsförebyggande åtgärden är att sätta de som begår brott bakom lås och bom – fel!
Något som ofta lyfts fram i den kriminalpolitiska debatten är att ”den bästa brottsförebyggande åtgärden är att sätta de som begår brott i fängelse”. Den underliggande tanken är att den kriminelle genom inkapacitering (oskadliggörande) i vart fall under tiden för straffets avtjänande inte kan begå några brott utanför fängelset. Utifrån ett teoretiskt perspektiv kan detta tyckas riktigt, inte minst eftersom vi sedan länge vet att det är en liten grupp individer som begår en oproportionerligt stor andel av alla brott i samhället. Det finns därför en tilltalande enkelhet i resonemanget att frihetsberöva de mest brottsaktiva för att på så sätt påverka brottsnivån i samhället. Problemet är dock att det saknas starka empiriska belägg som styrker detta i praktiken.
Det blir än mer problematiskt när det gäller viss typ av marknadsorienterad ”vinningskriminalitet” i form av organiserad brottslighet med fokus på sådant som är förbjudet, reglerat, beskattat och skamfyllt; narkotika, dopningspreparat, alkohol, tobak, spel och dobbel, vapen, sexuella tjänster, storskaligt svartarbete, organiserade stölder/bedrägerier och hälerier. Även om dessa gärningspersoner frihetsberövas finns det ofta någon annan som är beredd att ta deras plats i näringskedjan.
Samtidigt som fängelsestraffet självklart kan fylla en viktig funktion utifrån (i första hand) ett individualpreventivt perspektiv, så finns det andra åtgärder som antagligen är mer effektiva än fängelsestraff just när det kommer till att förebygga brott.
Om man genomför brottsförebyggande åtgärder i ett bostadsområde blir effekten ofta att brottsligheten flyttar till ett annat område – fel!
Att brottsligheten är konstant och således bara flyttar till ett nytt område då man vidtar åtgärder på en brottsbelastad plats är en annan vanlig uppfattning. Både forskning och beprövade erfarenheter visar emellertid att detta inte stämmer. Brottsligheten kan till och med minska i angränsande områden, trots att inga brottsförebyggande insatser genomförts.
Inte sällan används argumentet ”att brottsligheten bara flyttar” som ett alibi för att inte vidta åtgärder för att komma till rätta med lokala brott och ordningsstörningar (skadegörelse, bilbrott, buskörning med mopeder etc.); det är per definition ingen idé eftersom problemen bara flyttar någon annanstans.
Ibland kan emellertid vissa ”överflyttningseffekter” till annan brottslighet uppstå, dvs. om säkerheten på banker förbättras ökar rånen mot värdetransporter och förbättras säkerheten även där så ökar butiksrånen etc. Det är däremot ovanligt med ”överflyttningseffekter” i form av att brottsligheten flyttar till ett annat bostadsområde, kommundel etc.
Människor känner sig allt mera otrygga i sina bostadsområden – fel!
En annan vanlig föreställning är att människor blir allt mer otrygga i Sverige. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) har dock andelen av den vuxna befolkningen i Sverige som uppger att de känner sig otrygga när de går ut sent på kvällen i området där de bor minskat från 21 procent 2006 till 15 procent 2013. Trots minskningen visar resultaten att det fortfarande är många kvinnor som, på grund av otrygghet, inte går ut ensamma sent på kvällen i sitt närområde.
Invandringen har lett till en våg av kriminalitet – fel!
Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) är personer med en utländsk bakgrund överrepresenterade vid viss typ av brottslighet. Majoriteten av personer födda utrikes begår dock aldrig brott, precis som majoriteten inrikes födda. Det är människor med mindre resurser i mer utsatta situationer som begår flest brott. Tar man tar hänsyn till faktorer som utbildning och inkomst, samt bostadssegregation under barndomen så försvinner brottsgapet helt för kvinnor och till mycket stor del för män.
Sammanfattningsvis förekommer det i debatten en rad missuppfattningar, myter och rena vanföreställningar om brott och (o)trygghet som bidrar till att det som kan göras för att förebygga brott och öka tryggheten inte blir gjort.
För att uppnå en förändring krävs en kriminalpolitik som bygger på forskning och beprövade erfarenheter och inte, som idag, i stor utsträckning på ideologier där retoriken om hårdare tag (högern) eller restriktiv invandring (SD) påverkar vilka åtgärder som vidtas eller inte vidtas.
Viktiga utgångspunkter för att gå från ord till handling är att kunskapen om brottslighetens kostnader används i arbetet med att utveckla det brottsförebyggande arbetet. Vidare måste fokus för det brottsförebyggande arbetet vara kampen mot den grova brottsligheten, som också ofta är organiserad. I denna del handlar det om att med hjälp av situationella åtgärder göra det svårare för den organiserade brottsligheten genom att öka risken att åka fast, reducera vinsten och göra det svårare att utföra brotten. Slutligen är det nödvändigt att klara ut vilken förmåga, i form av resurser, utbildning, kompetens och organisation, som polisen, socialtjänsten etc. måste ha för att kunna klara av sitt uppdrag.
Svensson/Stiftelsen Tryggare Sverige
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Brott, Våld, Kriminalpolitik, Stiftelsen Tryggare Sverige, Brå, Brottsförebyggande rådet, Brottslighet, Trygghet, Samhälle, Politik
2 svar på “Låt forskning och inte ideologier styra kriminalpolitiken”
Kommentarer är stängda.